Oivvios arkiv

Vit oskuld och svart hot, omöjligheten av en rasernas samexistens (läs ”mångkulturalismens misslyckande”). Om du tror att det är nya och spännande tankar så är du inte den vassaste kniven i lådan.

Igår kväll var jag och såg Play, som var riktigt riktigt usel. Vänner och någon på Twitter har frågat om jag tänkt skriva något om filmen och kan nu när jag sett den lättat konstatera att jag slipper. Eftersom jag redan skrivit om den för 15 år sedan.

Play är helt och hållet kalkerad efter nyhetsmediernas standardberättelser om ”invandrarungdomar” och de berättelserna har tråkigt nog inte ändrats så himla mycket sedan jag skrev den här texten.

Texten publicerades ursprungligen 1998 i antologin ”Mörk magi i vita medier : Svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism” sammanställd av Ylva Brune. Ni får ursäkta den lillgamla tonen och filosofireferenserna. Jag var 25.

För en ny journalistisk strategi

Det här är ett utkast på väg mot en ny journalistisk strategi. En strategi som jag inte prövat i praktiken, men som jag sätter stora förhoppningar till.

Tanken är denna: Det som olika journalister har att säga om ett visst ämnet är ofta förvånande likartat. Denna samstämmighet kan leda oss på spåret till något viktigt som förblivit osagt.

Jag hoppas att du som läser det här skall bli inspirerad till att experimentera med den föreslagna strategin i ditt journalistiska arbete.

Jämfört med många andra sorters kunskapsproducenter äger journalisten ett stort mått av frihet vad gäller metodval. Ogenerat kan vi låna resultat från olika vetenskapliga discipliner och bland dem med påståenden från annan expertis.

Till det kan vi lägga de resultat våra egna undersökningar ger; iakttagelser, intervjuer och läsning av originalhandlingar. Och så har vi ännu inte blandat in hela batteriet av mer etiskt svårhanterliga metoder som dolda kameror, wallrafferier och upplysningar lämnade som personliga förtroende.

Sedan fogar vi samman bitarna i en story där vi kopplar ihop det generella med det enskilda på ett sätt som ingen forskare skulle kunna tillåta sig.

Vi journalister är inte bakbunda av den akademiska forskningens metodologiska tvångströjor. Vetenskapsmannen, skulle man kunna säga, bygger sina påståenden med stål och betong. Journalisten bygger med vad han råkar ha till hands. Om ett ämne är tillräckligt viktigt skriver vi om det, även om källmaterialet är aldrig så knapphändigt.

Reglerna vi har att hålla oss till är att det vi skriver skall vara sant, begripligt och relevant. Tre notoriskt svårfångade begrepp, gentemot vilka vi måste uppvisa obrottslig lojalitet.

Vi är som journalister fria att finna ut och delge våra läsare väldigt många olika saker om verkligeheten. Vi kan fånga in den med hjälp av olika redskap. Trots det fastnar många av oss i en färdig produktionsmall som vi misstar för professionalitet. Vi jagar ansvariga, pratar inkännande med drabbade och låter en expert knyta ihop påsen. I detta schema har varje aktör en fix roll, de drabbade står för det känslomässiga innehållet, de ”ansvariga” är bovar och experten är den allförstående och objektiva auktoriteten.

Vi har olika mallar för olika genrer, men vi upprepar dem så mekaniskt att det ibland kan vara svårt att veta om det är formen eller innehållet som berättas. På så sätt riskerar vi att skriva artiklar som våra läsare redan läst tusentals gånger.

Benägenheten att inte utnyttja den metodologiska friheten är säkert en av anledningarna till att den massa av texter som olika journalister producerar om ett visst ämne uppvisar så förbluffande överensstämmelser.

Om vi undersöker hur ett ämne bevakas, upptäcker vi ofta att det finns mönster i bevakningen, mönster som inte kan hänföras till en enkel överenstämmelse med verkligheten.

Inte heller denna iakttagelse är särskilt kontroversiell. Kontrovers uppstår däremot ofta när någon säger något om hur detta mönster ser ut.

Vill man använda sig av journalistiska texter som ett redskap för att hitta nya sanningar, måste man först komma åt denna mängd på ett sätt som inte är avhängigt ens egna åsikter. Ett sätt är att studera de kvantitativa och kvalitativa innehållsanalyser som medieforskare gör.

I den anglosaxiska världen har medieforskningen idag en fast inmutning på den akademiska kartan. I Sverige har ämnet en kortare historia men en hel del forskning görs även här. Det enklaste sättet att finna ut om det finns någon forskning på en viss aspekt av svenska medier är att ringa Nordicom på Göteborgs universitet, som har en databas över all nordiska medieforskning.

Skulle det visa sig att den fråga man intresserar sig för inte är besvarad kan man i vissa fall göra sina egna undersökningar.

Idag finns många av våra tryckta nyhetsmedier tillgängliga i stora databaser. Med hjälp av dessa kan den som vill göra sin egen fast-and-dirty analys. Den som vill studera mediebilden av muslimer söker på ordet muslim och dess böjningar (muslim*) och laddar hem. Sedan är det bara att sätta sig ner och räkna.

Riktigt så enkelt som att bara räkna är det förstås aldrig. Även själva räknandet förutsätter att man har en idé om vad man letar efter, att man har en misstanke om att det förhåller sig på ett visst sätt. Inte heller en kvantitativ undersökning är någonsin helt befriad från undersökarens partiskhet och egna fördomar om hur mediebilden av en viss företeelse er ut. Min erfarenhet är ändå att dessa fördomar kan få sig en rejäl knäck av att man tittar igenom ett hyfsat stort urval av artiklar.

Att gå igenom ett par hundra träffar utifrån en enkel men specifik frågeställning tar mycket mindre tid än man tror.

Själv har jag framförallt intresserat mig för den massmediala bilden av invandrarungdom och skall diskutera den som exempel. Någon större systematisk studie av hur just invanrarungdomar porträtteras i svenska medier föreligger inte. Jag jorde en egen ministudie genom att söka i databasen Presstext (omfattar DN och Expressen i fulltext från början av 90-talet) på sökorden invandrargrabb*, invandrarpojke*, invandrarflicka*, invandrartjej* eller invandrarbrud*. Det tog inte mer än en halv dag att gå igenom träffarna och konstatera grovt sett följande:

Invandrarkillar förekommer i mycket högre utsträckning än invandrartjejer i dessa tidningar. I de artiklar sär de framträder som personer eller grupper och inte bara utgör ett neutralt bakgrundselement är de nästan alltid förknippade med brott, antingen sådana de redan begått, eller sådana de sannolikt kommer att begå eftersom de är socialt marginaliserade. Följande citat ur en intervju med Björn Rosengren är karaktäristiskt.

”Största riskgruppen är unga utanförstående invandrarkillar, som lätt hamnar i kriminella gäng, utslagning och hopplöshete.”

I den här smlade mediebilden av invandrarkillar finns en dubbelhet: De utgår en fara för samhället, men de har blivit farliga för att samhället inte har släppt in dem. De är offer som blir förövare.

Bilden av invandrartjejer är entydigare. Om det inte gäller en kändis, som Alexandra Pascalidou, Dilba Demirbag eller Amelia Adamo, skildras de nästan alltid som offer. Ibland är de offer för rasistiskt våld eller för obarmhärtiga byråkrater på invandrarverket, men oftast är de offer för sin bröders och föräldrars traditionsbundna kultur. Även i textena om de kända och framgångsrika tjejerna/kvinnorna används offerroller som en fond. De här är tjejerna som lyckats mot alla odds.

Invandrarkillarna är offer och förövare. Invandrartjejer är offer. Detta mönster är väldigt starkt.

Kunskapen om detta mönster leder oss inte med automatik till några storslagna scoop, med den ger oss lite perspektiv på vår verksamhet.

I diskussioner om invandrare och journalistik kommer ofta frågan om konsekvensneutralitet upp. Skall vi journalister skriva sanningen om invandrare och därmed riskera att underblåsa rasistiska attityder är en fråga som ofta ställs. Skall vi exempelvis skriva att invadrare är överrepresenterade i brottsstatistiken?

Det vanligaste underliggande antagandet i diskussionerna om invandrarjournalistik och konsekvensneutralitet är att sanningen om invandrare är väldigt negativ, så negativ att det måste diskuteras huruvida den skall spridas eller inte. Ett annat vanligt underliggande antagande i dessa diskussioner är att journalister beskrivit invandrare alltför positivt, att journalister faktiskt undanhåller negativa fakta om invandrare.

Till och med en så liten studie som min, av mediebilder av invandrarungdom, bör kunna förskjuta perspektiven i denna diskussion. Det finns givetvis många negativa sanningar om invadrare, som exempelvis överrepresentationen i brottstatistik, men den överrepresentationen kommer inte i närheten av överrepresentationen i medierna av kriminella invandrarkillar. Om mediebilden av invandrare bättre motsvarade vad statistiken har att säga om invandrare skulle invandrare framstå rätt mycket som medelsvensson. Mer än nittofem av hundra skildrare invandrare skulle inte vara kriminella.

Normaliteten är sällan föremål för journalistisk undersökning. Det är ju tvärtom händelser som bryter av från vardagens gråa lunk som utgör nyheter. Därför är det fullt naturligt att kriminella invandrare väcker större intresse än laglydiga. Men att glappet mellan den massmediala bilden av invandraren och statistikens är så stort, det måste betraktas som ett kollektivt misslyckande för journalistkåren. Det borde också väcka vår journalistiska nyfikenhet. Vilka sanna historier går vi miste om?

De artiklar och inslag vi som individer producerar kan också ses i ett större sammanhang. När jag som enskild journalist skriver om en ung invandrarkille som är på väg in i tung kriminalitet för att han känner sig utestängd från samhälet så berättar jag något som är sant, men om många av mina kollegor skriver liknande artiklar och denna typ av artiklar är den enda vi skriver om unga invandrare, så producerar vi tillsammans en lögn.

Vilka alternativa sanningar med nyhetsvärde är det då vi missar? I början lovade jag att mönstret i bevakningen av en fråga skulle kunna leda oss till något viktigt som förblivit osagt.

Som exempel vill jag ta bevakningen av några misshandelsfall som ägde rum under vintern 1996/97. Under den perioden uppmärksammades flera fall där unga invandrarkvinnor dödats eller misshandlats av unga invandrarmän. Många journalister var snara att förklara våldet som en konsekvens av förövarnas kulturella tillhörighet.

Detta kan jämföras med den övriga sporadiska bevakningen av kvinnomisshandel och våld i hemmet fär förävarna är svenskar. Dessa artiklar handlar ganska ssällan om förövaren och hans motiv. Om det våldamma beteendet ges en förklaring så handlar den alltid om mannens individuella problem. Han har kanske missbruksproblem eller har själv blivit misshandlad som barn. Svenska mäns våld mot kvinnor tolkas aldrig som en förlängning av relationen mellan män och kvinnor i det svenska samhället.

Skillnaden i bevakningen av svenska respektive invandrade kvinnomisshandlare är mycket upplysande. Det beteende som vi som sjukligt och avvikande när det uppträder i den svenska kulturen betraktar vi som en obehaglig, men dock naturlig komponent i en främmande kultur.

För egen del tror jag att både de förklaringar som ser endast till individen och förklaringar som ser endast till kulturen är missvisande.

Jag tror att skillnaden i beskrivningar öppnar en möjlighet för att journalistiskt undersöka i vilken utsträckning svenska mäns våld betingas av deras delaktighet i en svensk kultur, jag i vilken utsträckning mäns våld överhudtage är ett uttryck för vår kultur.

En sådan diskussion förs inom den akademiska feminismen. Bland andra har sociologen Eva Lundgren framfört tanken att mäns våld mot kvinnor inte alls går på tvärs med hur vår kultur värderar män och kvinnor. Våldet i hemmet är tvärtom en förlängning av könsrelationerna utanför hemmet.

Detta är en teori som har en ”mjuk” karaktär. Den är svår att bevisa eller falsifiera med hjälp av empiriska undersökningar. Däremot är frågan om Lundgren har rätt eller fel en utmärkt fråga för journalistisk belysning. Journalistiken har möjlighten att närma sig frågan genom en rad olika metoder och tillåta sig att inte komma till en entydig konklusion. Frågans relevans är obestridlig och den kan förväntas engagera och beröra många läsare.