Inringad
Evenemanget utannonserades som en filmfestival om James Brown. Min kusin tyckte att det var för kallt för att man frivilligt skulle gå ut så jag fick gå själv. Lokalen var en kommunal byggnad på 125:e gatan i Harlem. ”Film” visade sig betyda storbilds-TV, och ”festival” var tre timmar dåligt redigerat material från olika Las Vegas-framträdanden där gudfadern i glittermundering backas upp av ett trettiomannaband. Behållningen bestod främst av ett par tidiga svartvita konsertupptagningar, bland annat en där JB motar bort den folkhop som försöker äntra scenen och de poliser som skyndar till hans hjälp. När tumultet är över vänder han sig till sin trummis med ett avmätt ”Hit that thing man.”
Mindre kyligt professionell framstår soullegenden i en video till Say it loud I’m black I’m proud. Vanligtvis är hans hår rakpermanentat och format till en hjälmliknande frisyr som får honom att påminna om en Playmogubbe. Här har han en kort välvårdad afro. Paljettkostymen är utbytt mot något kroppsnära enfärgat. Han står upp och sjunger med slutna ögon. I en ring runt honom sitter vita åhörare på kuddar. De är iförda liknande enfärgade myskläder och svänger med lite i musiken.
Någon högre upp i produktionshierarkin måste ha ansett det nödvändigt att dämpa låtens politiska budskap. Resultatet, laddat av motsättningar försonade i en sörja av forcerad naivitet, dröjer sig kvar likt en obehaglig dröm.
För mig har det kommit att fungera som en bild av presentationens problem. Minoritetens representant är inringad och omfamnad av den majoritetskultur han anklagar för förtryck.
Radikaliteten i hans budskap tas upp och reduceras till en trallvänlig fras. Själv måste han blunda för att inte se vem han sjunger för.
Bilden antyder att detta sker med nödvändighet. Om det främmande skall beredas utrymme inom det egnas forum måste dess skillnad och obehag reduceras. I den ringen står också den här texten.
Expressen
