Fyra personer, bjudna på samma fest, tar en nypa luft i parken. Tre av dem är ihop med någon som jobbar på Silja Line. ”Branschen har ju fått en helt annan status efter Rederiet.”
Det är ramen och tonen i Ludna Teaterns pjäs Det suger som ges i Vitabergsparken onsdagar till söndagar klockan 19.30 till och med 7/7.
Maria Bloms manus är roligt och tragiskt, inte om vartannat, utan samtidigt; lite som Lena Ackebo, men mer inkännande. Det är parkteater med eh.. sug i.
Expressen
Den anrika butiken Punkt Shop som länge låg nere i Sergelarkaden flyttade för ett par år sedan upp till Sergelgatan. Det mesta av sortimentet följde med i flytten. Läderpiskorna som förr hängde utanför butiken och kostade 29:90 finns kvar men är inte lika exponerade. Även nitarmband, bomberjackor, skärpspännen i form av dödskallar eller HD-cylindrar har överlevt den kulturella blomstringstid som lite slarvigt brukar kallas åttiotalet.
Läs hela inlägget här »
”Ska jag ensam sköta nittiåtta gamlingar?” – ”Kvinnor kan” Replikskiftet är från en av Kommunals annonser signerade Robert Nyberg.
Hans demaskeringar av byråkraternas nyspråk kommer nu i bokform under titeln Tar ni kreditkort?(Alfabeta). En hel bok med reko jobbare och parasiterande slipsnissar känns tyvärr mer onyanserat än roligt.
Men den politiska satiren ska heller inte vara nyanserad, utan vass.
Och vassa är Nybergs teckningar. En åt gången.
Expressen
Först var det tre musiker som gjorde några uppskattade spelningar. Sedan ville folk boka deras band. Därefter bildades Radio Tarifa.
- Efter att i årtionden varit dåliga kopior av amerikanska förebilder, hittade spansk populärkultur under 80-talet sin egen röst. Det skedde på flera områden. Inom filmen är Almodvar det mest framstående exemplet. Vår grupp, som bildades först 1994, är en del av den rörelsen, säger Radio Tarifas slagverkare och teoretiker Fain Dueas.
Läs hela inlägget här »
Efter en intensiv första dag genomgick festivalen till torsdagen en tempoväxling. Sarbands medlemmar har sitt ursprung utspritt över. Europa och Orienten. De spelar medeltida sefardisk musik uppbyggd kring berättelser som förvaltats av en muntlig tradition. Efter utdrivningen ur Spanien spreds de sefardiska judarna till länderna kring medelhavet och sångerna de tog med sig utvecklade sig i olika riktningar.
Läs hela inlägget här »
Det småregnar när festivalområdet på Galärvarvet öppnar på onsdagseftermiddagen. Försäljare ställer upp sina stånd med det sedvanliga festivalkrimskramset. Det kulinariska område som man täckt in sträcker sig från Grekland i norr till Senegal i söder. Detta gör mig avogt inställd.
Att ge plats åt alla som säljer annat än varmkorv är helt i linje med den hopklumpning av ”invandrarkultur” som arrangörerna är emot. Hela inramningen känns aningen hennafärgad.
Artisterna ger dock valuta för biljettpengarna. De som proklamerat världsmusikens död uppmanas bevista en spelning med Urban Turban, som i går bjöd på pådrivna rock- och bluescovers injicerade med orientalisk och svensk folkmusik.
Gotlänningen Pelle Lindström visade att det finns svenska bluesvokalister norr om Skåne som kan göra självständiga och trovärdiga bluestolkningar.
Out of Streets är akrobatgruppen bestående av före detta gatubarn från Nairobi. De första balansakterna sitter inte riktigt där de ska, och man oroar sig för att det hela ska bli pinsam välgörenhetstillställning.
Men snart ökar tempot. De sju killarna gör akrobatik som äskar högsta möjliga BPM snarare än största möjliga tystnad. Ur högtalarna strömmar highlife. De som inte står i ljuskäglan gör MTV-aerobic i bakgrunden. Gruppen har inte haft någon instruktör utan lärt sig genom att titta på bilder och experimentera.
Resultatet är en yster, studsande tonårskoreografi fullständigt obesvärad av gravitetiskt cirkusallvar. Det är breakdance snarare än cirkus Bronett.
De som missade Out of Streets på Re:Orient i går kan se dem under Hultsfredsfestivalen.
Expressen
När Ozan Sunar som barn kom till Sverige från Turkiet rimmade turk oftast på burk. ”Arab” fungerade under åttitalet som heltäckande skällsord för samtliga etniska och religösa grupper från Orienten. Med den stämpeln i pannan hamnade man längst ner i invandrarhierarkin.
Araben blev aldrig ”ethnic chic”. Hipphetsfaktor noll. När Sunar tog initiativet till den första Orientfestivalen för fyra år sedan var ett av syftena just att göra muslimen hipp.
Invandrarkulturen, vilket i sig är ett absurt ord, har alltid gettoiserats eller politiserats. Tjänstemän jag pratade med inför den första festivalen ville placera den i Rinkeby-Tensta. Jag ville inte ha den där. Jag ville heller inte ha den insvept i palestinasjalar och banderoller, inte använda kulturen som instrument i en av otaliga solidaritetsmanifestationer.
Reklambyrån Paradiset har gjort festivalaffischen och man skulle kunna tro att det enda syftet är att stärka Orienten som varumärke.
Men festivalen är, som namnet antyder, en reorientering, en ansats att tänka Orienten på nytt. Och detta i en kunskap som är både praktisk och teoretisk. Konserter och dansuppvisningar varvas med seminarier.
Årets tema är Orienten i Europa. Det är situationen i dag snarare än det idéhistoriska arvet som ventileras. Går det att vara kristen och muslim? Finns det en Orientgen och hur mår den av att matas med falukorv, frågar författaren Rawia Morra.
Festivalen pågår till och med söndag i Galärparken på Djurgården. I dag uppträder bland andra kenyanska Out of Street, akrobatgrupp av före detta gatubarn.
Expressen rapporterar flitigtfrån festivalen.
Expressen
(1) Brottslingens gåta fick sin lösning när 1800-talskriminologen Cecare Lombroso undersökte den berömde stråtrövaren Vihellas skalle. ”Han är en atavistisk varelse som i sin person återspeglar de vilda instinkterna hos den primitiva mänskligheten och de lågt stående djuren.”
Ännu mera bakåtbildad än den kriminelle mannen är den prostituerade kvinnan. Lombroso konstaterar att hon, då hennes stortå är brett separerad från de övriga, liksom en apa kan gripa saker med fötterna.
Hur Lombroso kommit över den informationen är okänt.
(2) Dubbelt belastad är Bram Stokers romanhjälte greve Dracula. Hans fysionomi är nästan helt baserad på Lombrosos beskrivning av brottslingen: massiva ögonbryn som möts över den örnlika näsan, bleka och spetsiga öron.
Men han har också något av horan i sig. När han kryper ner för väggarna på sitt slott griper fingrar och tår kring hörnen på de blankslitna stenarna. Snabb som en ödla med huvudet nedåt och slängkappan kring sig som stora vingar.
(3) Den hotfulla figuren dyker åter upp (eller ner) i T S Eliots Det öde landet.
”… pep fladdermöss med barnansikten, flaxade/och kröp utför en svartnad vägg med huvut före.”
(4) Ytterligare transformerad kryper han vidare i James Camerons The terminator. Horan-brottslingen-vampyren-
fladdermusen har i Camerons manus blivit en robot. Uppochned kryper han fastklamrad i underredet på en lastbil ”som en mänsklig fluga, mot kameran. Det vänstra ögat glöder som ett kol i mörkret”.
Expressen
Till glädje för alla som månar om ett varierat och utrycksfullt språk finns nu Santessons och von Eckermanns samling Svenska Invektiv i digital nyutgåva (http://www. bart.nl/sante/sveinvbo.html). Det slentrianmässiga pratmakare kan ge plats åt sladderhane och grottspråkare. Epigon och plagiator ersätts av det äktsvenska skriftplundrare. Allmänt nedsättande invektiv, som idiot eller pucko har en rad pregnanta motsvarigheter: snorslev, dyngorm, slamphank, långruckel, nästryne, skabbhals. Och varför anklaga någon för att vara ofräsch när det finns slamsäck?
Expressen
Oivvio Polite diskuterar den amerikanska blandraskulturens framtid.
Ju mer jag läser om den amerikanska interrasrörelsen, desto starkare växer sig förkänslan av undergång. Under de senaste decennierna har ett otal etniska minoriteter tillkämpat sig utrymme i den amerikanska offentligheten, ställt krav på erkännande och medbestämmande. Om det amerikanska auditoriet av i går var en plats där europeiska ättlingar talade och alla andra satt tysta, verkar det i dag som att alla talar och ingen lyssnar.
Läs hela inlägget här »
