Oivvios arkiv

Förra året försökte jänkarna sälja små lådor som skulle göra det möjligt att använda Internet genom TV-n. Det gick inget vidare. Det fanns inget tangentbord med i lådan och att ”titta på internet” visade sig vara rätt trist.

Men de mäktiga män som vill se TV och Internet smälta samman låter sig inte nedslås av en klentrogen marknad. Microsoft har investerat en miljard dollar i ett kabel-TV-bolag för att snabba på processen.

De stora amerikanska TV-bolagen har alla sändningar över Internet och SVT ligger i startgroparna.

Som den disciplinerade konsument jag är ägnar jag en lång söndag åt att installera de femtioelva tilläggsprogram som behövs för att ta del av grannlåten. Mot bättre vetande.

På bio visas ibland en reklamfilm om hur liten en biofilm blir på TV.

Man skulle kunna göra samma film om ett TV-program som visas på Internet. Bilden är mindre än ett telefonkort och väldigt hackig. Mest påminner det om snabb bildbandsvisning, fast utan pling mellan bilderna.

Det som slår en är hur kort tålamod man har med dåligt innehåll om inte tekniken funkar.

Att slötitta på blöjreklam och ljumma sitcoms går väl an om man har en fjärrkontroll i ena handen och en pizzaslice i den andra, men inte om TV-n envisas med att säga ”server error” i takt med teletaxameterns tickande.

Man skulle kunna tänka sig att det som gör TV lamt är den dyra tekniken och om bara fler fick komma ut i etern skulle mediets potentialer förvaltas bättre.

Tyvärr är det inte bara prylarna som kostar. Produktionen av innehåll kostar pengar som de små entusiasterna inte har. Gay Cable Network är ett behjärtansvärt initiativ men det är lika amatörmässigt som Krishna-TV i öppna kanalen. Internetradion, som hunnit mycket längre i funktionalitet och spridning, utmålar heller inga lockande framtidsperspektiv för storebror TV.

Hitintills har radio över nätet bara låtit oss upptäcka att Power 100 FM i Istanbul sänder samma musik som Power 106 i Stockholm.

När jag påbörjade den här artikeln låg Fox News i ett litet fönster över ordbehandlingsprogrammet. Det är ändå cool att det funkar, tänkte jag säga som avslutning. Men jag stängde av innan jag hann hit.

Expressen

Mot slutet av en längre utlandsvistelse kom jag över ett band med ett svenskt radioprogram och som jag hade hemlängtan lyssnade jag på det tills öronen blödde.

Det hette Tornado 60-talets musik A-Z. Lägger man ihop olika ledtrådar (ex: ”Härom året så dog Rick Nelson. Hans turnéflygplan störtade.”) så kan man sluta sig till att Tornado måste ha gjorts under mitten av åttiotalet. Manuset är välskrivet om än lite styltigt och det hackas inte sönder av jinglar och reklaminslag. Det var sympatiskt.

Presentatören drar anekdoter om musikerna, relaterar till tiden och säger saker som ”Ni som lyssnar noga märker att Tornadoserien tar sig fram genom tiotusentals sextiotalsskivor med ett subjektivt alfabete som enda rättesnöre.” Och om de unga tonårskompositörerna i the Brill Building: ”De skrev och skrev och det gick bra för dem alla.” Det skulle man vilja kunna säga.

På SR berättar man att det var Bosse Rehnberg som pratade. Han blir överraskad när jag frågar om Tornado. Det visar sig att han just blivit ombedd att göra ett liknande program i P 4.

Expressen

Oivvio Polite gör ett opportunt angrepp på den flashiga inopportunismen.

En gång för länge sedan e-postade jag Flashback News Agencys listserver för att bli prenumerant på deras nyhetsbrev. Tillbaka kom ett datorgenererat felmeddelande vars innehåll jag inte minns något av. Förmodligen läste jag det inte så ingående. Men jag minns att jag tänkte ungefär så här: Kanske är det här inte alls ett äkta felmeddelande. Kanske har redaktörerna granskat mig, funnit mig ovärdig och skickat detta falska felmeddelande för att avvärja mig.

Tanken är rätt långsökt och självupptagen, men inte helt befängd när det gäller en publikation som utger sig för att vara underground.

Läs hela inlägget här »