Oivvios arkiv

Oivvio Polite vet inte om han ska ta rättegången om Scientologikyrkans hemliga bibel på allvar eller inte

Förlikningssamtalen mellan Religious Technology Center (RTC) och Zenon Panoussis pågår hela tisdag förmiddag. Utanför rättssalen väntar ett uppbåd av influgna amerikanska scientologer. De ser ut som de onda och rika killarna i vilken Hollywoodrulle som helst. Det känns lite ovant att se dem i en något kommunalgrå byggnad som Stockholms tingsrätt.

På eftermiddagen, när förhandlingarna inleds, är rättens ordförande Peter Wiking-Johnsson redan märkbart irriterad över parternas bristande förmåga att hålla sig till saken. ”Skall vi hålla huvudförhandling nu eller inte? Alltså ni kan ju inte sabotera det här nu.” Ingenting i hans uppträdande tyder på att han anser den här upphovsrättstvisten vara mera intressant än ett genomsnittligt rattfyllerimål.

Läs hela inlägget här »

Ovanför oss flyger helikoptrar i formation. Dr Alban och dansare studsar runt på scenen. Innanför avspärrningarna blandas TV-folk, poliser och de livrädda sjuåringar som ska överlämna buketterna.

Ett popsnöre tittar upp mot ett gäng som äntrat en av TV:s lastbilar och säger till sin flickvän ”det där är bara för populasen”. Hans uppsyn är trumpen snarare än nedlåtande. De på bussen har löst det problem som också är hans, men han kan inte följa efter dem för han vill inte bli skitig om byxorna.

Ingen är egentligen här för att Sverige har vunnit, inte heller har man kommit hit som en tribut till hjältarna, än mindre för att kolla in folket eller njuta av solen, eller för vara en del av massan.

Alla jag frågar ger samma svar: ”Jag är här för att se dem. Jag hoppades på att få se något av dem, men det blev ju inget med det.”

Kulturhusets personal har tagit sig upp på taket. Varje lyktstolpe är ockuperad. Tio minuter före nedsläpp har jag placerat mig mellan Åhléns och Muttern. Bussen ska komma den här vägen.

Peter Forsberg sticker upp ur en av bussens solluckor med armarna uppåtsträckta i fem sekunder. Massan vrålar. I det korta ögonblicket så träffas jag av det som är hela behållning med evenemanget.

Jag ser Peter Forsberg. Oförmedlat.

Sedan ser jag bara baksidan av en buss och börjar som människorna runtomkring mig fundera över hur jag ska förflytta mig till en bättre utsiktsplats. Vi bildar en ström som stundtals bär mig framåt, som kolliderar med strömmen av människor från andra sidan bussen som också försöker byta plats. En kvinna säger att hon borde stannat hemma framför TV:n.

Expressen