Du är i åldern 55 till 65. Någon gång under 1993-1994 flydde du från kriget i Bosnien. Vid det laget hade de flesta Europeiska regeringar hunnit införa visumtvång för bosnier. Du lyckades dock skaffa dig ett kroatiskt pass. Sådana var inte svåra att komma över. Genom att utfärda pass kunde det unga Kroatien, som redan härbärgerade 400 000 flyktingar, leda vidare en del av flyktingströmmen.
Läs hela inlägget här »
I näst senaste numret av Amelia har det mellan makeuptipsen och mammareportagen slunkit in en artikel rubricerad ”Varning för semestergigolon”, illustrerad med ett fotografi av en svart man och en vit kvinna på väg upp ur havet.
Läs hela inlägget här »
Integration skulle till sist utplåna den vita rasen och den svarta också.
Malcolm X
Det citatet uttrycker en hel värld. När du har läst den här artikeln så kommer du att veta varför det påståendet är så mycket otäckare än ”alla vita är djävlar” och andra – mer iögonfallande – yttranden som Malcolm X fällde.
Amerikanska Smithsonian Institute betatestar för närvarande Revealing things, sin första utställning direkt för nätet. Startpunkten är en kemilåda från 30-talet. Mannen som donerat den berättar om hur hans experiment en gång brände ett hål i hans mammas matta.
Kring denna kemilåda cirklar andra föremål, epoker och hågkomster. Från en text om 40-talet tar jag mig till 70-talet och ett par jeans som skänkts av en collegestudent och vidare till texter om jeans under andra världskriget, jeans som kontrarevolutionär handling i Sovjetunionen, jeans gjorda av pet-flaskor.
Det är ett porträtt av Amerika.
Tekniken bakom utställningen är utvecklad av Plum Design, som tidigare demonstrerat den med en visuell synonymordbok. Runt startpunkten ”experience” cirklar orden ”undergo”, ”education”, ”live through”, ”participate”. Tryck på ”know” och ett fyrverkeri av ord skjuter ut från denna enstaving. Slå på autopiloten och låt programmet fritt vandra genom databasen.
Det är ett porträtt av språket.
http://www.si.edu/revealingthings
http://www.plumdesign.com/thesaurus/
Expressen
En Peter Barth, polisbefäl på Arlanda, har på fredagens DN Debatt uttryckt frustration över situationen på sin arbetsplats.
Det nuvarande kontrollsystemet är så miserabelt att invandringen till Sverige är okontrollerad. Flyktingar anländer till Arlanda, uppehåller sig några timmar i transithallen, slänger sina resehandlingar och omöjliggör för Barth att göra sitt jobb, vilket består i att fastställa de ankomnas identitet och resväg.
Som en läkare eller lärare blir en polis förstås modstulen om ekonomi och organisation hindrar honom från att lösa sin arbetsuppgift på bästa möjliga sätt. Men det finns välbekanta skäl att inte okritiskt tillmötesgå polisers krav på ökade befogenheter. Få poliser skulle motsätta sig lagar som förenklade deras arbete på bekostnad av individens integritet. Schengenavtalet som reglerar individers rörlighet i Europa, är ett olyckligt exempel på hur det kan gå när det polisiära perspektivet ges fritt spelrum. Flyktingfrågor, brottsbekämpning och säkerhetspolitik blandas ihop i en enda röra.
När Schengen genomförts fullt ut och varje asylsökandes fingeravtryck finns lagrat i en paneuropeisk databas kommer polisbefäl Barth ha ett mycket enklare jobb, om han har ett jobb överhuvudtaget.
Från 1986 till 1996 minskade antalet människor som sökte asyl i Sverige från 14 000 till 6 000. Detta beror tyvärr inte på att färre människor i världen har anledning att fly från sina hemländer. Det beror på att transportöransvar, visumtvång och andra administrativa åtgärder omöjligjort för människor att fly.
Den ökade flyktingsmugglingen är en konsekvens av dessa åtgärder. Över allt detta oroar sig Barth förstås för flyktingarnas situation. Han befarar att den otillräckliga gränskontrollen spär på flyktinghatet. Det är trams.
Det enda som spär på flyktingfientligheten är Barths och andra myndighetspersoners kategoriska misstänkliggörande av flyktingar.
Expressen
Den italienske kemisten Primo Levi hamnade i det polska koncentrationslägret Buna mot krigets slut. Om tiden i lägret skrev han Är detta en människa. Det är det enda jag läst, sett eller hört som fått mig att förstå någonting alls om Förintelsen.
Den säger mycket lite om onda tyskar i runda glasögon, men i stället så mycket mer om de relationer mellan människor som växer fram under ett extremt förtryck. Det är en fasansfullt insiktsfull bok.
Tyvärr har den inte funnits i svenska bokhandlar sedan 1990. I dagarna ger Bonnierpocket ut Är detta en människa och Fristen (om tiden efter frigivningen) i en volym. Köp den.
Expressen
En av mina grundteser är denna: Det kostar pengar att göra medier. Även en privat radiokanal som inte är stort mer än en cd-växlare i en garderob kostar. Ska kanalen dessutom göra journalistik skjuter kostnaderna verkligen i höjden. Människotid kostar pengar och duktiga människor kostar ännu mer. Därför hjälper det inte att man kan köpa tekniken på Seven Eleven eller att distributionen är gratis. Teknooptimistiska profetior till trots har varken tryckpressen, fotosättningen eller datorn i grunden lyckats förskjuta makten att yttra sig från dem som har till dem som inte har. Tusen och åter tusen ideellt drivna Internetpublikationer, som du aldrig ens hört talas om, är i dag det tragiska beviset för detta.
I onsdags kväll var det nollbudgetfilmfestival på biografen Sture i Stockholm. Då fick jag veta hur fel jag har. Under devisen ”Tag med din egen film om du vågar” visades elva timmar film. Många var rätt skakiga, så jag blev åksjuk efter några timmar, men jag hann ändå se mycket riktigt bra film, tillräckligt för att bli förbluffad över vad folk kan göra med en videokamera.
Niclas Brunzell bidrog med Pick-up. Två killar åker runt i bil, tar upp några liftare och pratar en massa skit. Jag vet inte riktigt vad man ska säga att den handlar om, men det var väldigt länge sedan jag såg något på en filmduk som har så mycket med mig själv att göra och som talar ett språk som inte gör mig avtänd.
Vardagsmat av Shahriyar Latifazadeh var en annan rolig film om några korkade svartskallar i förorten som sa saker som ”Du vet det är inte lätt för mig. Gud har inte gjort mig till sitt bästa barn.” Bara den repliken lyfter taket av hela floran av platta förortsskildringar.
Varför sönderfaller svensk film i en kategori där män skriker ”Fattar du vad det här handlar om?” och en annan kategori där Stina Ekblad läser dikter över bilder på vattenpölar? Varför får Daniel Fridell och Staffan Hildebrand pengar till att göra sina styltiga skitfilmer när det finns folk med humor och hjärna?
Varför sänder inte de kommersiella TV-kanalerna filmer som Pick-up och Vardagsmat mellan reklaminslagen? Tror de att jag vill titta på Fresh Prince in Bel Air? Vill de inte sälja Bregott till mig? Är inte mina pengar något värda? Förklara, någon.
Mer information om framtida nollbudgetvisningar på http://www.angelfire.com/ny/nobudget
Expressen
Ungefär en procent av världens befolkning befinner sig på flykt från sina hem. Mer än fyrtio miljoner världen över är gästarbetare. Den internationella omflyttningen av människor och människors omflyttning av nationer är utan tvekan en av vår tids stora frågor.
I Sverige har detta världens tillstånd genom nationell självupptagenhet filtrerats ner till att handla om en enda sak: ”De kommer till vårt land”. Ordet ”flyktingström” indikerar i sig hur missförstådd den globala flyktingsituationen är. En ström är ett vattendrag, den har riktning, början och slut. Som om det fanns en pipeline mellan Sverige och det andra landet. ”Flyktinglabyrint” vore mer träffande.
Redan själva programidén för P1s nya serie Invandrarstäder utgör ett befriande brott mot denna nationella trångsyn. Ett stort antal städer där den internationella rörligheten satt sina spår kommer att porträtteras.
Bosniska Banja Luka var först ut i tisdags kväll (repris 7/7). Karine Mannerfält gick runt i staden och pratade med inflyttade serber som bor i fördrivna muslimers hem och med muslimer som blivit kvar.
Tyvärr var programmet lite P1-släpigt. Kanske hade det blivit mer spännande om Mannerfält arbetat med tolk istället för att hålla sig till engelska. Att låta intervjupersoner uttrycka sig på ett språk de bara halvt behärskar är alltid att göra dem hälften så intelligenta.
Jag hoppas i vart fall mycket på denna serie.
Expressen
