Oivvios arkiv

Nedslag/”AI”-djur: Kela med maskiner. Robotdjur fyller oss inte längre med rädsla utan med värme.

MICROSOFT FICK för några år sedan den geniala idén att stoppa in en dator i ett mjukdjur. Den lilla dinosaurien Barney kunde sjunga en sång och leka tittut med de allra minsta. Kanske var just de allra minsta inte så generösa att de uppfattade Barneys viftande som tittutlek, men för trettioåringar var han en underbar partyleksak.

På Mattel gjorde man i samma veva Talk With Me-Barbie, som programmerades via en IR-mottagare maskerad till juvel i halsbandet.

(Sug på den alla queerteoretiker.) Gränssnittsforskare på Xerox PARC försökte programmera om Barney och Barbie. De onda forskarna hade teorier om att människor skulle föredra antropomorfa gränssnitt framför skärm och tangentbord. Så lite de har förstått. Vi vill inte ha nallar som gränssnitt. Vi vill ha dem som sällskap.

Vid Interaktiva institutet utvecklar man för Nationalmuseums räkning mjukdjur som skall agera museiguider för barn. Barnet bär nallen i famnen och nallen föreläser om konstverken. Förmodligen kommer barnen att vara mer intresserade av nallarna än av Karl XII:s likfärd.

Philip K Dicks prisjägare Deckards hoppas förtvivlat att han skall finna några förrymda androider att ha ihjäl. För prispengarna skulle han kunna köpa ett riktigt får till att ersätta det elektriska får han varje dag vårdar på sin altan. Hyckleriet med att vårda ett konstgjort djur gör honom missmodig, men slutar han kan grannarna tro att han har empatiska störningar. Dicks fabel var kanske drabbande för de ursprungliga läsarna 1968, men för oss är den på sin höjd dråplig.

Tanken på intelligenta maskiner fyller oss inte längre med rädsla utan med värme.

I Kitty Cat- och Tamagotchi-nationen Japan har man bättre förstått att tillvarata människors behov av att kela med maskiner. Teknikjätten Sony har nyligen presenterat två nya gulliga robothundar. I förra veckan meddelade Sony att deras ambition är en robotfamilj i varje hem.

Dagens Nyheter

DESIGN. Mitt första intryck av Aeronstolen var att jag inte såg hur den egentligen såg ut. Där är ett ryggstöd och där en sits och ett underrede. Jag såg bitarna men kände ändå inte att jag greppade helheten. Inom grafittin kallas det wildstyle: man tar något ytterligt välbekant, en bokstav, och sliter i den tills åskådaren bara med största ansträngning förstår vad det är han har framför sig.

Min andra sensation var ett överväldigande habegär. Den här kontorstolen såg ut som framtiden. Med ett ingångspris kring 7 000 kronor var det en framtid som jag aldrig skulle hinna ikapp. De seriösa framtidsdyrkarna i IT-sektorn lät sig förstås inte hindras av kostnaden. Att köpa stolar för en kvarts basbelopp var det mest förnuftiga i världen.

Om den anställde fick 60 000 för att koda 16 timmar per dag var det ju vansinne att låta honom sitta på något annat. De skulle vara blodsmaksföretag, inte träsmaksföretag.

Aeron blev, vid sidan av Joltcola och bensinmacksskjortor, en ikon för den nya ekonomin. Det var ovärderligt då men i dag är det lika farligt som att heta Birgersson.

Nättidningen Salon, som tappert håller upp sitt finger i tryckvågen efter IT-bubblans kollaps, ombesörjde härförleden schavotteringen av Aeron.

Stolen som nyligen representerade höjden av rationalitet är nu ett uttryck för IT-sektorns hybris. Någon hävdar till och med att stolens höga pris var nyckeln till försäljningsframgångarna.

Webbföretagens produkter var abstrakta och av okänt värde. Exklusiv kontorsinredning skapade en känsla av att det producerade var viktigt.

En intervjuad programmerare berättar att han nu använder stolarna som idiotimätare. Ju fler Aeronstolar desto dummare styrelse.

Dagens Nyheter