EFTER MORDET PÅ Anna Lindh har många opinionsbildare pratat om hotet mot det ”öppna samhället”, ofta utan att förklara vad de egentligen menar. Ibland tycks det handla om medborgarnas möjlighet att möta sina folkvalda på Vivo. Ibland verkar det inbegripa hela demokratin. I ett sådant läge kan det vara bra att gå tillbaka till källan.
Läs hela inlägget här »
FILM. Disney startar i dagarna ett försök med självförstörande dvd-skivor. Den nya skivan, som heter ez-d, förstörs långsamt när den kommer i kontakt med syre. När den skyddande förpackningen bryts börjar skivan färgas. Efter ungefär 48 timmar är färgen så mörk att skivan inte längre fungerar.
Skivorna, som skall kosta mellan 5 och 7 dollar, är dyrare än en genomsnittlig hyrvideo men billigare än en köpvideo. Till skillnad från en vanlig dvd innehåller ez-d-skivorna inget extramaterial.
Konsumenten slipper oroa sig för att lämna tillbaka filmen för sent. Detta är en stor poäng på den amerikanska marknaden där många videouthyrare tar ut höga övertidsavgifter.
För filmbolaget är den nya skivan ett sätt att ta över videouthyrarnas marknad. När en skiva hyrts ut några gånger är inköpskostnaden intjänad och den kan sedan hyras ut hundratals gånger utan att Disney eller Miramax tjänar en krona till.
Med det nya systemet försäkrar sig filmbolagen om att få en bit av kakan varje gång någon tittar på video. Videouthyrarna kan alltså komma att förlora stort om ez-d blir populär. Men den största förloraren lär bli miljön. ez-d-skivan är inte återvinningsbar.
Dagens Nyheter
Det verkligt upprörande med Expressens kampanj ”Kör ut dem” var att den inte inkluderade invandrare i sitt tilltal. Men det exluderande tilltalet dominerar fortfarande – i alla medier, menar Oivvio Polite.
Idag för exakt tio år sedan inledde Expressen sin artikelserie ”Svart på vitt!” med löpsedeln ”Kör ut dem! så tycker svenska folket om invandrare”. Expressen hudflängdes av sina pressgrannar. Kritikerna menade att den gallupundersökning som löpsedeln baserade sig på inte gav stöd för en så skarp formulering. Några menade att Expressen genom sitt agerande underblåste rasistiska stämningar.
Även reklamkampanjen som föregick ”Svart på vitt!” utsattes för hård kritik. Artikelserien i sig var det tystare om. Den var snarlik serien ”Vi och dom” som Aftonbladet publicerat ett och ett halvt år tidigare och som belönats med organisationen Grävande Journalisters pris Guldspaden. Den bärande tanken i båda serierna var att det finns en djupgående konflikt mellan svenskar och invandrare. Båda gångerna hävdades att sanningen om förhållandet mellan svenskar och invandrare undertrycktes av makteliten. Kritikerna stämplade påståendet som en myt.
Men den aspekt av ”Svart på vitt!” som störde mig mest berördes inte i debatten. Det gällde själva tilltalet. Vare sig invandrarna skulle köras ut eller tas om hand var det uppenbart att Expressen aldrig riktade sig till ”dom”. Invandrare var en grupp som var mycket intressant att tala om, men helt ointressant att tala till.
Detta tilltal var inte unikt för ”Svart på vitt!”. Det genomsyrade även Aftonbladets ”Vi och dom” och nästan allt som skrevs om invandrare i början av 90-talet. På sätt och vis var det kanske inte så förvånande. De gamla europeiska kolonialmakterna hade sedan länge brottats med frågor om minoriteters ställning medan debatten i Sverige var lite yrvaken.
Det konstiga är att mediernas tilltal knappt förändrats under det gånga decenniet. En handfull unga representanter för de synliga minoriteterna har släppts in i på de stora medieinstitutionerna. Det har gjorts ett otal satsningar på att beskriva ”det nya Sverige”. Men tilltalet är detsamma. Rapporteringen om invandrare inkluderar invandrare i sitt tilltal lika lite som den svenska rapporteringen om USA riktar sig till amerikaner.
Mönstret känns igen från andra länder. När de etniska minoriteterna först gjort entré på redaktionerna har de lämnat mycket av sig själva hemma och anammat redaktionens arbetsmetoder och principer för nyhetsvärdering. Den befintliga organisationskulturen låter sig inte rubbas med mindre än att man uppnår en kritisk massa av främmande element. Om ens då.
Det är inte så märkligt. Att skriva i tidning är inte som att slå upp sin dagbok. Det är att bli en del av en större röst. Den enskilda tidningen skall ha en igenkännbar röst som är oavhängig de enskilda skribenternas röster.
Och tidningens röst uppgår i sin tur i offentlighetens röst. En gång hade denna röst, och det ”vi” som den tilltalade, ett givet kön och en givet klasstillhörighet. Men i dag är offentligheten inte längre en ensak för borgerskapets män. Det var länge sedan det gick att använda ord som ”kvinnofrågan”, eller ”arbetarfrågan”. Däremot är det fortfarande helt i sin ordning att ”vi svenskar” skriver om ”våra invand-rare”. Den offentliga röstens etnicitet är ännu gjuten i ett stycke.
Vad skall då en dagstidningsredaktion som den på Expressen eller Dagens Nyheter svara om någon säger åt dem att de vänder ryggen åt en stor del av befolkningen? Den lättaste vägen ut är att säga att man gör en tidning för alla som kan läsa svenska. Men det räcker med en ganska grund innehållsanalys för att skrapa hål på det försvaret.
De föreställningar en tidning gör sig om sin publik påverkar förstås vad man skriver om, vad man inte skriver om, vilka roller man ger olika uppgiftslämnare, vem som får stå för analysen och vem som får stå och gråta i vanmakt.
Vilka vägar kan ta oss ut ur denna situation? Utan att urskulda tingens ordning kan man konstatera att frågan leder rakt in i ett virrvarr av nya frågor. Från styrelserummets horisont är det inte säkert att en förändring är önskvärd. Kanske försöker omnibustidningarna redan tilltala en alltför splittrad publik. De medier som varit kommersiellt framgångsrika under senare år är de som funnit en smalare nischpublik. I Sverige är Dagens Industri det bästa exemplet. Kanske finns det pengar att hämta i att förstärka målgruppens etniska identitet, genom att mer medvetet demonisera det främmande. Rapporteringen om invandrare är redan starkt problemorienterad, men den skulle kunna göras mycket hätskare. Man skulle, som en gång de brittiska tabloiderna, kunna hänga ut en mörkhyad våldtäktsman per vecka. Men det är också möjligt att de nya svenskarna, i egenskap av läsare, utgör den större kommersiella potentialen.
Vid sidan om ekonomin finns en lång rad andra frågor. Vad innebär det i praktiken att inkludera in-vandrare i sitt tilltal? Är det möjligt att genomföra utan att ha en representation på redaktionerna som någotsånär motsvarar befolkningen? Invandrarbegreppet har länge och högljutt anklagats för att sakna förklaringsvärde. Kan vi utvinna en användbar strategisk essensialism ur det eller inte? Allt det där kommer vi aldrig att få reda på så länge vi döljer frågorna med en universalism tunn som tidningspapper.
Dagens Nyhter
Underhållningskonglomeratet Walt Disney Company har länge hållit fanan högt inte bara för hänsynslös exploatering i syds frihandelszoner utan även för stenhårda upphovsrättslagar på det norra halvklotet.
När de amerikanska lagstiftarna höjde skyddstiden för konstverk från 20 till 70 år efter upphovsmannens död fick lagen smeknamnet ”The Mickey Mouse Act”, eftersom den föregåtts av ett intensivt lobbyarbete från Disney.
I Sverige blev vi varse Disneys rättegångsglädje när företaget hotade att stämma tidningar som publicerade Arne Anka. Arne genomled senare en näbboperation.
Nu har Disneys flitiga jurister fått upp ögonen för rättsrötan i Danmark. Redan 1975 skrev
Ole Lund Kirkegaard boken ”Gummi-Tarzan” om lille Ivan Olsen som aldrig får annat än spe av sin pappa och spö av sina skolkamrater. Häromåret blev det musikal av Gummi-Tarzan. Disney, som har mycket investerat i namnet Tarzan, lämnade raskt in en stämningsansökan och Ole Lund Kirkegaards arvingar gick med på en förlikning. På musikalscener kommer Gummi-Tarzan hädanefter att lystra till det rumphuggna Gummi-T. Som om han inte förnedrats nog.
Dagens Nyhter
