Oivvio Polite spekulerar över 70-talisternas möjligheter att överleva i morgondagens samhälle.
Det var en äldre pojke pÃ¥ gÃ¥rden som ritade en världskarta pÃ¥ marken. “Här o Sovjet. Och här e USA. Och sen när USA skickar iväg atombomber till Sovjet dÃ¥ flyger dom över Sverige. Och sÃ¥ skjuter Sovjet ner bomberna sÃ¥ att dom hamnar pÃ¥ oss i stället.” Continue reading ‘Det nya herrefolket’
Barcelona (1)
Picassomuseet i Barcelona förevisar mycket av hans tidiga produktion, frÃ¥n nio-tio Ã¥rs-Ã¥ldern. Inte sÃ¥ mycket bÃ¥tar och krigsgubbar. Mer “konstnärens mor” o. dyl.. Större stridslystnad än sÃ¥ hade jag nog förväntat mig av en nioÃ¥ring. I mitt minne flyter det upp nÃ¥got om Picasso och ett krig i Spanien, under vilket han skulle ha revolutionerat kamouflagemÃ¥leriet.
Barcelona (2)
Tjurfäktning. Det är faktiskt det första vi ser när vi knäpper på hotellrummets TV. Vi kommer in mot slutet. Tjuren har man ju sett förut, alltid samma ömkansvärda förlorare, med lansar hängande från ryggen. Men matadoren. Hans blick när han har stuckit in svärdet i djurets huvud förvånar. Det enda rimliga vore om han uttryckte någon sorts allvar.
I stället jublar han som om det vore ett fotbollsmål han presterat.
Han ser så dum ut.
Barcelona (3)
Letar i Alice B. Toklas självbiografi om kopplingen mellan Cézanne, Picasso och det kantiga kamouflagemÃ¥leriet. Förgäves. Den ordbild som oftast möter blicken är “Gertrude Stein”. PÃ¥ väg mot Elsass studerar de dock intresserat olika nationaliteters kamouflage. “Färgskalorna var olika, mönstren var olika, sättet att placera dem var olika, det förtydligade en hel konstteori och dess oundviklighet.” Där ser man.
Någonstans passerar de också Barcelona.
Expressen
Barnprogrammet Hajk körde ofta inslag om tillverkningen av vardagliga föremål. Särskilt väl minns jag ett om kritor. Bilder av stora tråg med trögflytande färgmassa.
Speakerrösten: “Varje dag gör man en färg. I dag gör man gula.”
Långsamma söndagar har jag undrat varför ingen gjort Hajk för en äldre publik.
Nu finns programmet. Det produceras av Utbildningsradion, en liten bortglömd enklav i public service som tycks ha gått oförändrad genom tiden. Det heter UR-akademin.
Ett exempel: om tillverkningen av frimärken. Närbilder på tryckpressar.
Reportern: “… och fel kan uppstÃ¥ även i det här ledet?”
Chefen för frimärksfabriken: “Ja, även det här ledet mÃ¥ste kontrolleras.”
Expressen
Recent Comments