Monthly Archive for June, 1997

Angelägen till 100 procent

Dess grafiska form är fortfarande fullständigt hopplös, vilket något skymmer Ordfront Magasins kvaliteter. Man ser inte omedelbart var artiklarna börjar och slutar, vad som är annonser och vad som är redaktionellt material. Den som troget läser på kommer dock att bortom formens virrvarr upptäcka en tidskrift som kanske är den mest angelägna i mängden av kultur- och debatt-tidskrifter.

I nummer 3/97 skriver Roger Falk om praktiska detaljer i Schengensamarbetet. Ju närmare Schengen synas desto tydligare blir det att avtalet handlar mycket lite om inre öppenhet och väldigt mycket om skydd mot omvärlden.

Cilla Naumann redogör i samma nummer osentimentalt för sina möten med människor som gömmer flyktingar.

Expressen

Microsoft och andra mjukdjur

Oivvio Polite recenserar Office 97 som kulturskapelse.

Den här texten är skriven i ordbehandlingsprogrammet Word 97. Det gör den inte speciell på något sätt, tvärtom. Är något skrivet i en dator är den bästa gissningen att det är skrivet i Word.

Under åttiotalet förekom en del rätt ytliga diskussioner om datoriseringens inflytande på skrivandet. Många skribenter koketterade med sin teknofobi (riktiga intellektuella kan inte ens byta en glödlampa) och några mekanogubbar sjöng teknologins lov.

Continue reading ‘Microsoft och andra mjukdjur’

Antecknat på Re:Orient 97: Egyptian fastfood

För ett par Ã¥r sedan tillbringade jag en höst och en vinter i Kairo. Vi bodde i en trerummare vid Meidan Cit-Cat, uppkallad efter den nattklubb engelsmännen drivit där. Nattklubben var sedan länge ersatt av en moské. Bara namnet fanns kvar. “Welcome in Meidan Cit-Cat, Welcome in Cairo.” Kairo, il Kahira, ordagrant: erövrerskan, the lady domina. Framför allt ägnade jag mig Ã¥t dagdriveri.

Jag åt mest taamia, Egyptens svar på falafel, först för att jag älskade dem och sedan för att pengarna tog slut. Taco Bee var ett snabbmatställe som inte gjorde tacos men som hade stans bästa taamia.

Det låg också i grannskapet, på gränsen mellan medelklassens Sahafeen och det oöverskådliga Imbaba, ett av de vidsträckta slumområden av slingrande gränser där man säljer piratkopierad Ace of Base, där bara de minsta Toyotabussarna kan köra och där den nya fundamentalismen vuxit fram.

Till sin utformning befanns Taco Bee mellan de hål-i-väggen taamiahak som finns överallt i Imbaba och det nyöppnade MacDonalds vid glittriga Meidan Siwinkis tio minuter söderut. American style egyptian fastfood.

Ägaren hade varit sjutton Ã¥r pÃ¥ en amerikansk snabbmatkedja i Kuwait. Nu hade han Ã¥tervänt för att döttrarna skulle fÃ¥ växa upp i fäderneslandet. Hans anställda hade alla samma blÃ¥ skjortor och kepsar. Han erbjöd “free home delivery”.

På Hilton Hotel vid Meidan Tahrir kan gästerna titta på CNN. Men dit in, till de flimrande skärmarna, når inte det Egypten som är fullständigt schizofrent, som letar efter sig självt i glappet mellan religiöst och sekulärt, mellan folkstyre och teokrati. Där finns inte de medelklassens mödrar som kastat sina slöjor och av sina tonårsdöttrar anklagas för blasfemi. Där finns bara gamla gubbar som omskär tioåriga flickor och flaggbrännarna som skanderar Gud är stor. Ingen Taco Bee.

Re:Orient festivalen fyller fem, en välmående krabat som i år flyttat ut till Sjöhistoriska museet. I dag spelar bland andra Natacha Atlas, Swathy Somanath dansar.

Re:Orient är mycket Taco Bee.

Expressen

Protected: podd test

This post is password protected. To view it please enter your password below:

DI-lamm

Dramatiska institutets avgångselever visade upp sina slutproduktioner häromkvällen. Det samlade intrycket är att årets kull är mer intresserad av att faktiskt berätta något än att göra välputsade filmer som ser vuxna ut.

Kristina Humle har skrivit och regisserat Kärlek och hela alltihopa, om Alice, en journalist som ska skriva om passion och själv förlorar och vinner sin kärlek under resans gång.

Hennes kille är smart och söt och spelar in fem olika telefonsvararmeddelanden innan ett blir lagom laidback. Sedan strular han med hennes bästa vän och allt går sönder.

Kärleken tycks begravd under sociala definitioner av lycka, men till slut hittar hon den.

Allt är pinsamt och jobbigt, ibland för att man känner igen sig och ibland för att dialogen är dålig. Det är en modig film.

Geir Hansteen Jörgensen står för manus och regi i Närkontakt. Pappan är ufo-spanare, mamman är borta och dottern är fjorton. Förtvivlat försöker hon få sin kufiga ufo-pappa att se henne. Till slut kör hon iväg med sitt möblemang på pickupen. Det där att åka bil utan att kunna köra känner jag igen från mina mardrömmar.

Det är den första händelsen som öppnar filmen mot en stillsam och väldigt sympatisk fantastik. Jag hoppas verkligen att TV köper in filmen så att fler får se den.

Sympatiskt är kanske det ord som bäst sammanfattar intrycken från kvällen.

Inga incestdramer, inga tänder sönderfrätta av anorexiakräks, inga sönderskurna ögon. Det är överlag snällt.

Vilket för tio år sedan säkert skulle uppfattats som en mycket nedlåtande sammanfattning.

Men jag tror att den här generationen filmskapare vill ha det så. Jag har det gärna så.

Människor som är sentimentala (i en ursprunglig bemärkelse, dvs att vara uppmärksam pÃ¥ sitt känsloliv) är mycket mer intressanta än folk som gÃ¥r runt och utsätter världen för sin “absolut kalla blick”.

Talet om att det i Sverige skulle råda brist på bra manus framstår som obegripligt efter den här uppvisningen.

P.S. Compact Impact, en trailerpastisch av Geir Hartley Andreassen, var roligast.

Expressen

Antecknat på Grand Hotell och Stadshuset. Prisfest x 2

Ett av de grövsta övergreppen pÃ¥ vÃ¥rt sprÃ¥k var införandet av ordet “prisfest”. Det hör till samma kategori brott som jingeln “Felix gör det goda godare.”, eller “Kom till McDonalds vi ger mer”. Dessa tvÃ¥ satser har infekterat mig och jag kommer pÃ¥ mig själv med att nynna dem, oftast i stressade situationer. Inte ens en populärkulturforskare kan nÃ¥gonsin fÃ¥ det till att denna “litteratur” är jämförbar med västerlandets litterära klassiker. Att gÃ¥ pÃ¥ “prisfest” kommer aldrig att vara del av en motkultur och att vissla jinglar kommer aldrig att vara en oppositionell läsning.

I går var det prisfest av det slag där man får pengar i stället för att bli av med dem. Förutsatt att man tar priset alltså. Pilot delade ut sitt årliga pris, som gick till konstkritikern Ulf Linde. Evenemanget, som gick av stapeln på Grand Hotel var mycket populärt, om än garanterat högkulturellt.

Horace Engdahl har efter Per Wästberg övertagit uppgiften att leda juryns arbete och hålla ett tal om pristagaren. Linde och Engdahl är svensk modernism respektive postmodernism personifierade.

Linde har vid något tillfälle (kanske vid en massa tillfällen) sagt att han som kritiker fokuserar konstnären och dennes verk, inte vad några filosofer i Paris säger. Engdahl är en av dem som introducerat dessa filosofer för en svensk publik. Så lite förvånande är det att han ger Linde priset. Å andra sidan hör Engdahl till dem som lyft fram kritikern som en artist i egen rätt. Han höll ett briljant tal om Lindes gärning. Vad Linde sa vet ni redan eftersom det stod här på sidan i går.

I Stadshuset delades ett annat slags pris ut, eller vad man skall kalla det för. Stockholmare som förvärvat svenskt medborgarskap under 1996 fick ett “minnesbevis”. Varför det heter minnesbevis vet jag inte men det är i varje fall ett papper med ens namn pÃ¥ som läggs i ett kuvert. Nästan som ett betyg fast utan siffror. Det hela var nästan precis som en skolavslutning, en formativ erfarenhet för alla svenskar. En kommungubbe som sÃ¥g ut ungefär som en rektor höll ett tal som var trÃ¥kigare än sjövädersrapporten och en barnkör sjöng om fred i världen.

Nästan år kan de hyra in Horace i stället och låta honom köra Pilottalet i repris, så får de nya medborgarna ta del av svensk kultur värd namnet.

Expressen