oivvios arkiv

Olaudah Equiano föddes i mitten av 1700-talet i Västafrika. Han föddes fri. Att säga så låter lite patetiskt. Associationerna går till Lejonet Elsa, född fri, tårdrypande Disneyfilmer och Kevin Costner som citerar amerikanska konstitutionen.

I tioårsåldern blev Equiano tillfångatagen av afrikanska slavhandlare som snart sålde honom till europeiska dito. Han var slav. I dag använder vi ordet slav till lite av varje: kontorsslav, modeslav, herre-slav dialektik, löneslav, slav under sina laster. Till den ursprungliga innebörden har vi inte längre tillgång. I ordboken under slaveri:

(system med) personlig ofrihet och rättslöshet mest hist.

Och under slavhandel:

handel med slavar mest hist. vit slavhandel bortförande av unga kvinnor till utländska (arabiska) bordeller.

Vi har i dag en tydligare uppfattning om det historiskt perifera fenomen som kallas vit slavhandel än om negerslaveriet. Det säger förstås något om Västerlandets självbild, men framförallt markerar det ett historisk avstånd.

I dag kan vi tänka på olika grupper som i praktiken rättslösa. Ett filippinskt hembiträde i väst utan uppehållstillstånd har inte mycket att sätta emot om hon blir misshandlad eller sexuellt utnyttjad av sin arbetsgivare. Hennes materiella livsvillkor kanske inte skiljer sig mycket från negerslavarnas.

Men jag vill ändå tro att det betyder något att i juridisk bemärkelse vara en fri människa, att det finns en väsentlig skillnad mellan att bli exploaterad och att vara ägd.

Någon i en lång rad av ägare gav Equianos namnet Gustav Vasa. I hans självbiografi, som första gången utkom 1789, ges den moderna läsaren en mer ingående beskrivning av slavverkligheten.

Därmed inte sagt att den moderna läsaren egentligen förstår mer av vad det innebär att vara någon annans egendom. Men det är intressant att upptäcka den egna oförmågan till förståelse. Den oförmågan säger något om hur grundläggande självbestämmanderätten är för oss, att vår frihet är så stor och rörande att inte ens Kevin Costner kan gestalta den.

I övrigt är boken intressant som en studie i den tidiga rasism som är ursprunget till dagens situation.

Den amerikanska rasismen av i dag är gammal och trött. Den är internaliserad både av självförebrående vita och självhatande svarta. Den är ett oläkt sår från en tid då rasismen hade ett tydligt ekonomiskt motiv, från en tid då den var viril, då det brutala förnekandet av mänskliga rättigheter föregick den rasistiska idébyggnaden.

Allt detta och annat som är intressant för en modern läsare skymtar tyvärr bara i en bok som mest handlar om författarens väg till Gud, skeppsbrott och hur man fångar isbjörnar. 272 kronor är den faktiskt inte värd.

Gustavus Vassa, afrikanen.

En slavs berättelse

Övers: Jan Anders Olsson

Ordfront

Expressen

Så har det framkommit att halva befolkningen tycker att det finns brott som bör leda till dödsstraff. Och det verkar vara något man skall varabestört över. Enda tidigare gallupen om dödsstraff jag sett omfattade bara min högstadieklass. Trots det lilla urvalet var utfallet faktiskt ungefär detsamma. Därför är jag inte så förvånad över Sifos resultat.

Det hade varit intressant att höra vilka brottslingar de svenska dödsstraffsförespråkarna anser skall straffas med döden. Om min hög- stadieklass var representativ även på den punkten omfattar listan våldtäktsmän, knarklangare och framför allt pedofiler. Mördare tog vi nog aldrig ställning till.

Då som nu är jag motståndare till dödsstraffet. Men trots att jag hunnit bli tio år äldre har jag inte blivit bättre på att leverera argument i frågan; snarare sämre.

Ett ofta framfört argument är att dödsstraff inte har någon preventiv effekt (annat än på den avrättade förstås), men det har ju å andra sidan inte fängelse heller.

Amerikanska dödsstraffmotståndare påpekar att straffet är väldigt dyrt för samhället, att det oftast utdöms mot dem som inte har råd att anlita kompetent juridiskt försvar och att det oftare utdöms om offret är en vit person.

Att den som haft ihjäl en viting löper större risk att hamna i stolen än den som haft ihjäl en svarting är förstås ett olyckligt förhållade, men vad säger det om själva kärnfrågan?

Är det etiskt acceptabelt att staten bringar brottslingar om livet? Det är en fråga som snabbt för oss till rättskipningens grundproblem.

Vad vill vi uppnå med bestraffning?

Den franske filosofen och historikern Michel Foucault menade att straffens art och syfte har förändrats med maktens utseende. Den enväldige monarkens maktutövning syftade till att försäkra monarkens position. Den som stämplade mot kungen fick en krona på huvudet eller blev av med huvudet, beroende på sin duglighet.

Med framväxten av det moderna samhället tog makten på sig uppgiften att administrera och vårda samhällskroppen. Så växte ett nytt straffsystem fram. Straffet var inte längre en vedergällning, utan ett sätt att omvandla brottslingen till en produktiv medborgare, till en frisk cell i samhällskroppen. Parallellt med detta sker en allmän disciplinering av massan (där skolplikt, allmän sjukvård och stämpeluret är andra viktiga redskap) som är nödvändig för ett modernt kapitalistiskt samhälle.

Dödsstraffet blev i det samhället till en anomali, inte för att det kränkte den enskildes grundläggande rätt till sitt eget liv, utan för att det gick stick i stäv med maktens huvudsakliga projekt: att vårda och administrera livet, att så effektivt som möjligt förvalta det kapital som mänskligheten utgör.

I dag står vi i en rörigare historisk situation. Försöken att göra brottslingar till duktiga samhällskuggar har fallit illa ut, och betraktas nu som en flummig vänsteridé.

Högern yrkar på hårdare straff men inte som vedergällning utan som ett sätt att stävja brottsligheten, vilket alla vet är nonsens.

När samhället levererar en så oklar uppfattning om straffets syfte faller det sig lika naturligt att säga ja till dödsstraffet som att säga nej.

Expressen