Först en eloge till ABF. Trots att Stockholm igår bjöd på den första riktiga sommarkvällen så drog man fulla hus. Den här gången handlade debatten som kommunismens förbrytelser. Staffan Skott som nyligen utkommit med Aldrig mer! En bok om kommunismens folkmord och brott mot mänskligheten var huvudattraktionen. Vi sin sida hade han före detta VPK:aren och riksdagsmannen Bo Hammar.
Skott förklarade hur hans intresse för slaviska språk på 60-talet sände honom till Sovjet. Hemkommen till Sverige upptäckte han att hans gamla klasskamrater hyllade en ideologi som han lärt sig associera med terror. Bo Hammar, inkallad som före detta kommunist, kunde också han berätta om hur klok och sansad han förblev under den politiska förvirringens 60-tal.
Tillsammans utgör de en levande kommunismencyklopedi. De kan den kommunistiska internationalens exkommunikation av Tito och någon dansk vänsterledare som rinnande vatten. Skott använder kunskaperna för att befästa kommunismens monstruositet. Hammar, som får gå på defensiven, använder sina kunskaper till att försöka rädda något ur samma ideologi.
Båda är överens om att vänstern måste konfrontera och göra upp med sitt förflutna. Men för mig som inte var med när det begav sig förblir - alla siffror till trots - både behovet av uppgörelse och dess innebörd otydligt.
Finns det verkligen en relation mellan Lenins terror och den svenska vänstern av idag? Hammar och Skott nämner båda upprört Ung Vänsters ordförande Jenny Lindahl. Vilka förbrytelser hon gjort sig skyldig blir aldrig klart. Det återstår för framtidens historiker att fastställa.
Expressen
Förra året gick Frida Nilsson i pension. Då var hon 85. Sedan tolv års ålder hade hon arbetat som tjänstekvinna. I kväll 20.00 visar SVT 1 filmen om hennes liv.
Det är ett utmärkt stycke journalistik som påminner oss om vad journalistik kan vara.
Producenten Marianne Gillgren har under åren 1988 till 1998 gjort tre nedslag i Nilssons liv. När vi först träffar henne arbetar hon hos en 94-årig änkeman i Stockholm, en gammal doktor. Själv är hon 75. Hon har varit hos honom sedan 1954 då hon lämnade hembygden i Skåne. Hon handlar, lagar maten och städar.
Vad vill doktorn ha att äta i dag då?
Ja vad kan vi tänka oss?
Jo jag har köpt wienerkorv.
Ja men det blir väl bra.
Det är exotiskt. Det dröjer en bra stund innan jag förstår att Nilsson faktiskt bor i det lilla rummet bakom paradvåningens kök. Men det är inte exotiserande. Gillgren låter oss tittare få veta något om en annans liv. Inte som när Rapport frågar någon som drabbats. Nej, vi får verkligen veta något. Det märks bland annat på att det inte går att tala om vad vi fått veta. Om Nilsson levt ett gott liv eller inte. Det är så intimt berättat att det blir närapå genant att skriva om det. Hur jag än gör blir det som att klampa in hos en främling och tala om för dem om de är bra eller dåliga människor.
Berättelser om herrskap och tjänstefolk brukar vara av två slag, antingen är de sentimentala som Herrskap och tjänstefolk, eller så är de radikala som Fröken Julie.
Berättelsen om Frida Nilsson hör nog snarare till de senare. Men det märks inte så mycket på själva filmen som på pressreleasen. Där får man veta att det är de växande klassklyftorna som gör filmen relevant.
Jag tror inte att det är Gillgren som har skrivit det, även om hon kanske ser det pÃ¥ det sättet. En människa kan se hennes film och bli kulturkonservativ. En annan kan se den och bli socialist. När Nilsson vid dryga 80 skall bygga sitt eget hem för första gÃ¥ngen Ã¥ker hon till Ikea. Och det gÃ¥r inte att känna annat än att hon har förlorat sitt sammanhang. Hon flyttar hem till SkÃ¥ne igen. NÃ¥gonstans berättar hon nÃ¥got om ett konditori hon brukade gÃ¥ till som ung. “Men det har blivit nÃ¥got slags restaurang… pizzeria som allt annat nu för tiden.” DÃ¥ tänker jag att de nog hade det rätt bra ändÃ¥, doktorn och Frida. Fast doktorn hade det nog bättre.
Frida, en trotjänarinna
SVT 1, 20.00 i kväll
Repris: torsdag 6 maj 17.00
Expressen
Recent Comments