Farnaz Arbabi uppmärksammade mig på ett par mindre lyckade teaterrecensioner i Svenskan. I den ena heter det bland annat att:
…Alexander Karim lyckas hela tiden spela bortom sin färgade hy för att lyhört fÃ¥nga upp smÃ¥rollernas varierande särarter, oavsett deras kulturella ursprung.
Det pÃ¥minner om en samtal jag hörde i BBCs Front row (liknar P1:s VÃ¥gen) om Brokeback mountain. Deltagarna var rörande överens om att Brokeback inte var en film om “homosexuell kärlek” utan en film om “kärlek”, ett missriktat försök att säga att det är en bra film. Särskilt skum kommentar vad gäller just den filmen eftersom homofobt vÃ¥ld och homosjälvhat utgör ganska precis hela berättelsen. ÄndÃ¥ ville alltsÃ¥ vissa kritiker “rädda” Brokeback frÃ¥n att vara en bögfilm. Men nÃ¥gra sÃ¥dana räddningsaktioner riskar inga heterofilmer att utsättas för. PÃ¥ samma sätt som en vit skÃ¥dis som gör Othello aldrig skulle applÃ¥deras för att kunna “spela bortom sin vita hy”. Vita män äger teatern. De kan gÃ¥ in och ut ur vilka roller som helst utan att det yvas om det. Det är de andra som hÃ¥lls i fÃ¥llor. I det här fallet av kritiker som tror att de är radikala.
Recent Comments