Idag skrev Rasmus på Copyriot något som fick mig att tänka på en kortis jag skrev till en skrivarkurs Riksutställningar anordnade för sina utställningsproducenter.
“I love museums like I love my family. And families could always improve.”, Fred Wilson
Fred Wilson är en svart amerikansk konstnär som arbetar med museer och deras samlingar som sitt råmaterial. Egentligen kan man säga att han är en utställningsproducent som kallar sig konstnär för att få göra utställningar som är lite mer flippade än vad utställningar brukar vara.
1992 producerade han “Mining the museum”, pÃ¥ ett historiskt museum i Baltimore. En av de mest kända installationerna frÃ¥n den utställningen utgjordes av nÃ¥gra eleganta 1800-talsstolar bredvid en “whipping pole”, en enkel träställning som använts till binda slavar vid när de skulle piskas. Till detta satte han utställningstexten “Möbelsnickeri 1820-1910″.
I installationen “Guarded view” ställade han fyra huvudlösa bruna skyltdockor bredvid varandra och försÃ¥g dem med museivaktsuniformer. En förkrossande majoritet av amerikanska museivakter är svarta och en lika stor majoritet av besökarna är vita. I en intervju har Wilson berättat att en del vakter roar sig med att ställa sig blixtstilla som en femte skyltdocka invid de fyra andra och chocka besökarna genom att plötsligt flytta pÃ¥ sig.
Wilson är uppvuxen i New York och som barn tillbringade han oräkneliga timmar i stadens museer. Under studieÃ¥ren arbetade han som museivakt och senare som museipedagog. Innan han fick möjlighet att arbeta konstnärligt med riktiga musiesamlingar gjorde han installationer som lÃ¥nade förtecken frÃ¥n musievärlden. En gÃ¥ng ställde han ut fyra glasmontrar med replikor av människoskelett. Verket hette “Friendly natives”, vänliga infödingar. PÃ¥ skyltarna i montrarna satte han texter som “NÃ¥gons mamma”, “NÃ¥gons syster”, “NÃ¥gons pappa”, “NÃ¥gons farfar”. Det är benämningar som kontrasterar skarpt mot de avhumaniserade benämningar som antropologer använt när de lagt “infödingars” kvarlevor i utställningsmontrar.
Den traditionella utställningstexten saknar ett talande subjekt och invaggar oss i föreställningen att det finns ett neutralt sätt att beskriva världen, att det finns kunskap som inte hänger ihop med Ã¥sikter och känslor. Wilson iscensätter krockar med den traditionen. Istället för “Sioux-kvinna” skriver han “NÃ¥gons syster” och fäster vÃ¥r uppmärksamhet pÃ¥ vem som skriver, vem som läser och vems kvarlevor som läggs i en monter för att beskÃ¥das.
Wilson har sagt att han älskar museer som han älskar sin familj. Museet som familj är en underbar, kärleksfull liknelse. Inga syskon har samma bild av hur deras barndom såg ut, vem som var priviligerad och vem som var förfördelad.
Om museet är en familj så är Wilson en familjemedlem som kommer till släktmiddagen och ställer till ett praktgräl, men inte för att han vill sin familj illa, utan för att rensa luften.
Recent Comments