Oivvios arkiv

Margareta Rönnberg, som skrev en debattartikel till Lilla Hjärtats försvar i höstas, har nu kommit med en bok där hon utvecklar sina tankar.

Den innehåller en hel del märkligheter. En sak som jag fäst mig vid är hennes påstående att Lilla Hjärtat inte utgör en återupprepning av historiska stereotyper. Enligt Rönnberg är alla likheter mellan Lilla Hjärtat och historiska stereotyper rentav ”obefintliga”. Hon påpekar också att Stina Wirsén själv säger att hennes inspiration för Lilla Hjärtat kommer från icke västerländska bildtraditioner. Klart är att  Rönnberg, Wirsén och jag ser väldigt olika saker i Lilla Hjärtat. Frågan är hur människor i allmänhet uppfattar bilden? För att ta reda på det körde jag en undersökning på crowd sourcing-platformen Amazon Mechanical Turk. Jag bad deltagarna att titta på tre biler:

A) En pickaninny-bild från 1930-talet

B) Lilla Hjärtat

C) En sydafrikansk brosch som Stina Wirsén fotograferat och som används som illustration till den artikel i Dagens Nyheter där hon redogör för sina inspirationskällor.

Jag bad sedan deltagarna att välja ett av svarsalternativen: ”A och B är mest lika” eller ”B och C är mest lika”. 86.4% procent eller 432 personer av 500 tillfrågade angav att de tyckte att A och B är mest lika och 13.6% procent  eller 68 personer av 500 tillfrågade angav att de tyckte att B och C är mest lika.

Undersökningsresultaten som CSV-fil för import till kalkylprogram.

I höstas var jag på besök hos Café Pan-Africa Malmö och föreläste. Första halvan pratade jag utfrån min bok White like me och andra halvan ägnade jag åt att redogöra för debatten om rasistiska stereotyper i barnkulturen, en debatt som då fortfarande var i full gång.

Filmarna Othman Karmin och Malin Holgersson Karim var där och gjorde en videoupptagning som kanske kommer att användas i ett dokumentärprojekt som de ligger i startgroparna med. Eftersom de anlände lite efter starten finns inte video från hela första delen av föreläsningen där jag pratar om White like me, däremot finns video från hela delen som handlar om höstens debatt och det är den jag publicerar här.

Ljudupptagning av det efterföljande publiksamtalet.

Igår blev jag uppringd av DNs reporter Fredrik Söderling. Han hade hittat ett upprop mot rasistisk barnkultur på nätet, trodde att det var jag som låg bakom det och ville därför prata med mig om det. Jag förklarade ganska ingående att jag inte skrivit uppropet, inte distribuerat det och inte tagit initiativ till det.

Jag förklarade att uppropet kommer från John Jennings, som forskar och undervisar om Visuell kommunikation på ett amerikanskt universitet. Jag förklarade också att jag uppmärksammat John Jennings (och andra svarta amerikaner) på Lilla Hjärtat men att jag inte var ansvarig för saker som de sedan gjorde med informationen.

Initiativet till John Jennings upprop mot spridandet av rasistisk barnkultur är helt och hållet hans eget. I arbetsprocessen skickade han mig ett utkast, men den färdiga versionen hade jag inte ens tillgång till när Fredrik Söderling ringde mig igår. Jag tycker att uppropet är mycket bra och har inga problem med att förknippas med det, men det är alltså inte jag som står bakom det.

Idag ringde jag upp Fredrik Söderling och frågade hur han, efter det samtal vi hade igår, kunde skriva att jag tagit initiativ till uppropet. Sammanfattningsvis svarar han att jag ägnar mig åt hårklyverier. För den som är nördigt intresserad av journalistiska arbetsprocesser finns hela vårt samtal från idag här nedantill. Dessvärre spelade jag inte in gårdagens samtal.

Med anledning av diskussionen under hashtaggen #minrasism som rulllar på Twitter idag skulle jag vilja uppmana folk att läsa Adiam Tedros text i Tidskriften Slut #2. Texten finns tyvärr inte tillgänglig online  så jag lägger upp en scannad version här som jpg och pdf.

Texten som PDF

Hej på er!

Min installation av bloggverktyget WordPress, som den här sajten använder, blev hackad för något halvår sedan. Det var inte hack riktat specifikt mot mig utan en automatiserad attack som drabbade många andra användare också. Jag har inte haft tid att installera om WordPress förrän nu. Snart kanske jag hinner uppdatera temat också, men ett tag framöver kommer det var det fula default-temat som gäller.

Oops – bilder och andra bifogade dokument saknas visst också. Tillbaka inom…. ”kort”.

mvh Oivvio

Han är en blarig vit jurist. Jag är jag. Scenen är en privat fest på Söder.

Eftersom han är full och vit har han ett okuvligt behov av att prata om ”omvänd rasism” och vad som egentligen är problemet med invandrarna.

Jag har tänkt på vad som egentligen är problemet med svenskarna sedan jag var fem. Trots det nickar jag och spelar med och lyssnar snällt på en fylleanalys som jag hört tretusen gånger. Sen säger han att också vita svenskar råkar ut för mycket diskriminering.

”För om du tänker dig till exempel ett soulställe va. Då kanske dom vill ha en speciell profil. Å då kanske de vill ha en svart kille som jobbar. Å då kanske en vit kille som söker det jobbet inte får det. Är det diskriminering då eller?”

Är du hjärndöd då eller?, tänker jag. Men det säger jag inte. Istället är jag mumlig och resonabel och å ena sidan och å andra sidan. Så har jag gjort så länge jag kan minnas.

Några dagar därpå träffar jag filmproducenten Lotta Suarez Mazar som berättar att hon slutat ta ansvar för vita människors förvirrade tankar om etnicitet och ras. Vad mycket energi jag skulle ha sparat om någon sagt detta till mig för 15 år sedan.

Vad hjälper det dem att jag slätar över och skyddar dem från deras egen okunskap. Ingenting. Vad får jag ut av att jamsa med i deras yrvakna funderingar? Ännu mindre.

Varför har jag då hållit käft i alla år? Kanske för att jag är konflikträdd och feg i största allmänhet. En annan ursäkt är att jag vuxit in i mitt undfallande beteende. Som många av oss är jag produkten av en nästan helvit omgivning. Dagis, skolan, vänner, arbetsliv. Vitt, vitt, vitt.

När skulle jag börja säga ifrån? När min klassföreståndare i mellanstadiet körde Robinson Cruse som högläsningsbok. ”Jo fröken, jag anser att det är ett mycket olämpligt bokval eftersom boken uttrycker tankar om vit överhöghet som gör mig mycket illa till mods.” Inte ens jag var så lillgammal som tolvåring.

Eller skulle jag börja säga ifrån när jag är trettiotvå och en full vit jurist tar i mitt hår med sina chipsflottiga fingrar, för att han ”bara måste känna”?

När jag var så gammal att jag kunde formulera ett motstånd hade avståndet mellan mig och min vita omgivning vuxit sig så stort att det inte längre kunde överbryggas. De fattade inte vad jag menade.

Nu skall jag börja. Nästa gång jag de försöker dumpa sina osmälta känslor av vit skuld och överlägsenhet skall de får de höra precis hur det ligger till. Om de inte fattar eller mår dåligt av det de hör skiter jag i. Det är inte mitt ansvar längre.

Mana