Valmyndigheten publicerar tydligen en särskild lista över alla handskrivna röster. Förutom att rätt många röstar på typ Svenskarnas parti och är lite allmänt ressentimentsbenägna så finns det mycket folk där ute som delar mitt sinne för humor. Att rösta på ”ett gott parti” till exempel. Det är väl ganska kul?
Läs hela inlägget här »
Hej govänner!
Efter 15 år som egen företagare tänker jag att det är dags för mig att registrera ett företagsnamn.
Verksamheten är ungefär så här: Hjälpa kulturorganisationer och företag att lista ut hur de skall använda nätet och hjälpa dem att skaffa/bygga den teknik de behöver. I någon utsträckning också att driva egna projekt på nätet i anknytning till mina gamla verksamhetsområden: journalistik, antirasism.
Vad är ett bra namn? Tanken är väl framförallt att ha en portfoliosajt med tidigare genomförda projekt att referera till. Och också att blogga om verksamheten på. Jag har en nördblogg sedan tidigare på pipedreams.polite.se
+ |dreams (utläses pipedreams, lite nördig geekvits, för pårökt, och mina potentiella kunder är inte programmerare, tvärtom)
+ Oivvio consulting För mycket individfokus
+ Polite consulting För mycket individfokus
+ kulturkod
+ kodverkstaden taget
+ kodjuntan
+ kodkollo, kodkollot
+ koddagis
+ koda
+ da capo al coda
+ kodkultur taget
+ Weylan yutani (Aliens) Nördigt och potentiellt rättighetstjafs.
+ Tyrell Corporation (Bladerunner) Nördigt och potentiellt rättighetstjafs.
+ Cyberdyne Systems Corporation (Terminator) Nördigt och potentiellt rättighetstjafs.
+ Text för datorer.
+ Program för människor.
+ lambda consulting
+ zion computing
+ babylon computing
+ jah computing
+ underground railroad computing
+ black star computing
Svara här eller i kommentarsfältet på Facebook.
Det börjar luta åt bitbolaget.
Harvey Cropper is the guy in the middle of the picture, with a beard a black coat. Foto: Lasse Westman.
The documentary about Båstad, that I did together with Siri Ambjörnsson, aired on SR last month. If you didn’t catch it you can listen to the podcast version in the audio player below. (It’s in Swedish)
It didn’t turn out as I had planned. But I learned a lot and I’m better prepared for my next project on black activism in Scandinavia in the 60ies. I’ll try do a write-up about what went wrong and why, to be published in the next issue of Slut.
In the 1968 Davis Cup tennis tournament Sweden was pitted against
Rhodesia. The fact that the Swedish team where to meet that of an
apartheid dictatorship outraged a lot of people in Sweden and a protest
demonstration was organized to try and prevent the match from taking place.
During the spring of 2010 I’ll be working on a radio documentary for
Sveriges Radio P3 about Båstad. In particular I’m interested in telling
the stories of immigrants who where there. Too often when the history
of the Swedish 60ies is told the role of non-swedes is downplayed.
Immigrants to Sweden during the post war decades are mostly thought
of in terms of unskilled work force immigration but seldom as participants who
actively shaped (or tried to shape) the political landscape of Sweden.
Where you in Båstad? Do you know someone who was there? Do you know
*of* someone who was there? Please get in touch! Call me on my cellphone
**+46709304030**, send me an email **oivvio@polite.se** or just add a comment to
this post.
Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor ger ut ett infoblad en gång i halvåret. Senaste numret fokuserar på rasism och vithet. Lovisa Kim har intervjuat ett antal personer som hållit på med frågorna. Jag var en av dem.
Intresset för rasism väcktes då Oivvio Polite efter gymnasiet åkte till New York för att bo med sin pappas släktingar. Han umgicks med sina kusiner och lärde sig om svart historia i USA och amerikansk rasism. Han kallar det ”ett slags svart uppvaknande” och säger: ”Då började jag som ett naturligt steg att tänka på min egen uppväxt i Sverige och vad det betyder att växa upp som svart i ett nästan helvitt samhälle. Då när jag var nitton hade jag ett stort behov av att hålla på med de frågorna. Det var mycket som jag behövde reda ut för min egen skull för att få något slags lugn i kroppen.”
Du säger att alla är rasister. Vad menar du då?
”Jag har jämfört med sexism. Det har varit mer etablerat i Sverige eftersom den feministiska rörelsen varit mer framgångsrik än den antirasistiska rörelsen. Tankar om könet som en konstruktion och att vi fostras in i könsroller är mer etablerade. Det betyder inte att alla människor är rabiat misogyna men det betyder att vi alla är med om att reproducera ett sexistiskt system. Så tänker jag kring ras också. Jag har alltid tänkt att extremhögern i Sverige är ett ganska marginellt fenomen och är mer intresserad av diskriminering i mainstreamsamhället. Det är mer intressant att titta på diskriminering på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden eller i det juridiska systemet än att intressera sig för våld mot flyktingförläggningar som ändå är en randföreteelse. Det har varit lätt för det etablerade samhället att ta avstånd från de extrema våldsuttrycken och inte ta i mer komplicerade och vardagliga företeelser. Att säga att vi alla är rasister är ett sätt att flytta fokus från det extrema till samhällets huvudfåra.”
På vilket sätt påverkas vi av rasismen?
”För många människor påverkar den både livsval och möjligheter att t.ex. välja ett yrke, en viss utbildning, eller var man kan bo eller inte bo. Jag har också varit mycket inne på hur det påverkar den egna självbilden. Det kanske är särskilt relevant för adopterade. Jag har förstått att det finns en del psykisk ohälsa bland adopterade och jag har alltid tänkt att det finns ett samband med att man är utsatt för ett ständigt ifrågasättande. Att icke-vita människors närvaro alltid ifrågasätts är i varje fall något jag upplevde under min uppväxt. Var kommer du ifrån? Underförstått vad gör du här egentligen, passar du verkligen in här o.s.v. Det leder till att man frågar sig själv: Passar jag egentligen in här? Eller är jag helt fel här? Jag tror att många barn till invandrare som växer upp med icke-vita föräldrar har en backup därifrån. Verklighetsbilden att rasism existerar blir bekräftad hemifrån, eftersom ens föräldrar har gjort liknande erfarenheter och kan identifiera sig med dem. För många adopterade kan jag tänka mig att det stödet inte finns.
Det finns undersökningar om att barn är särskilt utsatta t.ex. Det måste vara något annat av Viveca Motsieloa. Som barn har man svårt att välja sin miljö. Man blir instoppad på dagis och i skolan och så ska man klara av allt som pågår där. Som vuxen kan man mycket mer välja sin miljö. En annan undersökning Att färgas av Sverige som gjorts av Viktorija Kalonaityté, Victoria Kawesa och Adiam Tedros handlar också om ungas erfarenheter av rasism. Den visar att många unga som växer upp på landsbygden ser det som en strategi att flytta till storstan för att komma undan det de blivit utsatta för på landet. Det är ett sätt att förhålla sig till rasism. Men barn har begränsade möjligheter att ta till sådana strategier och de har mindre möjligheter än vuxna att förstå, analysera och lyfta sig själva ur det som pågår. Jag tror också att det finns en högre tröskel för andra människor till att utsätta en annan vuxen för en kränkning än det finns för att utsätta ett barn för en kränkning. Barn är generellt mycket mer utsatta för övergrepp.”
Du berättar i din bok att din pappa sa till dig då du var liten: ”Remember that you´re white”. Vad tror du han menade med det?
Ja, jag har skrivit om det, om boken och det var en sådan grej som jag inte förstod. Vad menade han med det? Under många år läste jag en massa konstruktivistiska idéer om ras och kön. I ljuset av det tänkte jag att det var fel att identifiera sig som svart. För om jag identifierar mig som svart så skriver jag under på hela det rasistiska systemet. Då skriver jag under på att det existerar raser. Det enda riktiga är att komma till en punkt bortom den typen av identifikation. Men sedan har jag landat i ett vardagsförhållningssätt som är att ras ändå existerar som en social verklighet. Det måste man hela tiden förhålla sig till. Idag identifierar jag mig ganska tydligt som svart. Det är en strategi som känns bra och positiv för mig. Men det betyder inte att jag tror att detta är den mänskliga historiens slutstadium. Om tvåhundra år kanske inte de distinktionerna mellan människor kommer att existera. Det kanske kommer att finnas en massa andra distinktioner som kanske kommer att vara negativa och förtryckande men kanske inte just ras.”
Tidigare under året blev det stor uppståndelse i USA då en afroamerikansk familj adopterade en liten vit flicka. Den vita allmänheten reagerade med misstänksamhet. På allmänna platser kunde folk komma fram till flickan och fråga om hon var kidnappad. I den afroamerikanska befolkningen höjdes kritiska röster som undrade varför familjen inte adopterat ett afroamerikanskt barn. Hur tror du att man skulle reagera i Sverige?
”Vi har ett annat läge här. Det betyder inte att man är mer rasistisk i USA och att vi inte är rasister här men i USA är positionerna mycket mer fixerade. I USA finns en svart minoritet som fört en politisk kamp i ett par hundra år och utvecklat starka lojalitetskrav. Det finns ett socialt tryck från den svarta gruppen att man inte ska gifta sig eller skaffa barn med någon utanför den egna gruppen. Det ses som ett slags svek. Jag säger inte att det är rätt men den historien finns där. Man har en låg grad av blandäktenskap. Jag tror att andelen blandäktenskap i Sverige är otroligt mycket högre. I USA har ju svarta organisationer motsatt sig att vita par får adoptera svarta barn. Man har sagt att vita familjer inte kan ge svarta barn den känslomässiga beredskap de behöver för att kunna hantera rasismen i samhället. Då en svart familj adopterar ett vitt barn i den kontexten så blir det en slags man-bet-hundhistoria. Det är något omvänt mot en existerande norm. Här är det lite otydligare vad normen verkligen är. Det är i stor utsträckning vita par som adopterar icke-vita barn från utlandet men det finns inte ett lika detaljerat kulturellt regelverk kring de här frågorna i Sverige. Därför tror jag att det i Sverige skulle bli antingen en icke-reaktion eller att man inte skulle veta var man skulle göra av det.” (Länk till artikeln i Newsweek)
När du säger icke-reaktion, vad menar du då?
”Ja, man kan ju tänka på att icke-vita människors upplevelser av rasism och den smärtan har osynliggjorts. Det är ett vanligt förekommande fenomen. Det kan nog vara vanligt om man är vit och har icke-vita barn att man inte kan ta in att de blir mobbade i skolan för att de är icke-vita. Det kan vara ett vanligt förhållningssätt att man osynliggör och lämnar det till barnet att självt hantera.”
Vad tror du ligger bakom osynliggörandet?
”Det finns i Sverige en stark föreställning om att vi har ett samhälle där alla har samma rättigheter och möjligheter. Det finns ett starkt rättvisepatos. Då icke-vita människor som kommer hit till Sverige påstår att det finns ett stort glapp mellan den svenska självbilden och den svenska verkligheten kan man hantera det på olika sätt. Antingen kan man ta det på allvar, lyssna och säga att vi måste göra något åt det. Eller så kan man säga att det stämmer nog inte, det är nog bara du som har egna problem, du är osäker, det där har med dig att göra. Låtsas inte om dem bara. Man hanterar det som att det inte är en riktig fråga för då kan man fortsätta att tänka att Sverige är ett jättebra land.
Det handlar nog också om vem man tänker sig har hemortsrätt. Jag återvänder hela tiden till att göra jämförelser med USA och svartas jämlikhetssträvanden där eftersom det är min bakgrund. Där kan man säga att svarta amerikaner i och med medborgarrättsrörelsen tvingade fram en slags historisk överenskommelse. Man pekade ut glappet mellan visionen om vad USA skulle vara och vad USA faktiskt var. Det finns konsensus om att rasism i USA har varit ett stort problem och att samhället inte riktigt har förverkligat idén om sig själv innan man blivit kvitt de problemen. Men i Sverige, och i Europa generellt, har etniska minoriteter aldrig lyckats tvinga fram en liknande samhällelig överenskommelse.”
Update
Här är det färdiga programmet. Jag intog rollen som Google-försvarare, mest för att det inte skulle bli för statiskt. Tack till Maria, Gunilla, Tobias och alla på exakt-listan som bidrog med input.
Jag skall vara med i Nya Vågen om ett par timmar och prata om Google med Andreas Ekström och Ana Valdés. Här är mina medhavda käpphästar. Någon som har någon kul input på det som jag bör ta med till studion?
+ Google är alltmer en ”vanligt” megaföretag bland andra.
Bland techies är de inte längre ansedda som ”the good guys” och har
inte varit det på ett bra tag.
+ Monokultur är dåligt!
Annat exempel: Maskar.
Fallet Ted Valentin.
Om det fanns 10 jämstarka sökmotorföretag hade vi inte haft hela
SEO-skiten. Då skulle det inte löna sig att optimera mot EN
ALGORITM.
+ Hur tog de marknaden?
Google har sökmotormarknaden för att de kom upp med en hyffsad produkt
för tio år sedan när alla andra bara erbjöd skit. Idag är (kärnan) deras
sökresultat inte bättre än konkurenterna.
+ Eftergifterna i Kina.
+ Öppenhet använder de som ett konkurensmedel när det passar dem.
Open Social. mot Facebook
Chrome mot IE och Firefox
+ Integritet
Förstås. Varför är vi inte mer nojjiga för the Corporate Big brother? 1984 när var det mer snack om hotet från övervakningssamhället än vad det är idag. Nu signar vi villigt upp på Facebook, Gmail och ICAs kundkort. Vi låter våra liv bli kartlagda på mirkonivå av privata intressenter men vi ojjar oss över FRA.
Bekvämlighet vs Säkerhet/Integritet
Phil Zimmermans argument.
Senaste Nya vågen handlar om kultursidornas predikament. Fyra kloka personer lyckas prata i närmare en halvtimme om hur kultursidorna såg ut förr och hur de ser ut idag utan att vid ett enda tillfälle nämna att den ekonomiska modell som burit upp papperstidningarna närmar sig vägs ände. Jag har svårt att se att en grupp nyhetsjournalister eller ens ledarskribenter skulle kunna vara så närsynta.
Rajar heter företaget som gör lyssnarundersökningar för radio i Storbritannien. För ett tag sedan släppte de en specialrapport om radiolyssnade över nätet. Intressant läsning för alla poddradiomissionärer.
En genomsnittlig vecka lyssnar drygt 8 miljoner britter, cirka 16% av befolkningen, på radio över nätet. Majoriteten av lyssningen är streamad radio. Poddradion når 1.87 miljoner lyssnare per vecka.
Den genomsnittlige poddlyssnaren prenumererar på 3,16 poddar, lyssnar 53,6 minuter i veckan. Humor och musik är de mest populära genrerna. iTunes är den i särklass mest använda mjukvaran för poddradiolyssnande. 80% lyssnar på poddar i datorn och 60% lyssnar i en bärbar mp3-spelare.
På frågan om vilka fördelar poddmediet har svara 60% ”Jag kan lyssna när jag vill” och 25% ”Jag kan lyssna på program jag missat.” Bara 5% anger möjligheten att föra över till en bärbar spelare som en fördel. Det är alltså time-shiftingen snarare än mobiliteten som är den stora grejjen för den genomsnittlige lyssnaren.
Ibland, när folk skall stoppa in foten i munnen, så råkar de få med hela benet. I CNN häromdagen kommenterade konservative ankaret Lou Dobbs något Condi Rice sagt om USAs rasistiska historia och var på vippen att kalla henne en ”cotton picker”.
On a related note, berättade förra veckans Kaliber om Sasakawastiftelsen, en japansk stiftelse grundad av en ökänd fascist och krigsförbrytare, som delar ut generösa stipendier till folk som vill plugga/forska i Japan. Reportern, Krisitna Hedberg, pratar med folk som hjälpte till att etablera stiftelsen i Sverige och folk som företräder den idag. Det besynnerliga är att ingen av intervjupersonerna diskuterar huruvida det är etiskt försvarbart att ta emot Sasakawas pengar eller inte. Istället tycks frågan vara om man kan ”komma undan” med det eller inte.Gunnar Hambraeus, som var med om att etablera stiftelsen i Sverige formulerar det ungefär så här: ”Vi var beredda på att det skulle bli en del skriverier, men vi tänkte som så att skandalen kommer att blåsa över, men pengarna kommer att finnas kvar.”
Idag skrev Rasmus på Copyriot något som fick mig att tänka på en kortis jag skrev till en skrivarkurs Riksutställningar anordnade för sina utställningsproducenter.
”I love museums like I love my family. And families could always improve.”, Fred Wilson
Fred Wilson är en svart amerikansk konstnär som arbetar med museer och deras samlingar som sitt
råmaterial. Egentligen kan man säga att han är en utställningsproducent som kallar sig konstnär för att få göra utställningar som är lite mer flippade än vad utställningar brukar vara.
1992 producerade han ”Mining the museum”, på ett historiskt museum i Baltimore. En av de mest kända installationerna från den utställningen utgjordes av några eleganta 1800-talsstolar bredvid en ”whipping pole”, en enkel träställning som använts till binda slavar vid när de skulle piskas. Till detta satte han utställningstexten ”Möbelsnickeri 1820-1910″.
I installationen ”Guarded view” ställade han fyra huvudlösa bruna skyltdockor bredvid varandra och försåg dem med museivaktsuniformer. En förkrossande majoritet av amerikanska museivakter är svarta och en lika stor majoritet av besökarna är vita. I en intervju har Wilson berättat att en del vakter roar sig med att ställa sig blixtstilla som en femte skyltdocka invid de fyra andra
och chocka besökarna genom att plötsligt flytta på sig.
Wilson är uppvuxen i New York och som barn tillbringade han oräkneliga timmar i stadens museer. Under studieåren arbetade han som museivakt och senare som museipedagog. Innan han fick möjlighet att arbeta konstnärligt med riktiga musiesamlingar gjorde han installationer som lånade förtecken från musievärlden.
En gång ställde han ut fyra glasmontrar med replikor av människoskelett. Verket hette ”Friendly natives”, vänliga infödingar. På skyltarna i montrarna satte han texter som ”Någons mamma”, ”Någons syster”, ”Någons pappa”, ”Någons farfar”. Det är benämningar som kontrasterar skarpt mot de avhumaniserade benämningar som antropologer använt när de lagt ”infödingars” kvarlevor i utställningsmontrar.
Den traditionella utställningstexten saknar ett talande subjekt och invaggar oss i föreställningen att det finns ett neutralt sätt att beskriva världen, att det finns kunskap som inte hänger ihop med åsikter och känslor. Wilson iscensätter krockar med den traditionen. Istället för ”Sioux-kvinna” skriver han ”Någons syster” och fäster vår uppmärksamhet på vem som skriver, vem som läser och vems kvarlevor som läggs i en monter för att beskådas.
Wilson har sagt att han älskar museer som han älskar sin familj. Museet som familj är en underbar, kärleksfull liknelse. Inga syskon har samma bild av hur deras barndom såg ut, vem som var priviligerad och vem som var förfördelad.
Om museet är en familj så är Wilson en familjemedlem som kommer till släktmiddagen och ställer till ett praktgräl, men inte för att han vill sin familj illa, utan för att rensa luften.
