You’re so fucking Swedish!

I lördags körde jag solodans på Kilen. Jag och Lawen jobbar mycket med att utmana skribenterna i Slut att lämna deras comfort zone, få dem att utmana sig själva. I somras frågade Lina Zavalia från Viktorias Sekret om jag ville vara med på en föreställning på temat konstgjort de skulle göra på Kilen och sa på en gång att det skulle vara kul om jag kunde tänka mig att delta med något mer än bara prat. Jag kom på att jag ville göra en dansgrej, att jag hade en massa olika minnen av dans som handlade mycket om identitet och manipulation av identitet. Under hösten har Lina och Tove Sahlin hjälpt mig att tråckla ihop mina olika dansminnen till ett dansnummer på fem minuter. Här är den koregrafiska skissen.

Koreografin till mitt mästerverk

Update: SvD och DN har varsin grej om hela showen. På det hela taget positivt. DN:s recensent Ingegärd Waaranperä kunde gott ha kostat på sig att nämna att hon själv hamnade i en brottningsmatch på scenen. Ett bevis på att också mångåriga DN-medarbetare kan vara roliga, i varje fall utanför spalterna.

Lite senare på kvällen körde jag ett prat som hörde till dansen. Här är det pratiga pratmanuset:


Hej jag har dansat upp en del av mina dansminnen för
er.

1983 var jag 11 år och på helgerna hängde jag nere på
stan och dansade electric boogie. Från början var det
jag och min bästis Love som jag hade gått på dagis med
och sen så blev vi några fler. Vi brukade vara nere i
Kungsträdgården, eller utanför Åhlens City, eller
alldeles precis här utanför Kulturhuset.

Jag var aldrig särskilt bra egentligen. Jag kunde
nästan inga breakgrejjer, typ headspins och backspins
och helikoptern. Men jag var väldigt bra på **en** grej
och det var spindeln, det är den där som jag försökte
göra förut när man liksom har armarna under benen.

Den enda som var lika bra var en kille som hette
Chernon och han och Quincy Jones junior var liksom
totalkungarna i det här prepubertala hip-hop
sammanhanget.

En gång när vi dansade faktiskt här utanför Kulturhuset
så gjorde jag spindeln och efteråt så såg jag att min
pappa stod i publiken. Och han såg så besviken ut. Han
kunde verkligen bli väldigt väldigt besviken. Och
senare när jag kom hem så sa han att han ägnat hela
sitt liv åt att komma bort från en **gettokultur**
eller om han sa *gatans kultur*. Och jag minns att jag
inte förstod vad han menade annat än att jag hade gjort
fel.

Han sa väldigt ofta sånna där grejjer som var qomöjliga
för ett barn att förstå och som var lite
skrämmande. Som jag kommer ihåg en gång när vi tittade
på tv och det var Doktor Snuggles och han sa att Doktor
Snuggles var rasist, eller att det var *rasistisk jävla
smörja*. Vilket låter som en lite lustigt och paranoid
sak, men som förmodligen var alldeles sant och som jag
förmodligen skulle hålla med om jag såg Doktor Snuggles
idag. På samma sätt som jag idag kan se att Tintin är
rasistisk eller att Djungelboken är rasistisk. Eller på
samma sätt som jag kan se att
*Barbie och de 12 dansande prinsessorn* som min
dotter Io vill titta på är sexistisk jävla smörja, som
reproducerar ett ariskt anorektiskt skönhetsideal, som
det kanske inte är så sannolikt att hon kommer att
kunna leva upp till särskilt bra när hon blir
vuxen. "En gång var det ett slott fullt av musik och
sång och där bodde inte en, inte två, utan tolv
dansande princessor." Och jag försöker förklara det för
min dotter utan att skrämma henne eller göra henne
ledsen. Och då försöker hon övertala mig om att
*Barbie Som Öprinsessan*, en annan film, inte alls är
sexistisk smörja. "För pappa det är faktiskt
**Barbie** som räddar prinsen".

Jag var också väldigt mån om att vara min pappa till
lags. Och bara något år efter hela den där electric
boogie-grejjen blev han nöjd för jag slutade hänga nere
på stan och blev duktig i skolan istället.

Ett annat dansminne är från första skoldiskot i ettan
antar jag. Jag kommer ihåg att jag dansade en dans som
jag tänkte på som tuppdansen och som väl såg ganska
muppig ut, på det hela taget. Och jag kommer ihåg att
jag dansade med en tjej som hette Linda jag var lite
kär i. Vilket nog hängde ihop med att hon var adopterad
från Korea och var det enda andra ickevita barnet i min
klass. Hon hade en labrador också. Efteråt kan jag
tycka att det är lite konstigt att alla andra barn
liksom visste att man dansade genom att stå och trampa
fram och tillbaka. Jag förstår inte hur den praktiken
utvecklades, när och var de lärde sig det, eller kom
överens om det rörelseschemat. Jag kommer i varje fall
ihåg att Linda sa till någon annan att det var svårt
att dansa med mig för att jag dansade så konstigt. Fast
hon sa inte det på ett mobbigt sätt. Det finns inget
mobbigt i det här skoldiskominnet. Men hon gjorde
vithet med sin bruna kropp och jag gjorde någonting
annat med min.

Jag tror att den muppiga tuppdansen kanske hängde ihop
lite med en skum knyckig liten dans som min pappa
brukade göra och som jag långt långt senare förstod är
en, eller i varje fall var en del, av en den svarta
amerikanska kultur han växte upp i på 30-talet.

I backspegeln kan jag förstås se att alla de här olika
dansepisoderna som jag minns, att de var ett
experimenterade med svart identitet. Redan innan det
där med electric boogien så hade jag försökt bli Leroy
i Fame genom att gå på jazzdans, eller som det faktiskt
hette, Famedans. Men det stupade lite på att alla andra
barn på kursen var tjejer. Det var där vi fick göra den
där "I'm a lady I'm a donna"-dansen. Och den störde mig
inte så jättemycket. Fast ganska mycket måste den ha
stört mig för det är den enda dansen jag kommer ihåg
förutom en rulla på golvet dans som något också var
ganska hårt kvinnligt kodad. Men det som verkligen var
ett problem var att jag tyckte att det var för jobbigt
att dela omklädningsrum med tjejerna.

Jag pratade med filmvetaren Ylva Habel inför den här
dansgrejjen. Och hon säger att hon alltid upplevt sitt
eget experimenterande med svarthet i olika danssettings
just som ett rollspel, som ett slags
svarthets-drag. För mig kom den där metaförståelsen
mycket senare, mot slutet av tonåren. Vilket nog lite
hängde ihop med att jag var en pluggis hela högstadiet
och gymnasiet och inte hade någon arena för att
fortsätta det där experimenterande på.

Så det dröjde tills jag fattade att svarhet och vithet
är identiteter som man kan gå in och ut ur,
tillerkännas eller frånkännas. Som man kan dömas till
eller befrias ifrån. Jag tror att första gången som
jag började tänka på svarhet som en identitet som kunde
klistras på mig var när jag gick sista året på
gymnasiet och blev ihop med en vit tjej som projicerade
väldigt sterotypa föreställningar om svarta mäns
sexualitet på mig och också kopplade det till dans och
det gjorde mig lite förvirrad och alienerad och
snurrig.

Sen efter gymnasiet bodde jag i New York och kände mig
på många sätt väldigt väldigt svart men när jag gick ut
och dansade med min kusin Joann så höll hon på att
skratta läppen av sig och sa att jag dansade som en vit
kille. Det vill säga att jag i den settingen gjorde
vithet med min bruna kropp. Och hon sa de med helt
överdrivna ebonics som hon aldrig använde annat än i en
slags kärleksfull ironi. "You dance like them white
boys!".

När jag däremot kom tillbaka hem till Stockholm hade
jag förstås inga som helst problem att passera som
svart. Då var det ett par år när jag gick ut en del,
vilket jag aldrig hade gjort förut. Mest på Blacknuss
som var en klubb på Fashing som spelade svart dansmusik
men hade en rätt helvit publik. Och jag gick in i det
sammanhanget och kände att OK jag är inte världens
coolaste kille men jag är varje fall svart, att jag
kunde ha det som en sköld i den där klubbkontexten.

Det finns en essä av Salman Rushdie som börjar en
sommarkväll på en författarkonferens i Finland. Och på
den där författarkonferens spelades de fotboll (den
manliga författarsporten nummer ett) Sen kom jag inte
håg vad den där essän egentligen handlade om men jag
kommer ihåg känslan i den där texten av att Finland var
världens ände, en plats som inte alls hängde ihop med
Europa och föreställningen om Europa som centrum i
förhållande till vilka de gamla kolonierna kan vara
periferi.

Den där känslan hänger ihop med en annan grej som Ylva
lärt mig nyligen, nämligen att vi här i skandinavien,
som växte upp på 70 och 80-talen, inte växte upp i den
svarta diasporan, utan att vi befann oss utanför
den. Liksom i en diaspora utanför disasporan. Och det
är i det ljuset jag ser min barndoms dansminnen. Inte
som en del av svart subkultur, utan som, som
kolonisatörsbarn av en sort som litteraturen är
smockfull av, människor som har flyttat från Europa
till någon tropisk lokalitet och så lever de sitt liv
genom modekataloger som de skickar efter från
Paris. Och försöker upprätthålla Europa medan deras
barn leker med infödingsbarnen och blir förvildade och
bara har kvar skärvor av Europa.

"You're so fucking so Swedish", "If you wanna be
Swedish you can go and live with your mother", det var
sånt som min pappa kunde säga ibland om jag hade gjort
något som han inte tyckte om eller så.


6 Responses to “You’re so fucking Swedish!”


  • Det var ännu bättre live! En rakt igenom lyckad kväll, tom DN gillade det ju, även om ingen som inte var där kan ha fattat mycket av deras skriverier. Hoppas ni hade kul på skeppsholmen också.

  • Du, jag såg dig i lördags och all min cred du va jäkligt bra live helt enkelt. Dina texter har fått mig att tänka förr men jag tyckte extra mycket om framträdandet. Jag e annars mest textmänniska och hänkade i lördags bara för att så mycket trevligt folk skulle va i publiken. Men där blev jag överraskad. Man tackar.

  • Jag var elva år när jag vann danstävlingen på vår fritidsgård. Till KLF dansade jag någon form av 70-talsbogie som min pappa hade lärt mig. Min koordination var inte den bästa, inte ens för en elvaåring och dansstegen var nog väldigt mal place till eurotechnon, men jag vann. Jag var ju svart och då kan man dansa. Det visste både jag och de andra barnen.

    De klassiska definitionerna av centrum och periferi omkullkastas när man växer upp med en Jamaikansk pappa i en helsvensk skånsk by. Hemma var en plats där vi var svarta. BBC Radio var alltid på, afrikansk konst i varje rum och i bokhyllan låg gamla exemplar av Ebony från 70-talet. Vi var svarta – en del av den svarta diasporan. Det var likadant hemma hos min pappas vänner som också hade kommit till Skandinavien på 60-talet. När jag var tio år trodde jag att alla svarta hade tretimmars diskussioner kring Marcus Garveys vision, lyssnade på afrojazz och använde ord som ”that cat” och jive. Det är först nyligen som jag börjat reflektera över varför pappa och hans vänner nästan aldrig umgicks med afrikaner som kom till Sverige i slutet av 80- och 90-talet.

    De gjorde inte det av samma anledning som jag sällan gör det. Precis som jag sällan uppfyller vitas förväntningar på hur en svart man ska vara är det sällan jag möter förväntningarna svarta som lever i den afrikanska diasporan har på mig. Det samma var förmodligen sant för min pappa och hans vänner när de träffade svarta som precis kommit till Sverige. Det är också en av förklaringarna till varför intervallerna mellan deras resor till hemlandet blev allt längre över årens lopp. Detta är ingen unik afrosvensk upplevelse. Den är nog rätt vanlig bland andra generationens invandrare. Vad som är mer unikt är den massiva flod av filtrerad afroamerikansk kultur vi och hela det Svenska samhället har haft tillgång till.

    Vi har växt upp i mikrokolonier i Vithetens Hjärta, men kunnat lura oss att tro att vi fortfarande var intimt kopplade till det svarta imperiet. Dessutom har infödingarna påhejat oss i denna tro efter som vi är det ”svartaste” de möter. Dansen är kanske en av de allra tydligaste symbolerna för detta.

    ”Namnet Mu i namnet The Justified Ancients of Mu Mu syftar på en kontinent som enligt gruppen någon gång ska ha sjunkit i Stilla Havet.” (wikipedia.org/wiki/KLF)

    //Marcus Mc Kinley

  • De klassiska definitionerna av centrum och periferi omkullkastas när man växer upp med en Jamaikansk pappa i en helsvensk skånsk by. Hemma var en plats där vi var svarta. BBC Radio var alltid på, afrikansk konst i varje rum och i bokhyllan låg gamla exemplar av Ebony från 70-talet

    Gud vad jag känner mig hemma i den interiören.

Leave a Reply