Svart i Stockholm och New York

Joann är som jag delvis av afrikanskt ursprung. Hon har levt hela sitt liv i USA, jag i Sverige.

I september 1991 åker jag till New York för att träffa henne och andra släktingar. Med mig har jag också en vag ide om att lära mig något om mig själv.

En av de första dagarna tillbringar jag på Museum of Modern Art. Ungefär hälften av vakterna är svarta. Under hela dagen ser jag sammanlagt fem svarta besökare. I museibutiken ber en vit välklädd kvinna i 50-årsåldern om min hjälp. När jag till hennes förvåning förklarar att jag inte är anställd ler hon och ber om ursäkt. Det dröjer tre månader innan jag reflekterar över varför hon frågade just mig.

Det allra första jag ser när jag kommer upp ur tunnelbanan i Harlem för första gången är en äldre svart man i grå byxor som förlorat pressvecken. Han går lätt framåtlutad med en låda plastfolieinsvepta kakor framför sig.

"Appelcakes, a dollar fifty", ropar han. Lådan är full. Han har inte sålt en enda kaka.

"Just like mama made'em."

När jag går längs 125:e gatan slås jag av hur många människor som står sysslolösa vid gathörnen. Först tror jag att de väntar på något, men inser snart att de bara står där. Vissa pratar med varandra i små grupper, andra står ensamma och stirrar framför sig.

En halvcirkel av åskådare har samlats framför en grupp som kallar sig De sanna hebreiska israeliterna. Talaren, som ser ut som en blandning av en Hell's Angel och Sindbad Sjöfararen, förklarar att Abraham, Moses, Jesus och hela det ursprungliga judiska folket var svart.

Längre fram vid Lenox avenue är det fullt med försäljare. Här kan man köpa T-tröjor med texter som "I love Africa", "Black women are beautiful", "Black man is God", svart litteratur, allehanda afrikansk kitsch och överallt märken, tröjor, kepsar med den näst intill mytiske Malcolm X. När en av försäljarna hälsar mig med ett "What's up brother", får jag en underlig känsla av att vara förklädd.

På eftermiddagen går jag längs 127:e gatan. Gamla och unga sitter på trapporna framför husen. Spelar schack, hoppar rep. I värmen känner jag lukten av urin. Sopor i rännstenen, utbrända hus, langare i polerade bilar, deras avmagrade kunder.

Så ser jag fyra tonårskillar komma längs gatan. När jag höjer kameran sträcker de genast upp händerna till skydd och skriker åt mig att jag är galen och att jag inte får ta några bilder. Just när de passerat mig vänder sig en av dem om och säger att om han haft sin pistol skulle han ha skjutit mig.

Nästa sekund möter jag en crackknarkares döda blick och därpå ser jag ett hundratal föräldrar vänta på sina barn utanför en skola. Högt över myllret av röster hörs melodin från en speldosa. Det är glassbilen. Speldosan är den lilla bit Amerika som skjuter hela scenen över gränsen för vad jag som svensk kan uppfatta som verkligt.

En liten ballerina i plast snurrar sakta i en ändlös serie piruetter.

Efter ett par veckor när jag börjat se bortom blinkande neonljus och hemlösa tar Joann mig med på tur i Harlem. Hon tycks känna någon vid varje gathörn. I varje bar sitter någon gammal vän som behöver en kram.

"Och vad har du gjort på sistone?" frågar de. "Jaså jaha, kusin från Sverige. Det var som tusan. Inte trodde jag att det bodde svarta där."

Vi hamnar på Johnnys herrfrisering på 168:e. Golvet är ett hav av tussar av tjockt svart hår och jag ser framför mig min barndoms frisörbesök. Jag är mycket liten upphissad i en enorm frisörstol. Mitt hår tycks fylla hela golvet. Jag älskade den synen. Tjocka tussar, djupt svarta, tunga av vatten. Det där håret var något som bara jag hade, en del av mitt jag, levande. Som att se mitt eget blod. Så visst är det något som dör när jag inser att jag inte är ensam i världen om att lämna små svarta tussar hos frisören.

Men när jag för första gången ser så många svarta människor föds något mycket viktigare: känslan av att blå ögon och tunn näsa inte är det enda sättet att vara människa. Jag har alltid känt att ingen kan ta på allvar det som sägs av stora skära läppar. Min bild av hur en man skall se ut har så länge jag kan minnas varit en ung Marlon Brando.

Nu börjar den bilden lösas upp. Samtidigt som jag själv stärks förstår jag att de flesta svarta amerikaner saknar denna styrka.

Joann:

"I film och på TV var vi alltid sinnesslöa passupper som Sam i 'Casablanca' eller May Wests 'eightball'. I litteraturen stod vi för det primitiva, rå djurisk lust, själens 'mörkaste' skrymslen. Aldrig att vi kunde vara mångsidiga individer. Det mest sofistikerade vi kunde bli var en 'Onkel Tom'. Den enda bild vi någonsin fick av Afrika var de där förbannade Tarzanfilmerna, där vi var dummare och fegare än Tarzans elefant. På 70-talet när film och TV skulle börja visa 'svart liv' fick vi vara hallickar, knarklangare och prostituerade. Visst har det blivit bättre med åren men överlag porträtteras vi fortfarande mycket stereotypt.

Nästan alla svarta kvinnor rakpermanentar håret och det har inte ett skvatt att göra med att folk med rakt hår vill ha lockigt och vice versa. Det är ett uttryck för en mindervärdeskänsla, en strävan att vara 'vitare', att smälta in i det vita samhället. I dag är lut och heta kammar ersatta av kemiska preparat, men självförnekelsen är densamma. Min mamma sa alltid åt mig att hålla in min underläpp. En Politeläpp kallade hon den, men egentligen var det bara en stor tjock underläpp som sa nigger till henne.

Bland svarta amerikaner har det alltid betraktats som positivt att vara ljusbrun, ju ljusare, ju närmare vitt, desto bättre. Jag känner många som fått stå ut med grova orättvisor från sina egna föräldrar av den enda anledningen att de varit mörkare än de andra barnen. På mitt universitet fanns bland annat en riktigt mörkbrun kille som var helt otroligt snygg. Vid ett tillfälle pratade jag med en svart tjejkompis om hur snygg den här killen var, då hon plötsligt säger att han var ju ingen man kunde gifta sig och skaffa barn med. Man måste ju tänka på rasfrågan.

Så djupt har vi lärt att hata oss själva. Det är fascinerande hur annorlunda du kanske skulle ha varit, Oivvio, om du vuxit upp i USA. Jag tycker inte om att generalisera, men av ett fåtal pojkar i familjen är en på droger och en i fängelse."

De obehagliga upplevelser jag gjort i Sverige på grund av mitt utseende är så oskyldiga i jämförelse med de Joann berättar om. I mitt första minne av att vara annorlunda går jag och pappa på Odengatan. Jag är tre eller fyra år. Ett mindre barn pekar på oss. Barnets mor böjer sig och tvingar ner den pekande armen.

Den första svarta person jag kan minnas, med undantag av min pappa och syster, var nog Onkel Ben på rispaketet. Jag undrade mycket över honom. Fanns han verkligen? Han fanns nog i samma värld som trollkarlen och Nicke nyfiken och den där hunden med alla fläckar.

Det är sommar. Jag är sex år. Det finns en liten vik vid Norr Mälarstrand där man kan meta småfisk. Pappa brukar ta mig dit. På vägen passerar vi Stadshuset. En turistvärd sträcker pappa en broschyr och säger något på engelska och jag tycker att det är lite roligt att vi kan låtsas att vi inte förstår, utklädda. Pappa är mindre road. Jag minns inte om vi fick någon fisk, eller ens om vi hade någon krok på reven. Kanske tittade vi bara.

Joann:

"Jag föddes i Newark, New Jersey, 1955. På den tiden fanns fortfarande toaletter skyltade med 'colored' respektive 'whites'. På bussarna fick vi bara sitta så länge alla vita hade sittplats. Vi hade inte ens full rösträtt.

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag varit medveten om att somliga är vita och somliga är svarta. Alla man såg som var något var vita. Alla på TV och bio, butiksägaren, kvarterspolisen och lärarna var vita. Ändå trodde jag alltid att jag levde i världens största demokrati och att varje barn kunde bli president.

Ingen i min familj pratade om medborgarrättsrörelsen. De hörde till kategorin som ville vara så 'vita' som möjligt. Jag såg glimtar av Martin Luther King Jr och andra på TV, men jag var inte tillräckligt gammal för att förstå något av det. I min skola med enbart svarta elever och vita lärare nämndes aldrig namnet.

Sommaren 1967 när jag var tolv år var det ett fem dagar långt upplopp i Newark. Jag kommer ihåg hur jag stod vid gathörnet och såg stridsvagnar rulla fram längs gatan. Samma kväll hörde jag oväsen från gatan och drog upp rullgardinen för att se efter vad som var på gång. Ut ur fönstret på en polisbil hängde en gevärsbeväpnad polis som siktade mot mig. Jag drog ner rullgardinen medan polisen alltjämt siktade mot mitt ansikte.

Det var väl då jag började misstänka att det är något annorlunda med att vara svart i USA. När upploppen var över hade 23 personer dödats. Perioden av Black Power-rörelser och afroamerikansk nationalism sammanföll med min pubertet och var naturligtvis mycket viktig för mig. Jag började ha håret naturligt och identifierade mig själv som svart. Innan dess kallade vi oss alltid negrer eller färgade. Att kalla någon svart var en förolämpning. Det dröjde faktiskt åratal innan min mamma blev svart. (Skrattar.)

Under gymnasiet lyckades jag och mina kompisar ändra namnet på vår skola. Vi var ett gäng tjejer som sprang runt i afrikanska kläder, hälsade på swahili och dansade zuludanser genom korridorerna. Vi fick nys om att en namninsamling bland eleverna var det enda som behövdes för att ändra skolans namn. Folk tog oss inte på allvar, men de skrev på namninsamlingen och nästa morgon gick de i Malcolm X Shabazz Highschool. Lärarna och rektorn var råsnea, men de var tvungna att vänta fyra år innan de kunde ändra tillbaka namnet.

Vi började läsa om vår afrikanska historia, använda afrikanska namn etc. Det viktigaste i identifikationen med Afrika var inte detaljkunskap, utan att vi fick veta att vi hade en historia. Att vi inte längre behövde skämmas över att vara svarta. Så småningom försvagades rörelsen, men vi hade tagit ett stort steg.

Jag tror att vi fortfarande har en hel del att lära av 60- och 70-talens erfarenheter. Mycket av det Malcolm X sade var rena vansinnet, men med tanke på hur nedtryckta vi var behövdes det kanske lite vansinne för att få oss i rörelse. Därför känner jag mig kluven inför svarta talesmän som Al Sharpton och andra. Å ena sidan uppskattar jag deras radikala attityd, å andra sidan tycker jag att de flummar för mycket.

För en tid sedan var jag på en öppen föreläsning där talaren bland annat tog upp något han kallade för afrikansk dialektik bestående av tes, antites och syntes. När jag frågade om han inte sneglat lite på Hegel svarade han att jag blivit europeiserad, hjärntvättad och att jag inte kunde förstå det hela innan jag närmat mig mitt afrikanska jag. (Skakar på huvudet.)

På det hela taget ser jag dock afrocentricitet som något mycket positivt. Ju mer vi lär oss om vår historia, desto bättre. Det ger oss förutsättningar att definiera vår kulturella identitet utifrån ett eget afroamerikanskt lexikon. Om vi håller i minnet att vi inte kom hit på 'Mayflower', utan rövades hit av 'Mayflower'-åkarna, bundna som getter och höns, och minns att vi hade rika kulturer som krossats av samma människor, så vore vi kanske inte så måna om att klämma in oss i The American Mainstream.

Vi måste arbeta för oss själva i stort och smått. Sluta vara måna om att tillfredsställa eurocentriska normer jämt och ständigt. Jag är fet, kvinna, svar och vänsterhänt i ett hälsomedvetet, vitt, mansdominerat högerhänt samhälle. Om någon stör sig på mig, så är det deras problem. Nu låter det väl som om jag aldrig tänker på något annat, handlar 'politiskt korrekt' i varje ögonblick, andas feministiskt svart och går på toaletten afrocentriskt. Men det handlar bara om att jag vill få vara mig själv.

Du måste förstå att rasism inte nödvändigtvis är att bli ihjälslagen med baseballträn för att man promenerar i fel stadsdel, eller att bli våldtagen av ett gäng vita collegekillar som alla frikänns trots att man hittat deras sperma i offrets kropp.

Rasism är allt från att höra om dessa incidenter till att höra sportkommentatorerna kalla varje svart atlet en naturbegåvning.

Rasism är vardagens alla subtiliteter som skaver bort huden tills köttet ligger naket och ömt.

Rasism är att lära att hata sig själv.

Hur skall man skaffa sig en positiv självbild när till och med språket definierar svart som något negativt och vitt som något positivt?

Jag skulle aldrig kunna bo i en vit stadsdel, och det beror kanske på att jag har lika idiotiska fördomar om dem som de har om oss. Kulturskillnaderna är för stora för att jag skall orka umgås med dem. Kroppsspråket är helt annorlunda. Exempelvis kommer de närmare än vad som är 'tillåtet' när de pratar med en. De kan ta mat från ens tallrik och liknande snuskiga grejer. De luktar konstigt. Jag blir tokig bara av att sitta bredvid dem i tunnelbanan och få deras hår i ansiktet. (Skrattar.)

Under universitetstiden umgicks jag med en hel del vita och hade till och med ett par vita pojkvänner, men det blev rätt begränsat. Vi hade så lite gemensamt. Till och med orden de använde när vi älskade fick mig att skratta! Så fort man inte passar in i deras stereotypa uppfattningar om vad en svart person skall vara så kollapsar deras hjärnor totalt.

En gång när jag nämnde för en lärare att jag hade en kusin i Sverige utropade han genast att han visste att det var något som skilde mig från resten! Vitingar . . . (Skakar på huvudet.)

Det värsta är nästan att de tror att de kommit med en komplimang."

oanns sista kommentar får mig att tänka på en av mina egna lärare som talade om mig som "den där smarta negern". Hade han behövt säga så om jag varit vit, eller sade han det för att jag inte riktigt överensstämde med hans bild av vad en neger skall vara?

Jag förstår verkligen att han kände sig osäker. Jag är ju själv inte riktigt på det klara med vem jag vill vara.

Någon månad innan jag lämnade New York hade jag en föreställning om att jag var klar. Identitetsproblemet kunde för alltid glömmas bort i en låda på vinden. Nu blev det inte så. (Jag kan riktigt höra hur Joann suckar över mina klyschor om den tragiska mulatten, men hon får lov att stå ut med min villrådighet.)

Från New York skickade jag ljudbrev till ett par svarta vänner i Stockholm och bad dem beskriva sin situation. En månad senare fick jag två diametralt motsatta svar.

Pam, 19 år, säger: "Jag har aldrig upplevt någon form av diskriminering i skolan eller i samband med ett jobb." Och ger sedan exempel på några oskyldiga dumheter hon råkat ut för.

Det andra brevet är från Erik, 21 år. Hans brev är späckat med ord som rasism, trångsynthet, fördomar etc. Han ger en lång rad exempel på svenska som sårat honom och berättar bland annat om den fysiklärarinna han hade på Kungsholmens gymnasium. "Alla satt och räknade för sig och jag bad läraren om hjälp med ett tal. Vi diskuterade talets olika delmoment och till slut säger kärringen: 'Ja, svårigheten ligger i att hitta sammanhanget. Själva räknandet är ett rent och skärt NEGERARBETE!"'

Jag föreställer mig att Pam, Erik och jag möter ungefär samma verklighet och att vi väljer att se olika delar av den, olika problem, olika lösningar. Pam verkar trivas fint. Erik vill emigrera. Själv befinner jag mig någonstans mittemellan.

Visst känner jag mig i mångt och mycket svensk. (Vad det nu vill säga.) Men det är så svårt att känna sig riktigt hemma när så många svenskar jag träffar inleder med att fråga var jag kommer ifrån. En bekant beskrev mig nyligen som en mystisk svart man. Han kunde väl ha nöjt sig med att säga svart, eftersom det uppenbarligen inbegriper mystisk. Jag blir så trött fastän jag lovat mig själv att inte påverkas av alla oskyldiga idiotier.

Ibland tilltalar främmande svenskar mig på engelska och de fortsätter med sin knaggliga engelska även sedan jag svarat dem på svenska. Samtidigt skall de försöka klappa en på axeln och förmedla att jag minsann är precis lika mycket värd som de.

Vid pissrännan på en jazzklubb i Stockholm står en svart man och en full svensk. Svensken skrålar till sin kompis att blattingen har en liten kuk och att inte fan trodde man att man skulle få se en blatting med liten kuk.

Jag känner för att slå ihjäl honom. Dels för att han är så dum i huvudet. Dels för att han är så taktlös. Men jag säger ingenting. Han med den lilla kuken är också tyst.

Min svenske vän Pelle hälsar på mig i New York i ett par veckor. En kväll går vi med Joann på afroamerikansk kulturafton. Bland hundratals svarta är Pelle ensam vit. Ingen behandlar honom illa. Jag vet inte riktigt vad Pelle tänker under de där timmarna, men jag tror inte att han för en sekund glömmer att han är vit. Folk tittar.

Vid Stureplan ser jag ett gäng KTH-are på nollning. De är insmorda i en svart sörja och har målat på sig stora röda munnar. De skall föreställa dumma negrer från Afrika. Allt i bästa "Biffen och Bananen"-stil och "Ja, haha, så tokiga vi vågar vara". Jag har just gått ut gymnasiet. Skulle jag kunna vara en av nollorna i gruppen?

Den här typen av upplevelser gör det lite svårt att känna sig som en i gänget. Å andra sidan utgör dessa upplevelser inte huvuddelen av min tillvaro. 99 procent av de svenskar jag möter har jag inga problem med. Jag tycker tvärtom att Sverige är ett mycket bra land. Folk är i allmänhet trevliga. Nästan alla jag älskar bor här och de flesta av dem är infödda svenskar. Dessutom är Sverige otroligt vackert.

Den "tysta majoriteten", som vill skicka hem mig till Afrika, där lejonen kan äta upp mig, möter jag bara som klotter på offentliga toaletter. Att det någonstans i Sverige finns en rödlätt man som vill skjuta ihjäl mig bryr jag mig egentligen inte om. Mitt problem är snarare den här underliga självuppfattningen som simmar runt i mina tankar. Åtminstone en gång varje dag känner jag skuld över att ligga svenskarna till last. Detta trots att jag aldrig sökt socialbidrag.

Något som bidrog till att jag åkte från Sverige var att jag vid upprepade tillfällen avslöjade mig själv med obefogade fördomar om mörkhyade män.

Hur skall jag kunna begära fördomsfrihet av någon som är född i Sverige på 20-talet? Som i skolan fick lära sig att negrer luktar illa. Som var med när svenska musikkritiker skrev att Louis Armstrong var en apa med ett blåsinstrument i händerna. Som var med när en neger på NK drog hundratals nyfikna. Som sett folkhemstanken komma och gå.

Jag förstår dem som vill att allting skall vara som förr, som tycker att utlänningar hör till en tingens naturliga ordning lika lite som mikrovågsugnar och bakmaskiner. Det gör alltid ont att skiljas.

När jag om kvällarna möter ensamma tanter går jag över på andra sidan gatan för att de inte skall få för sig något. Det är obehagligt att se någon vara rädd för en.

Jag släpar på den dominerande kulturens uppfattning om vem jag skall vara. Medvetenheten om detta tillsammans med feminismens obehagliga insikt att man faktiskt tillhör en socialt underordnad grupp är nog en bra utgångspunkt för att kunna göra mig av med min börda och ställa upp min egen definition om vem jag skall vara.

Att vara Oivvio och inte en andra generationens invandrare, att inte låta mig reduceras till ett invandrardebattens "vi" eller "dom", att jag kan vara en del av en historisk kontinuitet utan att ha en farfar som låter som en gammal Bergmanfilm.

Jag har en pappa från USA, en biologisk mamma från Sverige, en "psykologisk" mamma från Österrike och två halvturkiska halvsystrar. Bland mina förfäder finns afrikaner, europeer och nordamerikanska indianer. Jag tror inte att det gör mig till ett underligt väsen som du inte kan ha en normal relation till. Håll det i minnet, är du snäll, när någon påstår att Sverige enbart skall acceptera flyktingar från länder vars kultur liknar den svenska, länder som ligger nära Sverige geografiskt.

Ordet kultur är i det sammanhanget en eufemism för hudfärg. Jag fattar faktiskt inte varför svenskar skulle ha lättare för att umgås med ester än med chilener. Det är möjligt att det faktiskt förhåller sig så, men frågan är ändå inte särdeles intressant. Vid beslut om uppehållstillstånd är det inte den sökandes förmåga till acklimatisering som skall vara vägledande utan dennes behov av hjälp.

Välmenande men förvirrade antirasister antyder ofta att mötet mellan kulturer skulle vara fullständigt smärtfritt. Det är självfallet inte vad jag försöker säga. Jag tror tvärtom att denna konfrontation ofta är oerhört ansträngande. Men jag tror också att detta möte, rätt hanterat, kan vara mycket berikande.

För egen del har jag ur mitt ofrivilliga främlingskap vunnit en speciell frihet. Jag inbillar mig också att jag fått en bättre förståelse för andra grupper som avviker från det normala.

+++

Oivvio Polite är 20 år, född i Stockholm. Han ingick i Dagens Nyheters ungdomsredaktion 1988 och studerar vid Stockholms universitet.

Dagens Nyheter Söndagsbilagan