Välorganiserad verklighetsutflykt i tre dygn för 200 ungdomar
Morgonsolen värmer en medicinkvinna och en mystiker som går längs med
landsvägen under muntert samspråk. En gycklargrupp har slagit läger här
på fältet utanför byn. Man hör dem spela medeltida melodier och
förbereda frukosten. Själv sitter jag vid vägkanten och funderar över
hur jag skall tillbringa dagen.
Jag har hamnat på "live" där jag inte, som i mötet med litteratur, film
eller teater, är hänvisad till en passiv åskådarroll. Live är teatern
där alla är dramatiker, skådespelare och publik samtidigt. 200 ungdomar
har samlats i ett skogsområde sju mil norr om Stockholm för att vara med
om tre dagars organiserad verklighetsflykt.
Varje deltagare har en roll: länsherre, bagare, baronessa, piga och så vidare som han/hon lever sig in i och gestaltar efter bästa förmåga. När spelet börjar finns intrigen och den utvecklas sedan i den riktning som deltagarna bestämmer. Man ordnar med rekvisita - allt från hus och hästar till svärd och smycken.
Intrigen är enkel. I det lilla riket Lagheim ligger byn Tromme där handelsvägar för fyra kringliggande riken möts. För att bevaka sina intressen i tull och gränsdragningsfrågor har de fyra rikena var sitt läger med representanter utanför byn.
På planen som skall bli Tromme by springer deltagare om varandra i en salig röra av ringbrynjor, jeans, tunikor och gymnastikskor. Mitt i alltihop står ett par får och bräker. Jag undrar om de kommer att slaktas? Hur alla dessa finniga tonåringar och "hus" av plastpresenningar skall bli till en suggestiv sagovärld är mig en gåta.
Illusoriskt
När spelet börjar klockan nio på kvällen står jag fångad i ett regnväder som känns mycket illusoriskt. Ett par timmar senare kryper jag frusen ner mellan ett par kalla filtar och är fortfarande allt annat än övertygad om det fantastiska med live.
Men när jag nästa morgon torkad av solen stiger in på värdshuset Det kluvna päronet vänder stämningen. Här får jag mig ett stop mjöd och en bit rökt fisk, sitter ner och språkar med Trommebor och vittfarna främlingar. Sällan glömmer man att det är år 1992, men man har för det mesta mycket roligt och det är därför man är här.
Det ligger i livens natur att den inte kan dokumenteras. Här finns ingen indelning i akter och scener, utan endast en myllrande mångfald, en ständigt pågående och levande "verklighet" och, precis som i vardagen, en hel del dötid. Liven saknar huvudrollsinnehavare. Som oinvigd tror man att roller i maktpositioner skulle vara mer eftersökta än andra. Tvärtom, erfarna liveare söker sig ofta till roller som pigor, tjänstefolk eller enkla bönder.
Några timmar senare på Det kluvna päronet är det fullt av folk: alver, adelsmän, stråtrövare och bybor. På eldstaden mitt i rummet lagar man honungspannkakor. Värdens bror Pelleman har fullt sjå med att slå i mera mjöd till alla gäster. Två män spelar bräde. Insatsen är en silverpenning. Gycklarna är här och spelar sina visor.
Vid långbordets ena ände sitter det politiska högviltet i informella samtal. En av länsherrarna reser sig och mäler ett uråldrigt hjältekväde. Utanför helsteker man ett får. Rekvisita och kläder, som med undantag av presenningshus och vadderade vapen är mycket konsekvent utförda, blir än mer övertygande i stearinljusens sken.
Under huden
Men rekvisitan är trots allt sekundär. Det roliga är själva rollspelandet, att leva sig in i en karaktär och få följa med på dess äventyr. Själv spelar jag Tacitus, historieskrivare från det avlägsna riket Eskanäs.
När det hela fungerar som bäst kryper liven under huden på en. Som i mötet med det sinnesslöa tjänstehjonet Katthjärna. Med hjälp av det utbredda föraktet för svaghet fyller hon en med äkta avsmak. Eller som när jag bryter upp för att bege mig till nattlägret och undrar om jag inte borde invänta väpnad eskort. Det lär ju finnas rövare i skogen.
På förmiddagen till livens sista dag sitter jag i gycklarnas läger, där även ett glatt rövarband slagit sig ned. Rövarna underhåller med berättelser från gårdagens stråt då de dräpte adelsmän och präster så det stod härliga till. (Jag gjorde visst rätt i att vara försiktig.)
Nu tycks alla mest invänta det stora slag som sedvanligen avslutar en live. Rövarna tror sig kunna göra goda förtjänster på likplundring. Oturligt nog har man förhandlat fram en för alla parter godtagbar lösning i gränsdragningsfrågan. Skickliga ränksmidare lyckas emellertid blåsa liv i någon annan tvistefråga och vid tvåtiden har två härer ställt upp sig på fältet utanför Tromme.
Efter slaget samlas alla i byn. Liven är slut. Under spelets gång är fotografering förbjuden, men nu kan jag plocka fram kameran igen. Deltagarna tar av sig sina masker och är ivriga att reda ut allt de inte fick veta under spelet. "Var det ni som mördade mig i mörkret?", "Jag var egentligen chef för Trommes hemliga polis. Hade jag kunnat pressa dig på information?", "Var ni också rövare?"
Start i USA
Det är ett enormt företag att anordna en live.
- Vi har lagt ner hundratals timmar på ideellt arbete. Det är en heltidssysselsättning. Att över huvud taget hitta ett tillräckligt stort område, utan bebyggelse, kraftledningar och allmänna vägar som dessutom ligger förhållandevis nära Stockholm är ett jätteprojekt. Och sedan skall man utverka tillstånd från markägaren, säger Gustaf af Geijerstam, en av huvudarrangörerna.
Därtill har man bryggt mjöd, präglat mynt, konstruerat fem runalfabet (runrader), skrivit skapelseberättelse, historia och så vidare. Redan nu planeras liven "Trenne byar" som skall hållas 1994.
Grundtanken till denna live fick arrangörerna från en film: ett rike i mitten och fyra kringliggande riken. Inspiration till religion, styrelseskick, historia och så vidare hämtar man ur olika mytologier, fantasylitteratur och framför allt historieböcker.
Livens egen historia tycks vara höljd i dunkel. Klart är att den utvecklats ur fantasyrollspel (av typen "Drakar och demoner") och att det antagligen skedde först i USA. Sedan tycks utvecklingen i Sverige ha skett tämligen oberoende av utländska influenser. Tolkiensällskapet Forodrim har hållit på med en variant av live sedan början av 70-talet. Live har också anordnats av scouter och olika historiska sällskap under ett antal år. Den informella Sollentuna- gruppen, till vilken "Trommes lott"-arrangörerna är knutna, har hållit på sedan 1989 och uppstod ur amatörteaterverksamhet.
För den som vill gå riktigt långt tillbaka finns rötter i den tidiga romantiken och Gustav III.
-
Visst är live romantik och verklighetsflykt, säger Gustaf af Geijer- stam, men han vill inte se något samband med så kallad paintball.
-
Jag vill inte skära alla över en kam, men min erfarenhet säger att paintball-utövaren är en stridspitt mest intresserad av att leka krig. Sådana personer vill man helst inte ha in på live.
Mest äventyr
I ett av kompendierna till "Trommes lott" tar man upp förhållandet mellan live och vardag. Författaren menar att arbetet med en livekaraktär tvingar deltagaren närmare både sig själv och sin omgivning. Men på min fråga om han ser live som ett redskap för förståelse eller som en möjlighet att få ett annat perspektiv på tillvaron svarar Gustaf nekande:
- Det där är bieffekter. Live är i första hand ett sätt att uppleva ett äventyr. Under förberedelserna till en Live tillägnar man sig även en hel del kunnande om historiska hantverk, som akademiska historiker många gånger saknar. Det är förstås roligt att vinna sådan praktisk historisk kunskap, men det är inte därför man anordnar live.
Livedeltagaren är vanligtvis 17-20 år. Tidigare har den manliga dominansen varit i det närmaste total, men på "Trommes lott" var ungefär en tredjedel tjejer. Bland deltagarna finns många scouter, fältbiologer, personer från olika historiska sällskap och givetvis många rollspelare.
Livearna blir allt fler, och man tänker nu starta en förening för att kunna samordna administration och få en lagerlokal för rekvisita. En livetidskrift och ett stort antal nya live planeras, däribland en framtids-efterbomben live. Det finns också lösa planer på en samtids-live med Stockholms innerstad som scen.
Oivvio Polite är universitetsstuderande i Stockholm och har tidigare skrivit i DN Söndag om att vara svart i Stockholm och New York.
DN Söndag