Fig 1: Detta är en mycket våldsam bild. Jag återupptäckte den i
familjealbumet för något år sedan. Jag tror att jag tittat på den även
som liten och att den då framstod som mjuk och behaglig. Kanske var det
fonden av lummiga träd som ingav den känslan. Vid vårt andra möte tänker
jag framförallt på att denna bild utövar ett oförutsägbart och
oresonligt våld. Min mor tog den någonstans i närheten av Köpenhamn
sommaren 1964. Den föreställer min bror och min far.
På fotografier som avbildar svarta och vita människor tillsammans
tenderar de svarta ansiktena att förlora sina individualiserande drag
och förvandlas till jämnsvarta fält med avbrott endast för ögonvitor
och tandrader. Automatkameror är konstruerade så att de ger en god
separation i vita hudtoner. Det fotografiska mediet förmår inte att
samtidigt göra alla de separationer det mänskliga ögat är kapabelt
till.
Om vit hud skall återges tillfredställande måste svart hud försvinna in
i skuggorna. På denna bild är förhållandet för en gångs skull det
omvända. Den lätta överexponeringen låter oss urskilja min fars
ansiktsdrag men gör min bror något utfrätt.
*
Den här textens ursprungliga syfte var rent terapeutiskt. Det handlade
om mina problem, om min identitet. Vad vill jag kalla mig själv? Vilka
namn vill jag bära på? Vem är jag som skriver, med grund i det
självupplevda, i närheten av det som vagt kallats bland annat
invandrarproblematiken?
Redan på ett tidigt stadium var det svårt att undvika att lägga märke
till frågans offentliga karaktär. Problemen har inte uppstått hos mig
utan i kontakten med andra människors språkbruk och värderingar. Svaren
finns att söka utanför mig själv och på så sätt kan undersökningen
förhoppningsvis även bli intressant för andra.
Som ett slags preliminär bestämning skall jag säga att många har
beskrivit mig som neger. Människor som ansett sig välsignade med en
högre grad av tolerans eller upplysning i största allmänhet har valt
att alternera mellan termerna 'svart' och 'färgad'. En och annan som
känt till mera om mina familjeförhållanden har istället kallat mig
mulatt.
Mitt tidigaste minne av att vara föremålet för en sådan namngivningsakt är från första eller möjligtvis andra klass. Det var musiklektion under ledning av en äldre, fetlagd vikarie. Klassen sitter tyst i en halvcirkel framför lärarinnan som i mitt minne framstår som monstruöst stor. Rummet ligger högst upp i den gamla skolbyggnaden och om sommaren blir det mycket varmt. Fönstren sitter i taket och är svåra att öppna. Om man drar fingret mot det bruna linoleumgolvet blir det grått av damm. Skorna står på en rad i korridoren. Jag minns inte vad som sagts innan eller vad jag svarade utan bara att den enorma kvinnan sa "Hur känns det egentligen att vara neger?" och att det helt plötsligt var jag som satt i mitten av halvcirkeln. Klassen väntar på mitt svar. Det hade upprättats en skillnad mellan dem och mig.
*
Antropologer har argumenterat för att hygien är ett sätt för en kultur att bringa mening till sinnenas flimrande informationsflöde. Det mesta vi ser passar in i hygienens ordnande system, men mycket faller utanför systemet, revolterar mot det och måste återföras till sin rätta plats. Allt detta som inte harmonierar med systemet kallar vi smuts. Hår på någons huvud är tilltalande. Hår på en hårborste är acceptabelt. Hår i maten är frånstötande. Mat i munnen är gott. Mat som stelnat bakom spisen är det inte. Smuts är alltså inte en speciell sorts materia utan materia på fel plats. Att studera vad som räknas som smuts inom en viss kultur blir således ett sätt att studera hur denna kultur ordnar världen, ett sätt att upptäcka vilka skiljelinjer som uppfattas som väsentliga eller överhuvudtaget verkliga och på så sätt vad som utgör verkligheten. Hygien handlar alltså om metafysik.
*
I länder där man gjort en juridisk åtskillnad mellan olika raser, som
tex USA eller Sydafrika, har man haft ett naturligt behov av att finna
rasdefinitioner som exakt avgör vem som tillhör vilken raskatekori. I
USA blev det som i folkmun kallades "the one-drop rule" gällande även i
juridiska sammanhang. Det innebär att varje person med minst en svart
förfader räknas som svart.
1983 fick Susie Guillory Phipps från Louisiana inte ut något pass
eftersom hon i sin ansökan angivit vit som rastillhörighet. På hennes
födelseattest stod det färgad. Phipps och hennes syskon identifierade
sig som vita. Några av dem var blonda och hade blå ögon. De vidtog
rättsliga åtgärder för att få sina föräldrars födelseattester ändrade
från färgad till vit, så att de själva skulle kunna registreras som
vita. 1986 förlorade de i USAs högsta domstol. 1770 hade Jean Gregorie
Guillory tagit sin hustrus svarta slavinna Margarita till älskarinna.
Phipps var Jeans och Margaritas barnbarn i sjätte ledet.
En svart persons avkomma är svart inte intill sjätte ledet utan i all
oändlighet. En person kan alltså se vit ut och ändå vara svart. Per
definition blir svarta ett hot mot den vita gruppens överlevnad. En
mycket liten koncentration av det svarta smittämnet är tillräckligt för
att kontaminera stora vita befolkningsmängder. Om man dessutom beaktar
de svartas promiskuitet blir scenariot katastrofartat.
Samma logik som säger att Phipps är svart säger att jag givetvis är en andra generationens invandrare och inte en första generationens svensk.
*
Det engelska uttrycket 'passing' har en innebörd som saknar svensk motsvarighet. Det används om "svarta" personer som är så ljushyllta att de kan "passera" som vita. Vad fenomenet lär oss är att föreställningar om ras tränger mycket djupare än hudfärg och ansiktsdrag. En person kan "se vit ut" och vara svart. Det finns en djupare verklighetsnivå, en mer fundamental skillnad mellan olika raser än vad som syns på ytan.
Fenomenet passing hotar den grundläggande ordningen mellan raserna. Ett antal för denna ordning konstituerande regler kan vaskas fram: Genom att titta på en person kan man fastställa dennes rastillhörighet. En svart persons avkomma är svart. Det finns en yttre och en inre raskaraktär vilka korresponderar mot varandra.
När man sedan anväder dessa regler går det av någon anledning inte som man tänkt sig. Något oförutsett inträder och språkbrukets regler trasslar in sig i sig själva. Uttrycket 'passing' skyddar, täcker över och lappar ihop det språkbruk som fenomenet passing hotade. Passing är ett ord som tillkommer för att rädda det gamla språkbygget från att raseras av nya erfarenheter, av sin egen inkoncistens.
*
Om man studerar samtida högerextremistisk debatt, slås man av att de mest ihärdigt upprepade trossatserna inte är de om den egna rasens överlägsenhet eller de om utrotning av mindervärdiga folkslag utan de som handlar om nödvändigheten av att inte blanda sig med andra raser, att inte låta det svenska folket förvandlas till en jämnbrun massa som talar en rad blandspråk huller om buller, om nödvändigheten av att värna den nordiska rasens särart.
"Det är onaturligt och osvenskt med främmande barn på dagis. Jag vill inte använda ordet ras, men det ser äckligt ut när man ser två föräldrar med en indisk unge mellan sig." (fd talesman för Sverigedemokraterna) En möjlig läsning skulle kunna ge att extremhögerns tal om att bevara det unikt svenska är ett tunt lager retorisk kosmetika på en grund av ren utrotningsiver. Men den läsning som kanske ligger närmast till hands lyfter fram det som texten själv fokuserar: den oerhörda faran som ligger i att blanda olika raser och kulturer. Mycket lite energi ägnas åt att förklara på vilket sätt den jämnbruna massan kommer att vara mindre lycklig än dagens människor. Det uppenbart farliga tycks ligga i själva blandningen, inte i dess följder.
Den högerextremistiska texten genomsyras av en hygienmetaforik. Ord som rasren och rashygien skvallrar om att textens och rasismens huvudsakliga moment inte är det värderande utan det ordnande. Om vi accepterar att rasism handlar om ordning kan vi förstå rasismen som ett sätt att bringa ordning och därmed mening i en kaotisk värld och inte som en slags neuros möjlig att bota med hjälp av korrekt information, som ett positivt tolkningsförsök och inte som en sinnessjukdom.
*
Det allra mest verkliga syns inte.
"Har jag min dotter med mig [till dagis] säger alla tjejerna 'åh, vad
söt hon är, åh, vilken fin klänning'. Hon är söt, hon har en fin
klänning. Ingen säger till min son 'vilken fin jacka du har'." (fd
kvinna)
Det är här, på sin mest alldagliga, genomskinliga nivå som ordningen mellan de som kallas män och de som kallas kvinnor utövar sin egentliga diktatur. Denna ordning är osynlig. Det allra mest verkliga syns inte. Ordningen blir synlig först när den bryter samman. Den synliggörs av smuts, av att Johan en dag kommer till dagis med en klänning på sig.
*
Günther Wallraff gav i mitten av åttiotalet en chockerande redogörelse
för hur gästarbetare behandlas i Tyskland. Med mörkt löshår, ett par
bruna kontaktlinser och en lätt brytning kunde han avslöja hur
icketyskar mot mycket låg betalning får utföra ytterst tunga och farliga
arbeten. Bland annat berättar han om hur gästarbetare används för att
sanera tyska kärnkraftverk. Allra obehagligast finner jag ändå
vittnesbörden om hur Wallraff i sin enkla förklädnad inte blir igenkänd
av sin egen mor. "Är det där verkligen en av Günthers vänner? Honom
skulle jag aldrig lita på. En som har den blicken skall man akta sig
för." Hennes särskiljande, diskriminerande blick förvandlar honom från
individ till en person av en främmande sort och är på så sätt
gästarbetarsystemets yttersta betingelse.
*
"Du är ju så gott som svensk.", "Du är väl inte mindre svensk än någon annan.", "Du är lika svensk som jag.", "Du är hundra procent svensk". Som alla välanpassade svensktalande svartskallar har jag någon gång fått höra dessa välmenande kommentarer. På en lektion där jag är en av två svartskallar säger läraren: "Det går trots allt att tala om kulturella särdrag. Vi här inne tillhör alla en svensk kulturgemenskap." På en tågresa genom södra Sverige kommer jag i samspråk med en obekant medresenär. Vi pratar lite om ditten och datten och annat som obekanta medresenärer sinsemellan pratar om då hon plötsligt ger uttryck för en mild men klar invandrarfientlighet. I dessa situationer är jag inkluderad inom ett VI.
En blond väninna ("av invandrarbakgrund") och jag promenerar över Mariatorget. En man som sitter på en av bänkarna och dricker öl ropar med address till min väninna "akta dig för HIV-äcklet". På en bänk kan jag läsa klottrat: "Negrer är till för att förnedras kyssa/slicka svettiga fötter och pissas på samtidigt!". I alla dessa situationer verkar det som om jag hamnar utanför vigemenskapen.
Orden 'svensk' och 'vanligt folk' kan användas för att inkludera mig i en nationell gemenskap eller hålla mig utanför samma gemenskap, men de kan inte placera mig på den plats där det verkar rimligast att jag skulle återfinnas: på gränsen. Det måste finnas ordning. Förvånansvärt få människor klarar av att inte fråga om mitt ursprung. "Så du är uppvuxen här och så." Innan den mest triviala konversation kan inledas måste jag tilldelas en plats.
*
Den som känner till etymologin bakom 'mulatt' vill knappast använda
detta ord för att beskriva sig själv. Ordet kommer från spanskans
'mulatto', vilket betyder mula, mulåsna. Det intressanta är inte att
diskutera vem som är hästen och vem som är åsnan i denna analogi. Det
viktiga att observera är att svarta och vita är så fundamentalt olika
att deras gemensamma avkomma inte kan bli något annat än en steril
bastard. Mulatten har också beskrivits som en person som alltid kommer
att lida av stark känsla av rotlöshet, hemma ingenstans, främling
överallt, marginalpersonen par exellence. Utbyte mellan raserna kan
aldrig vara fruktbart.
I den grekiska mytologin: När en ur gudarnas led parar sig med en nymf springer det fram en demon.
*
FIG 1: Denna bild föreställer min far och min bror. Den utövar ett
oresonligt våld. Om jag har rätt så har du kommit fram till att min
familj avviker något från den numer ovanliga kärnfamiljen. Fadern är
kanske min styvfar, brodern kanske min halvbror; personerna på bilden
kan i vilket fall som helst inte vara biologiskt relaterade. Det
stämmer. Personerna på bilden är inte biologiskt relaterade. Däremot är
båda svarta. Om vi väljer att tro på definitionen från USAs högsta
domstol är båda svarta. Pojkens mor identifieras som vit, men pojkens
far identifieras som svart, ljushyllt men svart. På bilden av min bror
finns det ingenting som ens antyder det utöver hans knappt urskiljbara
bruna ögon.
En person kan "se vit ut" men ändå vara svart. Definitionen kommer på kollisionskurs med den intuition den var avsedd att bevara. Denna bild visar upp den kollisionen. Den utgör på så sätt ett hot för ordningen mellan raserna och för alla som grundar sin identitet i den ordningen.
*
I Atlanta 1931 blev en vit man påkörd vid ett övergångsställe. Det medvetslösa offret fördes till sjukhus och fick vård. Mannens svåger kom på besök. Svågern var ljusbrun och identifierades som svart. Förskräckta insåg läkarna att den påkörde mannen inte alls var vit. "Have we put a nigger in the white ward?" Omedelbart fördes den svårt skadade och ännu medvetslöse patienten genom tungt regn till avdelningen för färgade på andra sidan gatan.
*
Ordet 'svensk' förhåller sig ytterst ambivalent till mig och 471000 andra svenska medborgare med minst en invandrad föälder. För oss blir språkets ordnande, godtyckliga våld mycket påtagligt. Ännu mycket tydligare blir det om man som jag har en vit och en svart förälder. I det ideala fallet är språkets utslätande våld helt förenligt med ett harmoniskt identitetsskapande. En svensk som dokumenterat har svenskar på både fädernet och mödernet tre generationer bakåt kan kalla sig svensk utan att behöva känna att ordet lämnar ute eller står i strid med någon del av henne själv. Hon kan till och med gå så långt att hon finner sin identitet i ordet. Jag kan inte använda det på samma oproblematiska sätt, men kan heller inte använda mig av dess negation. Varken 'svensk' eller 'ickesvensk' är tänkta för att tillämpas på mig. Jag är en del av den skrovliga verklighet som inte underkastar sig denna logiskt släta idealitet.
*
Man kan fråga sig om placeringen av pjäserna på brädet är ett drag i
spelet eller inte. "Denna pjäs kallas kungen", det betyder inte mycket
om jag inte vet vilken roll kungen har i förhållande till de andra
pjäserna. Men man kan tänka sig andra situationer där själva
namngivandet är av större betydelse för spelets utgång. Ordet
'invandrardebatten' ger som tidigare 'kvinnosaksfrågan', 'negerfrågan'
eller 'judefrågan' en idé om vem som talar och vem som omtalas, om vem
som ligger på ett bord, om vem som kommer och står och lutar sig över
och tittar.
*
Detta är inte hårklyverier utan ett försök att ta upp kampen på det
ursprungliga våldets arena. Det är ett försök att finna och låsa de ord
som möjliggör brinnande flyktingförläggningar.
*
Jag hade nyligen en dröm. Jag satt i baksätet på en öppen bil. Min flickvän körde och bredvid henne i barnstol satt en pojke som var mycket lik bilden av min bror. Det var vårt barn. Hon körde alldeles för fort. Jag var rädd och tänkte att hon åtminstone borde vara försiktig för barnets skull. Då slog det mig att barnet var blont, att det inte var mitt. När jag vaknat och funderade över drömmen insåg jag att vårt barn faktiskt skulle kunna vara blont och det gjorde mig illa till mods.
Vi var annorlunda, jag och min far. Det fanns vi och de andra. Jag
tänkte aldrig på det i termer av hudfärg, men idag tror jag att vår
pakt
stärktes av att vi var nästan de enda icke-vita människor jag kände
till. Mina känslor kan inte tro att det någonsin skulle ha funnits en
far och en son som var så bundna vid varandra. Och när jag tänkte på
mitt barn med blonda korkskruvslockar så blev jag paniskt rädd för att
det inte skulle bli på samma sätt mellan oss.
*
Vid en paneldebatt om bland annat främlingsfientlighet kom man att diskutera det kosmopolitiska idealets sammanfall. Efter händelserna i exjugoslavien, menade man, var det svårt att sätta någon tilltro till kosmopoliten som en lösning av etniska och nationella motsättningar. Något skämtsamt sa en av talarna att han personligen i och för sig föredrog att identifiera sig som kosmopolit framför att identifiera sig som svensk. I publiken skrattade man. Man verkade ändå vara överens om att problemet inte rörde en själv på ett grundläggande sätt. Det man diskuterade gällde inte oss utan snarare dumkonservativa Sjöbobönder.
För mig handlar allt detta uteslutande om min identitet. Det verkar som
om min ovilja att identifiera mig nationellt skulle ligga i linje med
någon form av kosmopolitism. Hur förhåller jag mig till det
kosmopolitiska idealet? Människor "av blandat ursprung" har beskrivits
som hot men också som ett slags borna kosmopoliter, superdiplomater som
behärskar alla språk och inte känner sig främmande inför något
mänskligt. Bilden är smickrande och det är frestande att omfamna den.
Jag har tyvärr inte lagt märke till att jag skulle vara mer tolerant än
andra människor, tvärtom har jag mycket lite överseende med människor
som inte delar mina värderingar. Det finns inget utanförperspektiv. Mitt
försök att bryta ner rasism utgår inte från en övertygelse om alla
människors släktskap utan från en vilja att rädda mitt eget skinn,
medlet är inte tolerans utan extrem brutalitet. Precis som
representanter för etniska minoriteter världen över ställer jag mig upp
och försvarar kompromisslöst min rätt att definiera mig själv. Antingen
gör en främmande ordning våld på mig eller så gör jag våld på den.
*
Man måste tro. Min antirasism är inte mer koherent, mer logiskt
stringent eller mer välunderbyggd än rasistens övertygelse. De är bara
olika sätt att göra världen begriplig. Om dessa försök tycks innehålla
någon rationalitet så bottnar den i irrationalitet. Det finns inga
allmängiltiga axiom i vilka jag skulle kunna grunda en antirasistisk
argumentation. Den här texten har inga anspråk på rationell
argumentation från premisser till slutled. Den försöker att med exempel
undergräva tilltron till en modell.
*
FIG 2: Om den första bilden föreställde en öppning, en plats där jag
kunde slå in en kil, så är detta en bild av återvändsgränden den ledde
till. En fullständigt slät, lugn, ogenomtränglig yta av oändlig
utsträckning. Crayola Crayons hade länge i sina kritaskar en färg
kallad
flesh. 1962 bytte man efter påtryckningar från medborgarrättsrörelsen
färgens namn till peach. Här verkar det som om den som hävdar att själva
namngivandet ännu inte är ett drag i spelet får rätt.
Medborgarrättsaktivisternas strävanden tycks missriktade. Vad vi kallar
saker är inte väsentligt. Det viktiga är hur vi handlar. Om vi säger
utlänning, invandrare eller nysvensk är inte av betydelse så länge
dessa
ord fylls med samma innehåll, så länge de används på samma sätt.
Ändringen från flesh till peach gör troligtvis inte att färgen byter
plats i barns teckningar. Rasismen utplånas inte genom att man påpekar
att begreppet ras inte är väldefinierat. Och det verkar ändå vara just
den här typen av futila namnbyten jag kämpar för.
*
Det som är obehagligt omgärdas och neutraliseras av betryggande fasta ritualer, instituitioner och föreställningar. Ingen företeelse är därför så välorganiserad som döden. Ingenting anstränger sig förnuftet så hårt för att förslava som döden. Man försöker begripa och förhandla med döden som inte har någonting med förnuft att göra, som är helt oresonlig.
Till våra föreställningar om döden hör förstås också föreställningar om vem som dör vilken död. Svarta människor dör överhuvudtaget inte på ett normalt sätt. De förblöder på ett överbelagt fältsjukhus skadade i ett obskyrt befrielsekrig där ett okänt antal gerillafraktioner försöker tillskansa sig möjligheten att utöva korruption. De knarkar ihjäl sig, dör av undernäring eller skjuter ihjäl varandra i ett nordamerikanskt storstadsgetto. Allt detta sker under snabba bildväxlingar och lätta kameraskakningar. Efteråt en stadig bild på reportern i halvfigur med ett utbränt hus i bakgrunden.
Som de flesta barn har jag många gånger tänkt på mina föräldrars död. På
senare år har jag alltid skjutit denna händelse på en avlägsen framtid i
vilken jag själv har barn, men ännu i mina tidiga tonår kunde jag bli
tårögd över att deras död kunde ligga mycket nära, ja kanske var de
redan döda, beskedet hade bara inte nått mig. Fantasierna handlade ofta
om flygolyckor eller kretsade på något sätt kring resor.
Min far har i alla år vägrat identifiera sig som invandrare. För några
år sedan grälade han, jag och mamma om det. Jag och mamma hävdade att
han var invandrare per definition, inget snack om saken. Han svarade att
vad andra kallade honom gav han fan i. När vi till slut frågade vad han
var om han nu inte var invandrare svarade han med ett barnsligt
förtjust
leende "Jag är turist".
I början av juli 1993 dog han i pancreascancer fem veckor efter att diagnos ställts.
"One has to be a little arrogant. You'll find out.", sa han till mig
någon månad innan han blev sjuk. Jag tror att hans liv på många viktiga
punkter handlade om att försöka hitta ut ur rastänkandets labyrint och
att han ofta, vilket jag inte tror att han skulle hålla med om, sprang
in i dess väggar.
Den här texten är det första trevande försöket att följa i hans fotspår.
*
Oivvio Polite är född i Stockholm 1972. Han är medarbetare på tidskriften CREOL. Texten har förkortats på redaktionens begäran.
Tidskriften Barbar nr 1 1996
Min pappa dog sommaren 1993. Texten kom till under sensommaren och hösten. Jag försökte få den publicerad på olika ställen utan framgång. Ett par år senare frågade Cecilia Jackson som arbetade med kulturtidskriften Babar om jag ville skriva något för dem och jag gav henne den essän.