Sommaren 1994 slog The Latin Kings igenom. Gruppen fick en omfattande
massmedial bevakning. Många uppfattade dem som representanter för
förortens undanskymda verklighet. De kunde förvisso inte rappa men de
var till skillnad från Just D "äkta vara". En viss sanning
låg det kanske i det där. Välkommen till förorten skildrade en vardag
som en del kunde känna igen sig i. Men det var inte därför TLK blev
kända. De blev kända för att de fyllde ett massmedialt tomrum. Media
hade ägnat sig åt att konstruera "den invandrartäta förorten" med det
nordamerikanska innerstadsgettot som förebild. När man utsåg en talesman
för denna verklighet var det inte förvånande att det blev någon som
själv identifierade sig som gettoinvånare. Håll det i minnet och
betrakta följande situation. Larene LaSonde, en amerikanska med
svart-judiskt-indianskt ursprung, ringde upp amerikanska
folkbokföringsinstitutet. Hon ville veta varför det inte fördes någon
statistik över den del av befolkningen som borde betecknas som
"biracial". Den kvinnliga svarta tjänsteman hon fick tala med sa helt
uppriktigt att införandet av en sådan kategori skulle förskjuta
statistiken på ett sådant sätt att det i slutändan skulle äventyra
minoritetsstöd till svarta. Med den kunskapen för ögonen var det svårare
för Larene att pressa vidare. Skulle något illa bemedlat svart barn
förlora sin chans till en bättre framtid för hennes skull? (Exemplet är
från Lise Funderburgs Black, White, Other: Biracial
Americans Talk About Race and Identity.)
Det finns en djupgående likhet mellan dessa händelser. De handlar båda om vilka mänskliga kategorier vi skall operera med, inte om hur olika sorters människor skall värderas utan om vilka sorter som överhuvudtaget skall anses existera. I det andra exemplet är det väldigt tydligt.
Amerikaner som erkänner påbrå från européer och afrikaner befinner sig under ett starkt konformistiskt tryck. Den som kommit i kontakt med amerikansk byråkrati vet att det på alla möjliga och omöjliga blanketter frågas efter etnisk tillhörighet. Att i den situationen bocka för två etnicitetsrutor fördröjer bara den byråkratiska processen. Alternativen är att välja en ruta och på så sätt förneka en annan del av sin historia, eller att välja "Other" en slaskhink som skyddar de andra kategoriernas renhet.
Mer pressande är förstås kravet på konformitet i sociala sammanhang där det framförallt utövas av svarta amerikaner. Den som vill bejaka sitt europeiska såväl som sitt afrikanska ursprung anklagas för att vilja vara vit, vara förvirrad, eller för att orsaka splittring i en tid då gruppen mer än någonsin behöver samling.
Att stå emot detta tryck och försöka hitta en identitet som gör reda för
den egna erfarenheten försvåras ytterligare av att det existerar så få
förebilder som placerar sig utanför en strikt uppdelning i raser. I USA
är den enda kollektivt förmedlade bilden av livet utanför
raskategorierna det som brukar kallas "den tragiska mulatten", en vilsen
figur utstött ur alla läger. Den bilden upprätthålls genom att försök
till att hitta andra bilder av tillvaron utanför svart och vitt
motarbetas, som i Larenes konfrontation med
tjänstemannen.
I det svenska exemplet finns inte en lika uttalad konflikt.
Presentationen av TLK handlar inte om hur en redan fastlagd ordning
försvarar sig mot krav på förändring, utan om hur en ordning upprättas,
hur en bestämd polarisering av världen investeras med trovärdighet.
TLK var invandrargrabbarna som sa som det var. Att frontfiguren Dogge
hade en svensk mamma fanns det sällan utrymme att redogöra för. Hur hade
mottagandet sett ut om Dogge inkorporerat sin svenska historia i
texterna? Hade han även då presenterats som en röst från de andras
verklighet? Ju djupare man gräver, desto tydligare blir det att
exponeringen av TLK knappast var ett osjälviskt åsidosättande av det
egna för att ge rum åt de andras röster. Det framstår mer som en av de
platser där det avgörs vilka identiteter vi skall kunna bygga och hur de
skall förhålla sig till varandra, hur ord som "svensk", "svartskalle"
och "invandrare" skall användas. Trots allt prat om vikten av
integrering tycks det som om dessa ord fortfarande används som
ömsesidigt uteslutande. I USA gäller sedan slaveriet att en svart
persons barn alltid är svart även om den andra föräldern är vit. På ett
liknande sätt gäller att jag inte är "första generationen svensk" utan
"andra generationen invandrare".
Dessa binära oppositioner i språket ger upphov till en del märkligheter. Ett exempel har vi från mediebavakningen av familjerna Sincaris öden. Om Raija Sincari sa en av skolkamraterna "Raija är varken flykting eller invandrare, hon är svensk." (Aftonbladet 960113). Uttalanden som detta vittnar om en bristande förmåga att föreställa sig en individ som inlemmar flera kulturtraditioner i sin självbild. Så länge det finns ett motstånd mot att tänka den mångkulturella individen kommer det mångkulturella samhället att vara många kulturer på samma geografiska område.
"Du är ju så gott som svensk", "Du är lika svensk som jag." "Du är 100
procent svensk." I likhet med Raija och andra välanpassade svensktalande
svartskallar har jag någon gång fått höra liknande välmenta kommentarer.
Jag avvisar dessa påståenden, kryssar för samtliga etnicitetsrutor,
säger att TLK inte representerar "invandrarungdom" och att tanken att
det finns en enhetlig
"invandrarungdom" är en fiktion som hotar att bli verklighet ju större
spridning den får.
Detta är mer än ett personligt ställningstagande. Vad jag avvisar är en världsbeskrivning med totalitetsanspråk. Det handlar inte bara om vilken identitet jag försöker bygga, det handlar om vår delade föreställningsvärld och vårt gemensamma språk, alltså om utgångspunkterna inte bara för ett samtal om det mångkulturella samhället utan även för ett liv i det samhället. På den punkten finns det inte utrymme för en radikal relativism.
När nya erfarenheter avsätter sig i språket händer det att något gammalt
trycks ut. Därför har extremhögern på sätt och vis rätt när de säger att
det "inom fyra generationer inte kommer att finnas några äkta svenskar
kvar". Man kan ifrågasätta användningen av "äkta" och "svensk" men i
detta finns ändå en generell insikt värd att bevara: världen förändras,
den kultur som är vårt liv går förlorad, våra barn kommer att förstå oss
lika bristfälligt som vi själva förstår våra föräldrar. Det är trivialt
men ändå djupt vemodigt. Om vi skall
kunna tänka det mångkulturella samhället på ett genuint sätt måste vi
behålla kontakten med detta vemod, loda dess djup och - till skillnad
från extremhögern - försöka förhålla oss nyktert till det.
Aftonbladet