ska vi kalla oss själva skit då?
Låt inte omgivningen reducera oss till gruppen "invandrare", ansåg
Oivvio Polite på dessa sidor den 11 april, i polemik med bl a Latin
Kings. Det rutinmässiga kategoriserandet utesluter blandad härkomst och
gränsöverskridande identitet. Akta dig så att du inte blir en av dem som
gör karriär på andras bekostnad, svarade Douglas Leon, Dogge, från Latin
Kings och Michael Alonzo den 16 april. Så länge samhället behandlar oss
som och kallar oss för invandrare så är och förblir vi invandrare. Samma
dag försvarade Kurdo Baksi Latin Kings: bandet har givit de mångetniska
förortsungdomarna en röst. Här är ett nytt inlägg från OIVVIO POLITE -
plus en fråga från ANDREAS GOTTARDIS.
Det intressanta i Douglas Leons och Michael Alonzos svar till min
artikel kommer i slutet: "Men inbilla dig inte att det var en
tillfällighet att du fick skriva på Aftonbladet just när redaktionen är
i Rinkeby." Att utreda hur och varför de etniska minoriteterna ges
tillträde till majoritetssamhällets informationskanaler är viktigt, inte
minst för oss som trots att vi försöker värja oss utpekas som
invandrarnas representanter. När vi utrett villkoren för vår närvaro i
musikindustrin eller dagspressen kanske vi gjort en del nedslående
upptäckter och börjat tänka att vi gör bättre i att hålla tyst än att
delta i dessa forum. Men utredningen kan också hjälpa oss att hitta
strategier för att säga saker som inte låter sig neutraliseras med ett
"jätteintressant hörrödu". Redaktörer gör gärna en konflikt av det som
skulle kunna vara ett samtal, eftersom det förra har högre nyhetsvärde
än det senare. Min artikel försågs med
en stor bild av The Latin Kings och rubriken "Så gott som svensk?"
Läste man lite fort kunde man få intrycket att jag dömde ut TLK som en
fejk. Mitt syfte var dock inte att ifrågasätta deras erfarenheter och
uppriktighet eller ens att tala om vad jag tyckte om Välkommen till
förorten, utan att undersöka hur TLK presenterats och använts i media.
"Tekniskt oslipat, men genuint." Det var ungefär vad recensenterna sa om
debutplattan.
Jag har inte påstått att Dogge medvetet dolt att han har en svensk mamma, utan frågat hur media skulle presenterat honom om han i sina texter sagt något om sitt delvis svenska ursprung. På Välkommen till förorten fanns inte ett ord om den saken, men i gengäld väldigt mycket om att vara en hatad svartskalle och om att föra ett kriminellt liv i gettot. Ibland är det uppenbarligen just detta "majoritetssamhället vill höra". Snubben spelades av var och varannan 40-talistisk sommarpratare trots att de inte kunde skilja på Alby och Rinkeby. Partier och intresseorganisationer försökte få TLK att samarbeta med dem. Jag respekterar TLK för att de i så stor utsträckning värjde sig mot detta och för att de tackade nej till reklampengar. Samtidigt anser jag att revoltörer som får alla dessa erbjudanden i någon mån måste sägas ha misslyckats.
Hur vi skall välja våra ord för att tränga igenom den repressiva toleransen är den ena sidan av min fråga. Den andra sidan handlar om hur vi skall ta emot de ord som fälls om oss i det offentliga samtalet om invandringen, vilka namn skall vi ta på oss, vad i bilderna av oss kan vi identifiera oss med och vad måste avvisas. Målet är inte att finna en identitet bortom alla kategorier - något sådant finns inte - utan att finna kategorier som vi får plats i, som inte stympar oss.
Här väljer Dogge och Alonzo att okritiskt acceptera SCB:s definition av sig själva som invandrare. På frågan om han är svensk har Dogge svarat: "Jag tycker inte att jag är svensk. Jag tycker inte heller att jag är från Venezuela, jag ser mig själv som svartskalle. Man formas av hur folk bemöter en. Om alla ser mig som invandrare så gör jag själv också det." (DN 941112) Att stå emot samhällets bestämningar av en är inte lätt, men det är nödvändigt för överlevnad. Om alla säger att vi är skit, Dogge, skall vi kalla oss själva skit då? I så fall hänger vi rätt löst.
Frågan om identifikation knyter an till Baksis och Kojos påstående att jag underbygger min argumentation med anglosaxiska teorier. Att använda vad andra har tänkt är mig inte främmande, men nu var det inte det jag gjorde. Vad jag hävdade var att beskrivningarna i svenska media av Rinkeby och Alby i mycket utgår från föreställningar om det amerikanska innerstadsgettot, att TLK var lätta att placera in i den bilden och att detta var förklaringen till all den uppmärksamhet de fick. TLK:s massmediala genombrott var, enligt Baksi och Kojo, ingen "symbolisk fråga" utan "verklighet". Att den uppdelningen inskränker vår förståelse av vår situation visar sig redan på andra raden i Dogges och Alonzos artikel. De inleder med att påstå att jag "dissar" andra invandrare. Ordet "dissa" är inte ett lån från spanska, persiska eller något av de andra språk som finns representerade i Alby. Det är svart amerikansk slang. Att Dogge använder det och att TLK på andra sätt så tydligt valt att identifiera sig med svart amerikansk gettokultur är också en del av det Baksi och Kojo kallar "den nakna och grymma verkligheten i Alby".
Slutligen vill jag betyga min respekt och uppskattning för TLK:s arbete. Vreden i Jag tar sönder dig, skivans enklaste, tätaste och bästa låt, är också min vrede. Känslan av att ha utsatts för en oförrätt och att det finns någon jävel som behöver få sin skalle intryckt är utgångspunkten också för det jag gör. Men när jag vänder mig om för att finna den som skall demoleras glider han undan.
Oivvio Polite är medarbetare på
Expressens kulturredaktion
Aftonbladet