Oivvio Polite diskuterar den amerikanska blandraskulturens framtid.
Ju mer jag läser om den amerikanska interrasrörelsen, desto starkare
växer sig förkänslan av undergång. Under de senaste decennierna har ett
otal etniska minoriteter tillkämpat sig utrymme i den amerikanska
offentligheten, ställt krav på erkännande och medbestämmande. Om det
amerikanska auditoriet av i går var en plats där europeiska ättlingar
talade och alla andra satt tysta, verkar det i dag som att alla talar
och ingen lyssnar.
I den kakofonin försöker nu ännu en gruppering göra sig hörd. Mycket av
budskap och tonfall känns bekant: vi har förvägrats egen identitet, vår
historia har systematiskt trängts undan, vi är den undertryckta
sanningens budbärare, vår väg är samhällets räddning.
Som för tidigare grupper handlar det om att synliggöra sig själv, om att tala sig till existens.
Den apokalyptiska tonen förstärks av att man förnekar existensen av andra grupper. De som fortfarande kallar sig svarta eller vita påstås leva inom en rasistisk skenbild.
Påståendet sticker förstås en del i ögonen, men saknar inte teoretisk underbyggnad. Att begreppet ras inte finner stöd i modern biologi är allmängods, ändå har det dröjt med att undersöka vilka förändringar detta skulle kunna innebära för ras som social barriär. Detta är vad filosofen Naomi Zack försöker göra i sin bok Race and mixed race (1993).
Hennes studie cirklar kring bestämningen av en svart person som en person med minst en svart anfader, vad som i folkmun kallats "the one drop rule".
Den bestämningen, som enligt henne är den viktigaste komponenten i amerikanska föreställningar om ras, lämnar inget utrymme för en personlig identitet utanför rasgränserna.
Zack spårar dess ursprung till slaveriets dagar. Om de barn vita slavägare avlade med sina slavinnor betraktats som vita hade det förskjutit familjebilden på ett olämpligt sätt, om de i stället betraktades som svarta utgjorde de ett ekonomiskt tillskott som nya slavar. På så sätt uppstår med tiden de grumliga idéer om det starka svarta blodets förmåga att orena vitt blod. För frigivna människor av blandras fanns ett visst spelrum mellan raserna som krymptes med förbudet av slavimport och den ökade efterfrågan på slavar.
Ännu snävare blev utrymmet enligt Zack vid slaveriets avskaffande. De som bekämpade slaveriet var ofta hätska separatister, och de svartas nyvunna rörlighet gjorde dem till ett större hot mot vit identitet. Tvårassystemet fick sin definitiva cementering under Harlemrenässansen, 1920-talets blomstringstid för svart kultur. Den privilegierade ljushyllta elit som tidigare utgjort en grupp med något oklar status mellan vitt och svart tog nu upp en entydigt svart identitet.
Svart självkänsla tog ett stort steg framåt, men samtidigt omintetgjordes grogrunden för en kultur mindre upptagen av rastänkande.
I dag kan vi enligt Zack bevittna en historiens ironi. Svarta separatister är de som mest ihärdigt försvarar det tvårassystem som är en produkt av slaveriet.
De placerar sig i en lång tradition som fördömer rasblandning och triumfatoriskt hävdar att andelen blandäktenskap aldrig kommer att växa över det marginella. Med sifferexercis kan man ge dem både rätt och fel. Å ena sidan uppgick andelen blandäktenskap 1991 inte till mer än två procent. Å andra sidan har födelsetalet för interrasfödslar sedan 1968 ökat tjugosex gånger mer än för övriga.
Men antalet berörda individer är enligt Zack ointressant. Det som måste främjas är den enskildes möjlighet att skapa en positiv självbild. I en mening, säger hon, har det i USA aldrig existerat människor av blandras, utan bara svarta och vita. Tron på raser förutsätter att den som inte är renrasig på något sätt är avvikande eller defekt och inte värd att tas i beaktande. Att som blandrasperson finna sig en positiv identitet blir därför inte att identifiera sig som hybrid utan att avvisa hela rassystemet.
I antologin American mixed race: The culture of microdiversity (1995), redigerad av Zack, kommer man på sina ställen bortom både siffror och teorier till en levd erfarenhet som talar tydligare. Cecile Ann Lawrence från Jamaica bosatt i USA berättar om den unge svarte sydstatsman som efter en kort inledande konversation erbjöd sig att fastställa hennes rastillhörighet genom att undersöka hennes naglar.
Bilden hon frammanar har något spöklikt över sig: en man sitter med dina händer i sina och studerar noggrant dina naglar för att finna de dolda tecken som skall tala om vem du är.
Om än bisarr är hennes erfarenhet knappast unik. Den som läser e-postlistan Interracial-Individuals discussion list, kan ta del av många liknande berättelser. När listan inte glider in i käbbel om abortpolitik och Jesus rastillhörighet fungerar den som en stödgrupp för sina deltagare. Man utbyter erfarenheter och får bekräftat att man inte är ensam om sitt problem. En liknande funktion fyller det trettiotal mindre och större organisationer för interraspar, familjer och individer som vuxit fram över hela landet under det senaste decenniet. Några av dessa arbetar även opinionsbildande. I första hand arbetar man för att etablera "multiracial" som folkräkningskategori.
Detta är också syftet med den demonstration tidskriften Interracial Voice arrangerar i Washington den 20 juli. Poängen med en sådan kategori är enligt arrangörerna att möjliggöra för en stor grupp människor att i officiella sammanhang identifiera sig som det de är. Man vill också undergräva negativa stereotyper om människors blandras och motverka de separatistiska tongångarna i de traditionella medborgarrättsorganisationerna. Sist men inte minst hoppas man att demonstrationen skall "signalera början till slutet för 'ras' som en social konstruktion som splittrar mänskligheten".
Det konkreta kravet kan tyckas oskyldigt, särskilt från en svensk horisont. Folkräkningskategorier är inget vi förknippar med politik och att tro att ändringar i dessa skulle förändra samhället verkar mest naivt. I USA är frågan dock hetare.
Folkräkningsresultat översätts inte bara till ekonomiskt minoritetsstöd utan även - på mer krokiga vägar - till politiskt inflytande.
I den mån svarta ledare uppmärksammar interrasrörelsen beskyller de den för att orsaka splittring och gå vita rasisters ärenden.
I de till synes sökta kraven på en ny kategori korsas Zacks teoretiska resonemang med frågor om den enskildes identitet och minoritetspolitik. En hel del tycks alltså stå på spel när interrasrörelsen samlar sig till sin första större manifestation. Ändå har rörelsen inte rönt mycket massmedial uppmärksamhet och demonstrationen i Washington kommer säkerligen inte att väcka hälften av det tumult som blev kring Farrakahns miljonmannamarsch.
Kanske är rörelsens krav inte heller så omvälvande. Kanske är detta inte alls upplösningen av centrum och periferi, utan bara Amerikas vanliga funktionssätt. För några år sedan var jag på en "African-American evening of culture" som kanske hade något med afrocentriskt alternativt julfirande att göra. Jag minns inte riktigt. Det var i vart fall vinter. Konferenciärer var två svarta kvinnor i kentemönstrade klänningar. Att de kallade unga kvinnor och män i publiken för afrikanska prinsar och prinsessor hjälpte inte. Efter varje nummer utbrast de ändå "give'em a big hand folks".
Lika hederligt amerikanskt känns interrasorganisationernas namn: A place for Us, G.I.F.T., Harmony, I-pride. De säljer färggranna T-shirtar med texten "Jag är färgblind."
Demon den 20 juli, som också skall vara ett uttryck för "multiracial pride", söker efter kommersiella sponsorer. Kanske ställer Pepsi upp. USA förmår inlemma det mesta.
Med denna artikel inleder Oivvio Polite ett månadslångt auskultantskap på Expressens kulturredaktion.
Expressen