Oivvio Polite frossar i meningslösa tidsfördriv
+++
Till och från stöter man på ett dokument som tycks säga något viktigt om
sin tid utan att man förstår exakt vad. För ett par år sedan läste jag
på baksidan av en parkeringsbiljett: "Denna reklamplats kan bli din" Jag
funderar fortfarande på vad det betyder.
Nyligen satte någon i min hand en bok med liknande effekt. The Sports
and Pastimes of the people of England including the rural and domestic
recreations maygames mummeries shows processions pageants spectacles and
pompons from the earliest period to the present times utgavs
ursprungligen i London 1801, författad av Joseph Strutt, en bortglömd
historiker som också skrivit ett biografiskt lexikon över Englands
gravörer.
"För att skapa sig en rättvis uppfattning av ett folk - vilket som helst - är det absolut nödvändigt att undersöka de sporter och tidsfördriv som är mest allmänt förekommande bland dem."
Efter det inledande rättfärdigandet av sin studie förklarar Strutt att tillfälligheter som krig och politik (sådant som historiker annars gärna ägnar sin uppmärksamhet) får människor att ändra uppfattningar fram och tillbaka på ett slumpartat sätt. I spelen, lekarna och tidsfördriven där ingen förställning är nödvändig är människan sig själv närmast.
Med det konstaterandet är den metodologiska diskussionen avklarad. Med tanke på den förestående uppgiftens omfattning är det förståeligt att författaren inte vill ödsla energi på teori.
De inledande kapitlen ägnas huvudsakligen åt de militära tidsfördriv eller stridsövningar som medeltidens många krig gav upphov till. Den unge adelsmannen tränades i löpning, brottning och ridning. Han skulle kunna hantera båge, stenslunga, spjut och svärd. Men krigskonst allena gjorde ingen riddersman "in the times of chivalry". Han skulle därtill vara en skicklig falkenerare.
Detta föranleder Strutt att göra en lustfylld utvikning om falkjakt, en sysselsättning så högt skattad att det växt upp en hel tillbehörsindustri kring den. De bjällror som fästs kring falkens fötter bör, får vi veta, väga exakt lika mycket. Den ena ska ljuda en halvton lägre än den andra. De är lätta att få tag på och överkomliga i pris. Men de bästa, som tillverkas i Milano, är av silver och kostar därefter.
Ett kapitel om festspel och spektakel tar upp festspelen i Chester 1661 där en bryggare lät bekosta nytillverkning av de populära jättelika fantasifigurer som hörde till evenemanget.
Arseniken som blandades i klistret för att inte råttorna skulle äta upp figurerna kostade en shilling och fyra pence.
Som alla andra märkliga skärvor ur historien som boken överräcker till läsaren är denna formulerad på en oöversättligt charmig engelska. Torr på ett sätt som skapar en lustig kontrast till ämnet.
Vidare får vi veta att festspelen, "dessa brokiga uppvisningar av pompa och absurditet, tjänlig endast till att roa barn eller väcka populasens beundran", också uppskattades av adeln. Inte utan förakt för sina anfäder påpekar Strutt att engelsmännen alltid utmärkt sig genom sitt intresse för märkliga syner och ovanliga djur. Detta intresse, påpekar han, ironiserar Shakespeare över i Stormen. När Stephano ser Caliban konstaterar han att vore han i England skulle detta monster ge honom ett silvermynt. "När de (engelsmännen) inte ger en styver till en hjälplös tiggare, lägger de ut tio för att se en död indian." Och sannerligen, instämmer historikern i samförstånd med den store dramatikern, "observerar vi att en ko med två huvuden, en gris med sex ben eller vilken som helst annan onaturlig varelse, rätt hanterad, är en säker förmögenhet för sin ägare".
Mindre förmögen blir man som bekant av pengaspel. Särskilt hemfallna var anglosaxarna, enligt Strutt, åt tärningsspel, i vilka de spelade bort sina pengar, sina djur, sina fruar och slutligen även sig själva.
"Kort är i jämförelse med tärningar en modern uppfinning och ursprungligen, därpå tvivlar jag inte, gav de endast oskyldig förströelse. De blev emellertid snart förvandlade till redskap för dobbel lika farliga som tärningarna själva och gav en mer förledande blandning av tur och skicklighet vilket ofta ger novisen en fördel framför den erfarne spelaren, förutsatt att båda sidor spelar rent vill säga. But woeful experience has convinced many that this is not always the case."
Så fortsätter det. Anekdoter, inköpslistor, Shakespeare, antika historier och egna barndomsminnen i nästan 400 sidor.
I början finns ett försök till strukturerande innehållsförteckning som placerar studien vid sidan av "Systema Naturae" och andra ordnande upplysningsprojekt. Men Strutts ordning känns lika orimlig som Borges fiktiva försök att gruppera djuren i de balsamerade, de tama, de bortsprungna och de som är tecknade med en mycket fin kamelhårspensel. Taxonomin är lika godtycklig som ohållbar.
Då många spel börjat i högre samhällsskikt och övertagits av lägre glider avdelningen om "lantliga övningar för högreståndspersoner" ständigt in i "allmänt praktiserade lantliga övningar". "Tidsfördriv vanligen utövade i städer eller platser i deras närhet", kan inte på något vettigt sätt skiljas från "Husliga förströelser av olika slag och tidsfördriv hörande till bestämda årstider".
Lika omöjligt är det att skilja de reglerade tidsfördriven från något man bara råkar göra. Att rulla tummarna eller pilla sig i näsan är inte upptagna, men spelet Push-pin är med. "Push-pin är en mycket löjlig sport som endast består i att skjuta en pinne över en annan."
Ett av de sista kapitlen behandlar barns lekar och slutar med en nästan uppgiven anmärkning: "Jag är fullt medveten om att listan medger tillägg och att de tidsfördriv som upptagits har förekommit i oändliga variationer."
I bokens slut finns ingen summering. Men så fanns också en brasklapp i dess början. Strutt vill bespara läsaren sina teorier och låta citaten och exemplen tala för sig själva. Men vad säger de? Vad har man lärt sig om "the people of England"? Tidsfördrivens taxonomi och utvecklingslära omfattar till slut hela livet. Vad våra liv säger om oss är en gåta.
När jag sluter boken är det just med känslan av att ha tagit del av ett mysterium och med övertygelsen att Strutt har rätt; att också våra tidsfördriv talar om för oss vilka vi är.
Det återstår att ta sig an Strutts uppgift i vår tid. Spela TP, plump, Monopol, herectic, brännboll. Träna. Promenera. Gå fram och tillbaka till kylskåpet. Shoppa. Prata i telefon. Göra telefonklotter. Ringa TV-shop. Spela Bingolotto. Titta på TV. Läsa tidningen. Vad betyder det?
Expressen