Vi komma från pepparkakeland.

Oivvio Polite talar med Ylva Brune om den naiva invandrarjournalistiken.

När Ylva Brune kom som journalistpraktikant till tidningen Arbetet i mitten av sjuttiotalet och föreslog en artikelserie om invandrare var redaktionsledningen positiv. Man hade inte skrivit om ämnet tidigare och det verkade på något sätt angeläget. När Brune kom tillbaka med de färdiga texterna sa redigeraren: "Det finns inget att sätta rubrik på i det här." Ien lång artikel om turkiska kvinnors levnadsförhållanden fanns det en bisats där någon sa att det inte kom många svenskor till deras föreningar. Rubriken blev: "Inga svenskar hos invandrarkvinnorna."

Skulle det skrivas om invandrare fick man se till att hitta en anknytning till svenskar och till dramatik och konflikt.

Sedan dess har Brune som journalist skrivit mycket om invandrarfrågor och som forskare skrivit om hur journalister skriver om invandrare. Senast har hon gjort ett avbrott i avhandlingsarbetet vid Göteborgs universitet för att skriva om nyhetsbevakningen av händelserna i Vålberg påsken 1995.

En del har förändrats under de tjugo år som gått sedan hon själv började skriva om migration. Mycket tycks dock vara förvånansvärt likartat. När Brune tar emot mig på sitt sommarställe i Lysekils skärgård blir det ett samtal om mönster och återkommande berättelser.

• Invandrar- och flyktingfrågor är i dag ämnen på journalistikens dagordning. Men de former under vilka de tas upp är mycket strikta. Det finns ett antal grundberättelser som återkommer med små variationer. En av dessa är den om så kallad människosmuggling. En annan är den om den utvisningshotade familjen som äntligen beviljas uppehållstillstånd. Jag har läst den berättelsen i lokaltidningar från Ystad till Haparanda, ofta med nästan exakt samma ordalydelse. "Familjen X i glädjetårar. Tack Sverige! Sverige är kallt, men svenskarna är varma. Nu väntar vi bara på personnummer, sen ska vi börja arbeta för Sverige."

Journalistens arbete består ofta i att hitta "storyn" i ett material, finna den vinkel som ger dramatik och som känns angelägen för läsaren. Verkligheten berättar inte sig själv. Den måste redigeras. I den processen skapas en häpnadsväckande likformighet.

• Mängden av nästan identiska artiklar är häpnadsväckande. Det är mycket möjligt att alla som får asyl fäller glädjetårar och säger just "Tack Sverige! Tack den och den tidningen", men jag tror att de säger mycket annat också, som försvinner när mallen läggs på. Av en rubrikanalys jag gjort framgår att invandrare mycket sällan framträder som subjekt i nyhetsmedierna och deras subjektivitet reduceras ytterligare genom att vad de säger, när de väl får säga något, filtreras genom färdiga formler.

• Dessa formler har inte så mycket med den enskilda journalisten att göra utan mer med de trovärdighetshierarkier som alla medier arbetar med.

När en expert eller myndighetsperson uttalar sig kan journalisten själv glida undan. När "vanliga människor" skall komma till tals träder journalisten själv in och ger sammanhanget, eller låter en auktoritet göra det. Även i reportage som fokuserar invandraren som individ - vilket är ovanligt - är det ofta en svensk som ger tyngden.

Invandraren får stå för känsloutspelen. En svensk politiker, tjänsteman, Amnestyrepresentant, läkare eller advokat står för analysen.

Ibland gör journalister "felet" att placera skulden hos den enskilda tjänstemannen eller hos invandrarministern som person vilket plattar till dramat och gör det svårt för oss att förstå konflikten ligger i vårt samhälle och inom de flesta av oss.

När jag läser Brunes rapport om medierna i Vålberg frammanas efter hand bilden av en fullständigt maktlös journalist. I avsaknad av egen initiativförmåga och utlämnad åt olika myndighetspersoner upprepar journalisterna berättelser vars ursprung och konformitet med ett större mönster de själva är omedvetna om. Brune håller med i karakteriseringen.

• Det som hände i Vålberg var för komplext för att få plats i nyhetsförmedlingens mallar. De journalister som var först på plats valde att beskriva den trakasserade familjen Labadi som fullständigt assimilerad. De var strävsamma, hade aldrig tagit socialbidrag och bodde i en vit mexitegelvilla som de sparat ihop till under många år. Journalisterna valde att fokusera de drag hos familjen som antas ge hemortsrätt i en svensk gemenskap.

Det som inte kunde "göras svenskt" i familjen Labadi reducerades. Mot denna nysvenska normalfamilj ställdes den hotfulla rasistiska lynchmobb som skrikit slagord, misshandlat och kastat en rörbomb.

• När olika lokala auktoriteter tog till orda i medierna växte ett motsatt tolkningsmönster fram. Rasisterna var bara vanliga bråkiga killar. En fritidsledare i Vålberg sa att pojkarna bara behövde vända på mössan för att tillhöra en annan grupp.

Åklagaren Peter Hallgren sa att killarna i och för sig hade en allmänt främlingsfientlig inställning, men att det inte var förklaringen till påskhändelserna. Invandrarminister Leif Blomberg skrev en debattartikel där han uppmanade Vålbergsborna att "förbehålla sig tolkningsföreträdet i den här situationen och inte låta några enkla rubrikvänliga förklaringar slå blå dunster i ögonen på dem".

• Storstadsmorgontidningarna skrev att kvällspressens rubriker om rasism varit obefogade. Genom att ta avstånd från de grällare kvällstidningarna kunde de också befästa sin egen trovärdighet. Så småningom hade rasismen helt utdefinierats.

• Leif Blombergs uppmaning åt Vålbergsborna att återta tolkningsföreträdet låter demokratiskt, men det är inte alls säkert att Vålbergsborna är bäst skickade att förklara vad som hände familjen Labadi.

• När Vålbergsborna skulle gripa sig an att förklara händelserna blev det invandrarna som hamnade i kylan och förövarna som blev kvar i gemenskapen. Man menade att Labadis uppträtt provokativt och osvenskt och att det som drabbade dem därför inte var rasism, utan en naturlig ovilja mot det annorlunda. Man kunde helt enkelt inte se rasismen när den befann sig inom den egna gemenskapen.

• De argument som framfördes av nätverket i Vålberg, åklagaren och invandrarministern utsattes inte för någon kritisk granskning av journalisterna själva. I andra fall har journalister fått en mer balanserad bild genom att sätta auktoriteterna mot varandra, men i Vålberg var alla auktoriteter på samma sida. Givetvis fanns det journalister som försökte inta ett kritiskt perspektiv, men de hade bara familjen Labadi att vända sig till och Labadis ord väger inte lika tungt.

• Kvällstidningarnas första version beskrev familjen som offer för en rasistisk lynchmobb. När jag gick in i arbetet trodde jag att kvällstidningarna överdrivit. Men efter att ha intervjuat inblandade och läst allt som skrivits har jag kommit till slutsatsen att de första mediebilderna kan ha varit i stort sett riktiga.

• Men de journalister som stått för den första konstruktionen, där Labadi hörde till "oss" och rasisterna till "dem", hade lagt krokben för sig själva. När Labadis inte längre framstod som fullständigt assimilerade och oskyldiga offer föll hela den första konstruktionen. Flera journalister jag intervjuat sa att historien efter hand blev "oren". Man tyckte inte att det gick att förklara att även obekväma människor kan utsättas för våld som är just rasistiskt motiverat.

Trots att jag läst en del av Brunes texter före vårt möte blir jag överrumplad. Hon pratar om hur invandring under åttiotalet förvandlades till "flyktinginvasionen" genom att journalister okritiskt utgick ifrån uppgifter från en polischef i Trelleborg, om bristen på grävande journalister, om "drömlandet Sverige" som den kontrollerande metaforen för flyktingjournalistiken. Det system hon blottlägger är massivt.

Det blir tydligt att invandrare själva spelar en helt marginell roll i det offentliga samtalet om invandring, att de bara kan skildras positivt om de antas ha raderat ut sin skillnad, att de oftast skildras när de befinner sig i konflikt med svenskar.

Omtumlad försöker jag få henne att reda ut maktförhållandena i systemet. Även om det är lätt att se vem som förlorar i detta spel är det inte helt klart att det finns en aktör som också är vinnare. Brune tittar på mig nästan oförstående.

• Men det är väl inte så svårt att räkna ut vem som tjänar på journalisters okritiska attityd till makteliten! Totalt styrs nyhetsproduktionen i hög utsträckning av faktorer som den enskilda journalisten har marginellt inflytande över. Fler invandrare i makteliten skulle kanske göra större skillnad i det offentliga samtalet om invandrarfrågor och rasism.

Efter några timmars samtal tar vi en paus. Jag tittar igenom mina förberedda frågor och försäkrar mig om att inget är glömt. Brune går ner till vattnet från stenstranden där vi suttit. Himlen är blå. Klipporna är röda. Hon visslar på ledmotivet från Gudfadern. Det hon berättat har varit lite som den melodin.

Enkelt, stillsamt och vackert över något våldsamt obehagligt.

Expressen