Oivvio Polite går igenom sitt livs samlade Ikea-kataloger.
Vi hade lånat en bil för att göra en utflykt till ett slott. Slottet var
stängt, men det fanns en fin park att ha picknick i. På det hela taget
var det en trevlig dag, men Emma tyckte ändå att det var synd att vi
inte sett slottet. "Det hade varit kul att gå runt och se alla gamla
tapeter och möbler och hur de hade i köket. Som på Ikea fast mycket
lyxigare."
Antingen är historien ett varuhus eller så är Ikea något mycket mer än
ett möbelföretag. Ikea är en svensk samhällsinstitution, vid sidan av
skolan och sjukvården. Konfirmation som passagerit har ersatts av det
första egna Ikea-besöket. Att handla där har inte heller något med den
vanliga Ikeakund/försäljar-relationen att göra. Båda parter deltar i
något större. I platta paket levererar Ikea bitarna som vi själva
skruvar ihop. "Tillsammans sparar vi pengar."
När årets katalog anlände tog jag det som en förevändning för att reda ut mina delade känslor inför möbeljätten. Att läsa samtliga kataloger från mitt födelseår 1972 och framåt var "Här har du ditt liv och här har du ditt land" samtidigt.
"Sitt-ligg-och-vilmöbeln Tajt" i blått eller brunt jeanstyg som pryder framsidan på 1972 års katalog kan inte ha sålt bra. Den väcker inga minnen alls. Det gör däremot de bredrandiga kuddarna Hej/Svejs, det grönlackerade hyllsystemet Nevada och den gula golvlampan City. Och Tore. Behöver jag säga att Tore är en lådhurts?
Det är som att återvända till gamla barnböcker man inte sett sedan femårsåldern. De är välbekanta och ändå helt främmande. Man har detaljstuderat dem om och om igen, men man var en annan människa när man gjorde det. Mer än möblerna är det miljöerna jag minns. De väcker ett diffust obehag. En brun sida med lamporna Kanalj, Visir och Funka är särskilt obehaglig.
Ibland tror jag mig ha stått lite vid sidan av det svenska. Den illusionen går förlorad. Nu vet jag ju att det var i sängen Pixbo jag gjorde min sexuella debut. Så unikt var det tillfället.
Jag kan inte undvika att känna mig lurad, som androiden Rachel i Blade runner när hon inser att hennes hemliga barndomsminnen egentligen tillhör någon annan. Samtidigt vinner jag känslan av ha deltagit i något kollektivt, känslan av att höra hemma. Jag har ju också suttit framför soffbordet Yta i en ombonad gillestuga som alltid kändes lite kall och fuktig. Om det finns något sådant som "den svenska erfarenheten" så måste det vara just detta.
Vi brukade också leka en lek som gick ut på att hitta på Ikeanamn. Arbetsbänken Fragil och dubbelsängen Frigid dök upp. Nu har det återigen bekräftats att verkligheten alltid överträffar fiktionen.
Vilka överraskningar kan man inte hitta i badrumsskåpet Pandora från 1979?
Sådana nästan omärkliga detaljer får en att leka med tanken att Ikea är en omfattande och raffinerad operation med syfte att ingjuta så mycket ångest i befolkningen som möjligt. Antagligen är det en galen vetenskapsman som ligger bakom.
Hur skall man annars förstå presentationen av köksgruppen Bromma/Preben i 1976 års katalog. Den får en att undra hur mycket obehag det går att ladda en bild med. Den unge mannen frågar sin sambo: "Hörde du vad försäljaren på Ikea sa? Det här billiga bordet har utmärkta Möbelfakta-betyg både när det gäller hållfasthet och ytans tålighet" Hon har ryggen mot läsaren. Blicken är sänkt, ena foten tafatt inåtvinklad. Skon är trasig i hälen. Taklampan Hemma hänger så lågt att de inte kan se varandra.
Även om flera av miljöerna i åttiotalets kataloger känns lika sterila som en platta syntpop, väcker de inte samma olustkänslor. Minnena från den tiden har jag större kontroll över. Det murrigt ombonade har givit vika för ljusets imperium. Nu kan man äntligen se vad som gömmer sig i hörnen: tomhet.
Under åttiotalet kan man börja skönja en värderingsmässig förskjutning. Kanske är 1984 brytningsåret. Då byter hyllan Uffe namn till mindre folkliga Ivar. Det allra mest foträtta gallras successivt ut. Lars Norrmans bilder ersätts av Lasse Åberg och senare av Modigliani och Picasso.
Under sjuttiotalet är man "En bra bit ifrån det chosiga, det finrumsbetonade. Nära den lediga, bekväma livsstil där status fått ge sig för vardagens funktion." Ett drygt decennium senare heter det: "På Ikea tar vi inget extra för att vi är ensamma om designen."
I det miljömedvetna nittiotalet borde Ikeas platta paket vara populärare än någonsin. Ändå tyder allt i katalogen på att företaget befinner sig i en identitetskris. Den förnuftiga präktigheten har förlorat sin hegemoniska ställning. "Statusfri" är knappast ordet på modet. För Ikeas räkning betyder det att den strävsamma medelklassens stridsrop "Inte för de rika, men för de kloka" håller på att ersättas av "För dem som egentligen skulle handla i en finare butik".
Framsidan av årets katalog har inget med "de kloka" att göra. Snarare känns den kalkerad på någon chic designbutik vars idealhem innehåller tre eller max fyra möbler, alla oornamenterade men med perfekt finish. Det är ett slags lyxförpackad askes. Snickarglädje är för underklassen. Man skulle kunna tro att detta avskalade ideal passade Ikea perfekt, men i själva verket är det omöjligt för dem att göra något av det. Det går inte att göra en billighetsversion av något dyrt och sparsmakat utan att det ser just billigt ut. Det hjälper inte att måla allt vitt; plastlaminerad spånskiva är inte exklusivt.
Ikea 97 känns alltså lätt schizofren. Man balanserar mellan Josef Frank-kopiorna i serien Stockholm och lagomhetens inkarnation VD Birger Lund. I katalogen äter man wokade grönsaker, men i varuhusrestaurangen äter man fortfarande isterband med stuvad potatis.
Expressen