För ett par år sedan skaffade jag en lägenhet i Kairo - genom Internet. Det var innan nätet hypats som ett massmedium, då det ännu omgavs av en air av exklusivitet. Trots att e-posten fick läsas i en extremt användarfientlig miljö kände jag mig sofistikerat hi-tech.
När jag väl anlänt bleknade den digitala glansen. Det verkar självklart i efterhand, men då blev jag ändå något förvånad över att upptäcka en verklighet på andra sidan gränssnittet.
Betong är det ord som bäst sammanfattar intrycket av lokalen. Plastpalmerna i "vardagsrummet" var gråa av damm. Bakom planschen med alpmotiv fanns en ren yta. Det enda som levde var jag, och kackerlackorna som var tjocka som prinskorvar.
Av den elektroniska friktionsfrihet som tagit mig dit återstod ingenting. En brusande transistorradio tog in Koran-el-Karim, Koranrecitation dygnet runt. Takfläkten fungerade också. Den svalkade och fick mig att drömma om Willards hotellrum i Apocalypse Now.
Expressen