När moderaterna flyttade ut från regeringskansliet i Rosenbad 1994 för
att lämna plats för sossarna var de noga med att radera all känslig
information från kansliets datorer. Alla som någon gång raderat fel fil
vet att filradering är en knepig sak. En datorlitterat person i
vänkretsen kan ofta trolla fram det arbete man trott gått förlorat.
Trots att man raderat det.
Hemligheten bakom detta tekniska mysterium är rätt trivial. När en fil
raderas skrivs inte själva informationen över, utan bara filnamnet i
diskens fillista. Filens utrymme ledigförklaras och kan skrivas över med
nya filer. Tills så sker ligger informationen kvar och kan återställas.
Särskilda program skriver över raderade filer upprepade gånger för att
försäkra oss om att ingen skall komma över våra hemligheter.
Då kan vi känna oss lugna, om inte de som jagar hemligheterna har väldigt väldigt mycket pengar och kan betala någon som skruvar isär hårddisken och analyserar skivan fysiskt. På något sätt (det måste va nåt elektriskt) kan man beräkna hur skivans segment varit magnetiserade tidigare och i bästa fall återskapa filer.
Din arbetsgivare, eller någon annan som spionerar på dig, har inte råd med detta, men det har sossarna. Så när moderaterna lämnade Rosenbad fick de antagligen hamra sönder ett antal hårddiskar.
Konstnären Måns Wrange och datalogen Konrad Tollmar har tillsammans skapat The archive of deleted files, ett verk som rör sig kring dessa tekniska detaljer. Går man till arkivets website öppnas en dialogruta med uppmaningen: "Access and contribute" Accepterar användaren denna kryptiska inbjudan startas ett program som läser de raderade filerna på hennes hårddisk och sparar dem i arkivet. Användarens digitala slask, brev hon ångrat att hon skrev, gammal e-post, kasserade instruktionsfiler, allt hamnar i det offentliga arkivet. I gengäld får hon tillgång till andra användares kasserade filer.
Det är ett slags digitalt "du får se på min om jag får se på din". Fast det handlar snarare om avföring än om könsorgan. Sitter man och pillar tillräckligt länge i det som andra ratat träder en skuggbild av dem fram.
Arbetets spänning bygger delvis på den nervösa okunnighet som kännetecknar även vana datoranvändare. Datorn är inte ett verktyg utan en nyckfull gud, fylld av virus, buggar och trojanska hästar. Behandlas den inte med varsamhet kommer den att svälja månader av arbete med ett litet hårddiskkvitter, bevara det djupt inom sig för att sedan - vad vet jag - skicka det till mina fiender.
Wrange/Tollmars verk är det kanske mest genomtänkta i den nätutställning som är första händelsen inom konstprojektet a:t initierat av konstnärerna Karin Hansson och Åsa Andersson. Ett antal skandinaviska konstkändisar har erbjudits utbildning och utrustning av olika IT-företag. Ibland har det fungerat lika bra som PRAO, ibland har det gått bättre. Resultatet har ungefär samma stringens och varierande kvalitetsgrad som en normal surfsession. Med risk för infektion kan du göra din egen bedömning på:
http://sunsite. kth.se/art
Expressen