Oivvio Polite vill förskona Göteborg från Folkens museum.
Till grundskolans ogenomtänkta multikulti-indoktrinering hörde ett antal
besök på Etnografiska museet. Mest handlade utställningarna om jams och
kalebasser. Sedan dess har åtta år gått. Museet har under den tiden inte
lyckats locka mig till att lösa en endaste entrébiljett. Nu hotar
kulturministern med att flytta bland annat Folkens museum till Göteborg,
och jag skyndar mig att ta reda på vad jag som privilegierad
huvudstadsbo riskerar att gå miste om. Mest jams visar det sig.
Efter att i sin ungdom intresserat sig mycket för artefakter från
exotiska kulturer har antropologin utvecklats i många riktningar. I dag
kan blicken även riktas mot grupper som står närmare den egna. Urbana
kulturer, ekonomiska och politiska eliter har placerats under luppen.
På Folkens museum - Etnografiska har förändringens vindar inte lyckats röra om i lagerdammet. Man förvaltar arvet efter Sven Hedin och sjuttiotalets instruktiva barnprogram. De permanenta utställningarna handlar alla om det som förr hette primitiva folk.
Det är montrar med prylar och texter som låter ungefär som "När det är fest i byn tar farfar fram sin mbira, ett slags tum-piano."
Läser man museets senaste årsböcker blir man inte piggare. Vare sig det är svenska zigenare eller mayakvinnor är perspektivet alltid tryggt riktat mot dem som saknar makt och inflytande över museibesökarens liv. Aldrig mot en grupp som har en återkoppling till den svenska akademikerklass som står för kunskapsproduktionen.
Studieföremålet är alltid en grupp som oproblematiskt kan objektifieras. Metoden är oftast presentation genom artefakter. Det mest innovativa som gjorts de senaste åren tycks vara en repatriering av en totempåle.
Aldrig riktar man blicken mot eliterna. Jag skulle vilja se utställningar om den internationella diplomatin, om vilka kulturella koder som gäller i EU-korridorerna. Människor som lever på att spela flipper med valutor - vad lever de för liv?
Jag vill se utställningar som något lättar min känsla av maktlöshet genom att göra maktens kulturer transparenta. På Folkens museum är det kalebasser som gäller.
Den oktobersöndag då jag hamnar på museet pågår årligt återkommande Resenärernas dag, ett samarrangemang med en researrangör och resetidning. Kultursponsring i all ära, men en allians mellan etnografi och turism tycks mig antingen mycket tanklös eller mycket cynisk.
Sfinxen är i dag söndertittad som en solnedgång och turistnäringen söker sig bortom sina traditionella jaktmarker. Den nya trenden eko/ekoturism säljer erfarenheten av det jungfruliga. Resorna går till regnskogar och avlägsna bergstrakter där, som katalogtexten formulerar det, "vita besökare väcker uppståndelse". Turisten är, i dag kanske mer än någonsin, en voyeur vars begär står till det "oexploaterade", en sorts privat kolonisatör. Hans begär kan bara stillas genom att den resurs han åtrår uttöms, genom att det oexploaterade exploateras. Turisten av i dag saknar inte släktskap med den tidige antropologen, som inte bara var en plundrare av främmande folks kulturskatter, utan också ett verktyg i koloniseringen. Detta är ett släktskap som ledningen på Folkens museum antingen inte ser eller inte finner störande.
Den första reaktionen är alltså att begära månglarnas utträde ur templet. Vid närmare studium tycks det mer frestande att be dem ta över ruljangsen helt. Researrangörernas broschyrer uppvisar högre grad av kritisk reflektion kring den egna verksamheten än vad museets årsböcker gör.
Varför göteborgarna skall straffas med denna institution är en gåta.
Expressen