Oivvio Polite slår upp ett gammalt fönster mot TV-världen
Vår hyresvärd hade själv skeppat kylskåpet från USA 1959. Det var kanske
180-190 centimeter högt, en dryg meter brett. Kanterna var rundade.
Handtaget liknade sådada strömbrytare som används på film när man vill
illustrera att något riktigt stort sätts på. Det var välbevarat, men
frysfacket tjockade igen på en vecka eller två. Vi stod där och hackade
ut isbitar med hammare och skruvmejsel.
Typsnittet som använts för att skriva "eggs" och "butter" och "snacks"
på olika hyllor i kylskåpsdörren andades en framtidstro som inte lät sig
dämpas av historiens överbevisning. Rakt igenom decennierna av
misslyckade krig, hycklande presidenter och teknologisk urspårning
trängde det radioaktivt gröna ljuset från denna fluorescerande
förvissning om det nära förestående paradiset. Vi utsatte oss för
sönderfallet, smittades av det. Min förra vända som TV-ägare slutade med
att jag satt uppe till tvåtiden för att titta på TV-shop. Jag visste mer
om Abdomenizer och Didi Seven än vad som var roligt. Detta var drygt tre
år sedan.
När jag nyligen åter blev TV-ägare var det som att öppna femtiotalskylskåpet. TV är inget mindre än ett mirakel! Med åren har den blivit så vardaglig att vi glömt bort det.
Att komma tillbaka till TV efter ett långt uppehåll är som att komma tillbaka till en dröm, en dröm om framtiden.
Man kan höra pionjärernas hänförelse genom årtiondena. En otrolig maskin! Ett oupphörligt flöde av bilder, människor, berättelser, ljud, ord, kommers, musik. Ingen maskin är så futuristisk, så strålande. Det verkar osannolikt att den redan uppfunnits. Vilka förhoppningar måste man inte ha satt till den?
När Sveriges Television firar sitt fyrtioårsjubileum och skriver mediets svenska historia blir det också just så otroligt förhärligande. Under hösten har Cissi Elwin och Arne Weise pratat TV-minnen med inbjudna gäster. Journalisten Jan Gradvall har skrivit en tillhörande bok. Givetvis är det historien om SVT:s ärofulla segertåg i svenska hem man berättar, om otroligt kreativa, egensinniga, engagerade, kunniga och på alla vis förträffliga TV-personligheter. Har de varit folkkära är det bra. Har de orsakat tittarstorm är det lika bra. Kanske blir det så när TV tittar på TV, lite autoerotiskt. Vad vet jag?
Ett besläktat program som glömts bort i historieskrivningen men som jag själv minns med värme är Fönster mot TV-världen. Journalisten Åke Wihlney ledde det från 1979 till sin död 1985.
Han presenterade TV-program från när och fjärran, mest från fjärran. Ett handlade om televiserade matlagningstävlingar i ett asiatiskt land.
Någon gjorde nudlar med händerna. En annan gjorde ett nät av en morot.
Det var rätt skoj. Hade man otur visades öststats-TV om folkdans.
Fönster mot det förflutna har man hört talas om, men Fönster mot TV-världen? Den lite egendomliga titeln verkar föreslå att TV är en värld skild från den vanliga, men lika verklig. Att öppna fönstret mot en TV. Som om det fanns något att se därinne som är på riktigt.
Syftet med programmet var kanske mediekritiskt, att diskutera TV-mediets förutsättningar i Sverige mot bakgrund av internationella exempel. Vad vet jag? Bara vad jag minns. Hur jag som nioåring låg under soffbordet och väntade på att Åke skulle sluta prata och i stället visa något roligt. Roligast var program från Japan; Manga, Godzilla, Transformers.
Jag väntade på att allt detta skulle komma hit, att världen skulle komma också till min TV, att det skulle vara julafton hela tiden.
Just inslaget om Godzilla har jag burit med mig. En skräcködla som går runt och trampar ner skyskrapor. Den tekniska kvaliteten påminde om storebrors dockanimeringar på Super-8. Whilney sa något om att japanska universitetsstudenter tittade väldigt mycket på detta. Hela nätterna satt de uppe. Pachinko spelade de också.
Efteråt har jag tänkt att programmet kanske avsåg att väcka förfäran, men då kunde jag inte ens uppfatta det som dokumentärt. Det var inte öppet mot en verklighet utanför bildflödet. Det var öppet mot TV:s eget sagoland; en lågupplöst värld med blåstick. Åke Whilney satt mitt i som tomtefar själv.
Vithårig, överviktig, solbränd och bullrigt sympatisk i hawaiiskjorta. "Say Mama" Ögat kan urskilja ränderna i bilden. Färgerna är så överdrivna. Alltid som om man vridit färgkontrollen till max. Han är så brunbränd. Han är Max Headroom.
Expressen