Oivvio Polite ser allt fler invandrare ta plats i talarstolen.
+++
Jämfört med utrymmet som ges åt debatt om biltrafik eller
kvinnomisshandel eller något annat som är allvarligt såtillvida att det
varje år skördar många liv, ges det offentliga samtalet om invandring
stort massmedialt utrymme. Ändå håller debatten en förbluffande låg
nivå. Få ämnen omgärdas av så mycket nervositet.
Spaltmil har ägnats åt att utreda huruvida den egna journalistiska
ansatsen är rasistisk eller inte. Gång på gång har små och stora
massmediala institutioner efter noga övervägande fattat det djärva
beslutet att släppa fram de aldrig tidigare yppade sanningarna om
invandrarna.
Det som då kommer fram är att invandrare är kriminella, hitförda av känslokalla människosmugglare och ofelbart fastnar i bidragsberoende. Invandrardebattens så kallade olyfta lock har vid det här laget blivit en hi-hat.
Det andra huvudfåran i debatten har utgjorts av en lång rad personer som intagit en paternalistiskt beskyddande attityd. "Kör ut dem" eller "Ta hand om dem". Däremellan har striden stått.
Förklaringen till att debatten blivit så trivial måste delvis sökas i debattörernas ursprung. Det är något snett med den etniska fördelningen bland deltagarna i invandrardebatten. Hade könsfördelningen bland deltagarna i jämställdhetsdebatten varit lika sned skulle där finnas en eller två kvinnliga debattörer.
Ett argument får givetvis inte sitt värde av talarens position, men från olika positioner ser människor olika saker.
Om inte kvinnor tillkämpat sig ett utrymme i offentligheten skulle jämställdhetsfrågor fortfarande kallas kvinnofrågor och de skulle fortfarande handla om huruvida kvinnor mår bra av att bära byxor eller inte.
Långsamt förändras även invandrardebattens landskap. De som tidigare endast varit föremål för diskussion träder allt oftare själva upp i talarstolen. Den som bor i Stockholm kunde på tisdagskvällen försöka kryssa mellan tre olika evenemang som tangerade ämnet.
På ABF har Kurdo Baksi under hösten varit värd för en serie samtal om det mångkulturella Sverige. Rubriken "Bilden av den andre. Svenskar om invandrare - invandrare om svenskar" drog närmare hundratalet åhörare.
Inga multimediapresentationer, inte ens overheadbilder, bara etnologen Åke Daun och journalisten Christian Catomeris som föreläste och svarade på frågor. Daun gjorde en svepande framställning om invandrares fördomar om svenskar. En intressant fråga hade varit hur immigranten använder fördomar om värdfolket som en strategi för överlevnad. Daun ägnade sig mer åt lustifikationer som inte gav intryck av bottna i några mer systematiska undersökningar eller syfta till att förstå något om vare sig invandrare eller svenskar. Catomeris gav ett mer substantiellt bidrag om mediebilden av invandraren som försvarslöst offer eller rå förövare. En bild som återförstärks av att de som producerar den inte har någon kontakt med de avbildade.
På Restaurang Kvarnen vid Medborgarplatsen möttes invandrarminister Pierre Schori och journalisten Jan Guillou för en debatt om den svenska flyktingpolitiken. Eftersom dörrvakten vägrade släppa in mig vet jag inte vad man kom fram till.
Vid entrén till tidskriften 90TALs galakväll på Penny
Lane fortsatte man på temat svensk dörrvaktskultur. Dock under mer genomtänkta former.
Konstnärerna Gustavo Aguerre och Ingrid Falk hade installerat ett kravallstaket med två ingångar, "Ingång 1 endast för Stockholms kulturelit" och "Ingång 2 för invandrare och vanligt folk". Vid ingång 1 stod stöddiga dörrvakter och ställde parodiska krav på de huttrande gästerna. "Stockholms kulturelit" står det på skylten. "Hur många generationer stockholmare är du?" De 99 procent som inte kvalade in fick förnedrade frysa en kvart till i nästa kö. Ambitionen med 90TALs galakväll, deras nya temanummer och antologin Världen i Sverige sammanställd av två 90TAL-medarbetare är att uppmärksamma det svenska kulturlivet på de utländska författare verksamma i Sverige som i alltför stor utsträckning skriver för byrålådan.
Scenen på Penny Lane dominerades dock av de redan namnkunniga. Hur Joseph Conrads polska brytning modifierade hans texter vid högläsning får vi aldrig veta. Däremot vet jag nu vad Li Lis brytning gör med hans svenska texter: förstärker dem. I sin stillsamhet visade han sig vara en strålande scenartist. Och han hade sällskap av många andra: Astrid Assefa, Virpi Pahkinen, Gabriela Melinescu.
För artisterna rådde dock ingen etnisk selektionsprincip. Arrangör Madeleine Grive inledde med att påpeka att vi alla är nya svenskar, oavsett vad som står på fördelseattesten. Det låter som en plattityd, men egentligen är det just vad det handlar om.
Tog fler det påståendet på allvar skulle vi inte längre ha en "invandrardebatt", utan i stället något som skulle kunna gå under ett preliminärt namn som "samtalet om svensk identitet i förändring".
Expressen