En bekant framförde följande teori: God musik kräver ingen tillvänjning.
Viss musik uppskattar människan genom sin natur från födseln. Den musiken är bra. Musikindustrin plattar till denna naturliga känsla för det sköna så att vi vid 13 års ålder bara vill höra Ace of Base. Vissa människor lyckas sedan genom avprogrammering återvinna sin naturgivna känsla för hur det skall låta. En annan bekant har lyckats återerövra kärleken till Findus barnmat.
Själv har jag just givit mig i kast med det som vid sidan av hobbexkatalogen var en av min barndoms stora läsupplevelser: Guinness rekordbok (Forum). Besvikelsen är monumental. Jag vet inte vilken industri som utplånat min förståelse för detta verk, men de har gjort ett grundligt arbete. Fulheten är överväldigande. I rekordboken har trivia systematiserats tills allt av den lätta känslan är borta.
Jag minns att det fanns långa tråkiga stycken; stora byggnadsverk och idrottsprestationer och annat som bara var siffror. Men inte gällde siffrorna sådana fula obehagligheter som tumörer. Den största tumör som opererats bort satt i en äggstock och vägde 137 kilo. Bilden väcker barndomsminnen av läkarböcker om hudsjukdomar.
Allt det roliga jag minns tycks ha blivit utmönstrat. Rekordet i att äta upp en motorcykel på tid till exempel. Vad har hänt med det? Kvar är rekordet i filéa lax och största samlingen av kylskåpsmagneter.