När ett gäng göteborgare i början av nittotalet kom över en paradvåning på Erik Dahlbergsgatan insåg de omedelbart att den var för magnifik för att bara bo i. Så föddes föreningen Raspen och de Politiska vardagsrummen. Några onsdagar varje säsong upplåter de sitt hem åt en föredragshållare och vem som helst som vill lägga sig i.
Inget företag är självklarare för den som vet att vardagsrummet alltid varit en politisk arena. Efter salongerna och stormötena, utan de förras exklusivitet och de senares dogmatism försöker de Politiska vardagsrummen luckra upp gränsen mellan privat scen och offentlig. Detta på ett sätt som fortfarande parasiterar på själva distinktionen. När lägenheten på Erik Dahlbergsgatan förankrats i det allmänna medvetandet som en offentlig plats fyller den inte längre sin funktion, utan måste ersättas av nya vardagsrum. I likhet med tandborstning är revolutionen inget som kan göras en gång för alla. Under de år som gått sedan starten har Per Herngren, Kerstin Thorvall, Nina Björk och många andra hunnit vara där.
Årets sista föreläsning hölls av Edda Manga, idéhistoriker, frilansande utopist och själv Raspenboende. Under rubriken sexutopier talade hon utifrån ett personligt och samtidigt historiskt perspektiv. Hur kan vi i posthippie-generationen återvinna utopin från föräldrar som begravt den under sin egen besvikelse? Ett av Mangas svar tycks vara att vi, till skillnad från våra föräldrar, inte bör kräva att utopierna skall vara genomförbara, utan i stället använda dem som kraftkällor.
Om Raspen har Aisopos för övrigt skrivet en fabel. Den går ungefär så här:
En hungrig vessla råkade passera en verkstad där han fick syn på en rasp som han genast började slicka och gnaga på. När han såg blodet rinna tänkte han med tillfredställelse "en sån läckerbit jag hittat". Men då talade raspen och sade: "Bit du bara. Det är min lott att taga av alla och giva åt ingen."
Expressen