Oivvio Polite går på upptäcktsfärd i den nya sköna världen (1).
Texten i Nationalencyklopedin ryms på tredjedelen av en CD-romskiva. Det resterande utrymmet sväljer ledigt ett par hundra romaner.
Ett hundratal skivor rymmer ett mindre bibliotek. Denna lilla sifferexercis demonstrerar den mest iögonfallande fördelen med det nya lagringsmediet: det skulle kunna möjliggöra för privatpersoner och små institutioner att hålla sig med omfattande litteratursamlingar.
Snart lanseras ny CD-teknik med tio gånger högre packningstäthet och bakom hörnet väntar holografiska minnen som får CD att framstå som hålkort. Snabbare modem gör onlinetjänster mer användbara.
På sikt kan man förvänta sig att de gör lokala minnen ointressanta. Informationen säljs över internet eller finansieras med reklam och erbjuds gratis. Själva minnesmediet och distributionsformen kommer med tiden antagligen att bli mindre intressant.
Det väsentligen nya är att vi börjat använda datorn inte bara för att materialisera information utan även för att ta del av den. Att läsa, titta och lyssna genom datorn erbjuder nya förutsättningar.
Att här finns pengar att tjäna har amerikansk programvaruindustri förstått för länge sedan. Någon har sagt att de stora kontoren i Silicon Valley inte lägre tillhör människor som utbildats på MIT. Där sitter idag folk som har sin kompetens från Hollywood. Deras uppgift är inte att utveckla en ny folkbildningstradition eller att omdefiniera förhållandet mellan artist och publik. Deras uppgift är att göra datorer till roliga tjo och tjimburkar. Deras tanke tycks vara att göra den nya tekniken till fordonet för en friktionsfri joyride.
De svenska bokförlag som kastat sig in i jakten på multimediemiljoner verkar inte att ha tänkt alls. De stora kombattanterna är Norstedts som var tidigt ute och Bonniers som något yrvaket tycks ha insett att här finns en marknad att slåss om. Flaggskeppen i deras respektive utgivning är multimedieuppslagsverken. Båda är fullständigt obrukbara.
Det rör sig uppenbarligen om hastverk där ingen tänkt på hur mediets förutsättningar bäst skall tillvaratas.
De grafiska gränssnitten är inte intuitivt begripliga. Här hade konstruktörerna inte ens behövt tänka själva. Det hade räckt med att kalkera exempelvis Microsofts uppslagsverk Encarta.
Inte bara den kommunikativa kompetensen saknas utan även den tekniska. Programmen går mycket trögare än deras utländska motsvarigheter. Använder man en datormodell äldre än fjolårets blir det hela outhärdligt långsamt.
Nationalencyklopedin har utlovats på CD till början av 1997. Det kan omöjligen bli sämre än de svenska föregångarna, som inte ens är särskilt omfångsrika till innehållet.
Norstedt har även lagt ner sina ordböcker på CD. Innehållet kan man inte klaga på, men den taffliga tekniken motiverar inte de höga priserna (1 589 kr för Stora engelska ordboken) ens för en person som använder programmen yrkesmässigt.
Bland de mer experimentella användningsområdena för multimedier märks ett otal språkkurser. Av de jag prövat är ingen bättre än de Linguaphonekurser som kan lånas på närmaste bibliotek.
För Levande Böckers språkserie måste jag hissa dödskalleflaggan. Med hjälp av en medföljande mikrofon (mycket flott) skall man kunna jämföra sitt uttal med lärarens. Tyvärr klarar programmet inte ens av att aktivera mikrofonen.
Än mer experimentlusta uppvisar samma tillverkare i 3D-Äventyret människan. Genom ett par rödblå plastglasögon skall man upptäcka kroppens mysterier i tre dimensioner. Det enda jag lyckas upptäcka är huvudvärk.
I utlandet, där man hunnit öva lite längre med multimedier, har ett antal riktiga praktverk producerats. Louvrens samlingar finns dokumenterade på två skivor. Liknande i upplägg är amerikanska A Passion for Art, där en privat samling av främst Renoir och Matisse förevisas. Det hela är väldigt tjusigt och välgjort, men påminner egentligen mest om TV-dokumentär. Interaktiviteten består i att man kan välja i vilken ordning man vill se en rad filmer som hade gjort sig bättre på köpvideo.
Efter att således ha vadat genom en svensk skitflod och sett ett antal välgjorda men föga nytänkande utländska skivor börjar jag fundera hur detta medium egentligen bör hanteras, om det inte kommer att visa sig vara en teknologisk blindtarm som till exempel stereoskopbilder eller just 3D-film. Efter att ha tittat en stund på Macbeth från amerikanska Voyager förstår jag att farhågorna är ogrundade. CD:n innehåller utöver Shakespeares text, förklarande noter, essäer om verket, författaren och tillkomsttiden, konkordanser, sökverktyg, ljudet från Royal Shakespeare Companys framförande av pjäsen, massor av bilder och filmklipp ur olika Macbeth-filmatiseringar.
Att på en CD erbjuda ett rikt material om ett ämne är inte unikt för Voyager. Textkritiska Shakespeareutgåvor med förklarande noter är inte heller någon nyhet.
Det speciella är att Voyager lyckats presentera materialet på ett sådant sätt att åskådaren inte går vilse i det.
De olika avdelningarna hänvisar till varandra genom ett exemplariskt välgjort och vackert gränssnitt. Texten öppnas genom att en mångfald förståelser av den erbjuds; förståelser utifrån vilka åskådaren skapar sina egna.
I Voyagers sextiosidiga katalog finns inte en produkt som inte väcker min nyfikenhet. Det närmaste man kommer en svensk motsvarighet är Kejsarens kungarike från disQuatto, en skiva om Antarktis. I läsandet av den finns något av de splittrande och samlande rörelser som kännetecknar Voyagers utbud.
Närmast får de mig att associera till gamla textäventyr som Adventure och Zork samt sentida grafiska arvtagare till dessa som Myst. Textäventyret erbjöd en värld som navigerades via tangentbordet. Varje rum eller plats beskrevs med några meningar; hur där såg ut vilka föremål som fanns där. Genom att lägga ihop ledtrådar kunde läsaren hitta till nya rum och så småningom lösa mysteriet.
Givetvis är dessa spel mer slutna till sin karaktär än Voyagers Macbeth-utgåva, som inte har någon lösning. Men de delar något väsentligt: förmågan att låta läsaren skapa en värld av texten genom att upprätta sitt eget sammanhang i den.
Så här långt kommen börjar man förstå att bra multimedier delar väsentliga egenskaper med bra uttryck i traditionella medier. De låter båda publiken arbeta. Innebörden av interaktivitet är inte att klicka och dra med musen. Innebörden av interaktivitet är att vara delaktig i skapandet. Detta är en egenskap som kan accentueras i det nya mediet.
Märkligt nog går de flesta av den elektroniska skriftens inkunabler helt på tvären mot detta.
De tycks istället vara kalkerade på behavioristiska inlärningsmodeller. Informationen skall liksom hällas in i hjärnan, utan att någonsin behöva bearbetas.
I multimedieretoriken är läsupplevelsen en motståndslös resa i en alternativ värld. Metaforen tycks lånad från filmen, det medium som gått längst i förfinandet av en naturalistisk avbildningsnorm. Den är osedvanligt illa lämpad för multimedie där illusionen av verklighet bryts vid varje "sidvändning".
Expressen