DIGITALT: Diskussioner med hårddisken.

Oivvio Polite går på upptäcktsfärd i den nya sköna världen (3).

I minnet på en mycket snabb dator simmar en liten fisk omkring. Nejonögat, en ål-liknande varelse, hör till de mest primitiva fiskarna: rundmunnarna. Datorn den simmar i, som står på KTH i Stockholm, är en av världens snabbaste. Med neuronnätsteknologi tar det denna dator ett dygn att simulera trettio sekunder av nejonögats simrörelse.

Under åttiotalet utkämpades en akademisk strid där artificiella neuronnät spelade en nyckelroll. Å ena sidan stod traditionella artificiell intelligens-forskare som trodde att nyckeln till "tänkande datorer" var abstrakt symbolmanipulation, och å andra sidan en ny gruppering som sökte inspiration i neurofysiologisk forskning.

AI-forskarna hade tillämpat ett uppfrån-och-ned perspektiv. För dem var medvetandet "mjukvara" möjlig att köra på "hårdvara" av hjärnceller eller på kiselkretsar.

Deras antagonister byggde i stället nerifrån och upp. Hjärnan består av ett nätverk av miljarder neuroner. Var och en av dem är inte mycket för världen. Tillsammans kan de uträtta mycket imponerande, saker (verkar det som). Konnektionisterna försåg datorer med kraftigt förenklade modeller av neuronnät, tränade dessa nätverk och fick dem att utföra mindre, men ändock imponerande saker. Nätet tränas med frågor för vilka man redan känner svaren. Fel svar straffas. Rätt svar belönas. När träningen är klar ska nätet kunna agera självständigt. Det ska kunna besvara frågor för vilka man inte har svaren. Tränad med information av aktiekursers tidigare utveckling ska nätet kunna säga något om deras framtida utveckling.

Till skillnad från AI-systemen handlar inte neuronnäten utifrån formulerade regler. Nätet kan inte avkrävas en förklaring av varför det gör som det gör.

Inga flödesscheman, inga logiska slutledningar, ingen rationalitet. Det bara gör.

Idag är AI dödare än hålkort. Konnektionismen lever.

Skorstenarna i Kista spyr inte rök. De släpper ut luften från mikroelektronikfabrikernas klimatanläggningar. I slutet av åttiotalet invigdes här Electrum, ett komplex där elektronikindustri och forskning skulle ingå i kreativ symbios.

Jag kommer hit för att samtala med Peter Holm, ung forskare vid institutionen för Data och Systemvetenskap (DSV), om informationsteknologins samhällsroll.

Han vill hitta konstruktiva förhållningssätt till den nya teknologin. Inte bygga grejerna, utan ta reda på vad vi vill göra med dem och hur och varför.

• Datoriseringen av samhället har hitintills skett väldigt mycket på teknikens villkor. Ofta har man stoppat in datorer i arbetsprocesser och förväntat sig att det automatiskt ska fungera som en katalysator för arbetet. En del av vår forskning undersöker just hur användare hanterat den teknologi som "dumpats" på dem.

• I de fall man före en datorisering medvetet försökt analysera arbetsprocessen har man använt managementteorier från seklets början. Löpandebandtillverkning har varit mallen. Man har förutsatt en vattentät ansvarsfördelning med väldefinierade uppgifter och roller. Personalens tysta kunskap och deras förmåga att "få jobbet gjort", har man inte haft förståelse för. Datoriseringen har därför ofta hotat att slå sönder personalens organiskt uppbyggda arbetsprocess och har många gånger räddats av att de hittat sätt att gå runt datorsystemet.

Holms perspektiv är inte det dominerande

inom hans ämne, men han är inte ensam om att bedriva liknande forskning. På Arbetslivsinstitutet i Stockholm pågår sedan många år forskning kring förtrogenhetskunskap eller "tyst kunskap". Som en teoretiskt introduktion till de empiriska studier som bedrivits där utkom nyligen Allan Janiks Kunskapsbegreppet i praktisk filosofi. Han skriver om den strömning i västerländskt tänkande som börjar - om det någonsin finns en början - hos Aristoteles, kommer av sig någonstans kring Tomas från Aquino och får en ny vår under 1900-talet, bland annat genom Ludwig Wittgenstein. Syftet är att ge en kunskapsteori för det praktiska handlandet. Yrkeskunskap är i stor utsträckning just praktisk kunskap. Ska man forska om dessa frågor behöver man en teori om praxis.

Och viktigare ändå: ska man åtgärda problem i processer baserade på förtrogenhetskunskap måste man förstå att den har sina egna villkor och inte kan behandlas som en avart av teoretisk kunskap.

Janik för säkert men ledigt läsaren genom ett nog så snårigt område. Om föregångaren Wittgenstein har ett privilegierat exempel på inlärning är det addition och annat man lär barn. Hos den mer jovialiske Janik är paradigmet dans, närmare bestämt tango.

Man lär sig att dansa, inte genom kritisk reflektion över dansens innebörd, utan genom att imitera sin lärare. Att dansa tango är inte att tillämpa tangons teori.

På liknande sätt är det, menar Janik, med den kunskap en duktig sjuksköterska besitter. De symptom som är tecknet på en patients kritiska tillstånd är ofta så subtila att de inte låter sig beskrivas. När man sett dem tillräckligt många gånger känner man igen dem. När man datoriserat inom sjukvården har många sköterskor upplevt att datorerna kommit mellan dem och patienterna. Datorentusiaster har avfärdat detta genom att kalla dessa sköterskor inkompetenta.

Janik kastar tillbaka anklagelsen. Det är teknologins korsriddare som inte förstått att sköterskornas kunskap inte låter sig formaliseras i ett expertsystem.

Även Peter Holm tycker att det finns mycket att hämta hos Wittgenstein. Under inflytande från denne filosof tycks arbetsmiljöforskarens uppgift, något förvånande, bli att inte veta. Tidigare lät man effektiviseringskonsulter kartlägga en arbetsplats för att ta reda på vad som "egentligen" hände där. De var kirurgerna som analyserade organismen och skar bort det sjuka. Holm tycks uppfatta sig mer som terapeut eller barnmorska än kirurg. Målet för forskningen är inte att nå ett fågelperspektiv, utan en praktisk beskrivningsnivå genom vilken de berörda själva kan reflektera över sin verksamhet.

• Idéhistoriskt markerar datorerna en kulmination av det moderna projektet.

Många trodde verkligen att full rationalitet i beslut skulle kunna uppnås med hjälp av datorer. Den vördnadsfulla hållningen och övertron stärktes av att datorerna var dyra, tillgängliga bara för ett litet prästerskap. Skulle ett problem lösas med datorstöd planerade man noga innan man började betala för dyrbar processortid. I dag överger både systemutvecklare och användare ingenjörsattityden för att bli mer av fixare. Ingenjören tror sig kunna göra en fullständig lägesanalys och lösa problemen med en universell metod. Fixaren arbetar med de redskap som finns tillgängliga. Han vet att full kontroll ändå aldrig kommer att uppnås. Detta kan uppfattas som vårdslöst, men samtidigt innebär det en mer realistisk attityd till de utdata datorn ger. Föreställer man sig att man försett ett beslutssystem med alla väsentliga variabler kommer svaret det ger att uppfattas som slutgiltigt. Nu kan datorn bli mer av en diskussionspartner.

Bilden av datorn som diskussionspartner dyker också upp i Peter Gärdenfors nya bok Fängslande information. Gärdenfors, som är professor i kognitionsforskning vid Lunds universitet, är inte oprövad i den växande genren populärfilosofi och gör det bästa av den. Utan att trampa ner sig i teknikaliteter reder han ut vanliga missförstånd kring informationsbegreppet. Han tycks sträva efter att hålla en kritisk distans till överdriven teknikentusiasm, utan att förlora tilltron till tekniken i mänsklighetens tjänst. Det som saknas i den nya informationsrymden, säger Gärdenfors, är inte vägarna utan vägskyltarna.

De sökverktyg som finns är tämligen primitiva och framför allt söker de information på datorers vis och inte på människors. Vad han efterlyser är cyberians - bibliotekarier för cyberrymden.

En bibliotekarie är en person med vilken jag kan föra en dialog om informationen jag söker. Han eller hon kan sätta sig in i vad jag ska använda informationen till, besvara en del frågor själv, kanske få mig att ompröva och fördjupa min frågeställning, hänvisa till relevanta informationskällor jag inte kände till osv. I jämförelse, säger Gärdenfors, framstår Internet som Kiviks marknad. "Du kommer förmodligen ut därifrån med spunnet socker och en självlysande slips och har glömt vad du egentligen ville ha."

Konstruktionen av bibliotekarieprogram skulle kräva att datorn bearbetade informationen på samma sätt som människor. Här står hoppet till neuronnätsteknologin som med ett dygns arbete får den lilla fisken i KTH:s dator att simma i trettio sekunder. Hur många decennier behöver den för att generera ett par minuters småprat om litteratur?

Den mest kritiska frågan är inte hur lång tid som krävs för att klara uppgiften, utan om den kommer att klaras av.

En del hävdade att de problem som vidhäftade AI-projektet skulle upplösas med snabbare datorer. I dag är den allmänna uppfattningen att problemen, som med alkemin, var konceptuella. Kanske kommer det att visa sig att neuronnätsteknologin bär lika motståndskraftiga problem inom sig. Gärdenfors uppvisar dock stor optimism vad det gäller konstruktionen av bland annat ett bibliotekarieprogram. I förhållande till de resultat som hittills uppvisats tycks optimismen något oproportionerlig.

Men det som är viktigt med Gärdenfors bok är inte de färdiga lösningarna. Det som gör den angelägen - och förenar den med Holm och Janik - är att den resonerar kring hur vi vill ha vår digitala infrastruktur. En fråga som hitintills i alltför stor utsträckning lämnats åt de digitala bondfångarna: Microsoft, IBM och alla de andra.

+++

Bibliografiska data:

Allan Janik

Kunskapsbegreppet i praktisk

filosofi

Övers. Birgit Häggkvist

Symposium

Peter Gärdenfors

Fängslande information

Natur och Kultur

Expressen