"När jag slår då är jag herren." Citatet är från Eva Lundgrens Gud och alla andra karlar, en intervjubok med hustrumisshandlare i norska frikyrkomiljöer. Lundgrens tes är att männens våld bara är det mest tydliga uttrycket för en manskultur som genomsyrar samhällets alla sociala nivåer och subkulturer. Misshandeln, menar hon, går inte emot den dominerande kulturens värderingar utan fulländar dem. Att dominera kvinnor är det sätt på vilket män konstituerar sig själva som män i vår kultur. Hennes bok kritiserades inom de egna leden. Andra akademiska feminister menade att hennes generaliseringar inte hade tillräckligt stöd i empirin.
Varje år misshandlas 40-50 svenska kvinnor till döds av någon de känner. Ingen svensk journalist skulle hävda att detta är uttrycket för svensk kultur. Förklaringen söks hos individen, i dålig uppväxt och missbruksproblem.
När en invandrad kvinna mördas av en invandrad man får svenska journalistkåren kollektivt hjärnsläpp. Helt plötsligt är den kulturella förklaringen inte alls långsökt eller överdrivet teoretiserande. Den är tvärtom den allra mest självklara.
Invandrarmän hugger ihjäl sina kvinnliga släktingar när de trilskas. Det vet väl alla.
Betraktar man nyhetsmedierna som följetong snarare än som verklighet, ser man två bekanta figurer: den goda invandraren och den onda invandraren. Den goda är passiv, oftast en kvinna eller ett barn, som bara vill bli som VI och göra rätt för sig men som faller offer för omänsklig byråkrati eller främlingsfientlighet. Den onde är aktiv, alltid en man, ofta kriminell, primitiv men ändå slug.
Hon är offer. Han är förövare.
Nu har dessa två äntligen funnit varandra. Den kuvade dottern som bara vill vara som vi och den råe sällen som vill spärra in och misshandla.
Ingen som fascineras av historien behöver oroas för att showen ska läggas ned.
Det här kommer att bli en riktig långkörare.
Expressen