Jag frågade en egyptisk väninna om hennes föreställningar om Sverige.
Efter att ha funderat en stund berättade hon att hon som barn av sin far fått en Viewmaster med en serie stereoskopiska bilder från olika länder.
Sverige representerades av en midnattssol.
970221
Kvinnan i TV-rutan har svårt att hålla tårarna tillbaka. Reporterns tonfall signalerar allvar och inkännande: "Vad kände du när du fick höra vad som hänt?" Hennes svar är knappt begripligt genom den kraftiga brytningen och de frambrytande tårarna. Hon vänder sig bort från kameran. Intervjun avbryts. I nästa bildsekvens är hon rödgråten men samlad. Reportern frågar: "Varför tror du att de gjorde det här mot din son?" Kvinnan svarar med lugnet hos en som inte orkar gråta längre: "Jag tror de är rädda, rädda för det som är främmande."
Ju påtagligare det blir att media skapar verklighet och inte bara speglar den, desto viktigare tycks ögonvittnesskildringen bli. Ju mer bilder vi översköljs med desto viktigare blir det att övertyga oss om att det bortom alla bilder finns en människa som känner något. Därför får vi se tårar, tårar så nära att man inte längre vet vem som gråter.
970222
En reklamfilm från början av nittiotalet visade en vit kvinna på resa i Indien. Den börjar med att hon stiger av en buss. Miljön omkring henne är rörig. Två män närmar sig henne. Kanske vill de sälja en taxiresa.
Hon pekar på ett vykort av en sevärdhet och säger: "I want to go there."
I det tillstånd av oordning som råder lyckas en pojke ta hennes kappsäck. Hon rusar efter. Pojken, som åskådaren först tog för en tjuv, visar sig vara en driftig affärsperson. Han har lastat upp kvinnans kappsäck på en rickshaw. Han bugar och vinkar åt henne att komma. Hon skakar lite på huvudet och ler. Det bär av i cykelkärran. Efter en kaotisk inledning har berättelsen tagit en behaglig vändning. Färden går genom en stadsmiljö som är myllrande utan att vara hotfull. Så får kvinnan ett oroat uttryck över sig. Pojkens andhämtning är ansträngd, hans ansikte plågat. Hon sträcker sig fram, lägger handen på hans axel.
I nästa bild är harmonin återställd. Pojken sitter bak och den unga kvinnan trampar och styr.
Det som såldes var mensskydd. Den lilla filmen, inte en minut lång, säger något om vilken bild av förhållandet mellan väst och tredje världen som är kommersiellt gångbar. Indien är något som bjuder ut sig, något som väst konsumerar och samtidigt hjälper. Kvinnan träder in som förälder till pojken. Samtidigt njuter hon en oinskränkt frihet.
Borta är inte en plats som avgränsar hennes möjligheter, utan tvärtom ett medel för hennes självförverkligande.
970223
Under reseguidens avdelning "Bra att ha med" stod: "Snapshots av din familj, hemstad, fotbollslag (eller vad som helst) hjälper dig överbrygga språkbarriären. Ortsborna kommer stolt att visa dig sina."
Jag gjorde som det stod, vilket visade sig vara bra. "Ortsborna" visade visserligen aldrig sina men de tittade gärna på kortet jag tagit ur familjealbumet. På stapplande arabiska förklarade jag: "Mamma från Österrike, pappa från Amerika." Man tittade, pekade och frågade. "Så det där är din mor... och det där är din far. Jaha ja." Det var bra att ha det kortet. Många verkade lugnade av att få en förklaring till att jag såg ut som en egyptier men inte kunde mer arabiska än "Hur mycket kostar äpplena?" och "Kanske i morgon."
En dag var det borta. Jag letade lite här och var i lägenheten men hittade ingenting. Någon vecka senare fann jag det bland våta underkläder i tvättmaskinen. Det hade klarat tvätten förvånansvärt bra.
Fotopapperet är uppbyggt av åtta skikt, varav de fyra översta är intressanta här. Först kommer ett skyddande skikt av härdat gelatin, därpå tre ljuskänsliga skikt som vid framkallning får färgerna cyanblå, magenta respektive gul. Gelatinskiktet hade på de flesta ställena stått emot bra, men i kanterna där man hållit i kortet och i personernas ansikten där man pekat hade vattnet trängt igenom och skalat bort skikt efter skikt, för att endast lämna det gula relativt oskadat.
Bilden kunde inte längre användas för att delge ortsborna min historia, vilket var synd. I stället hade jag fått något annat. I tvättmaskinen hade spåren av ortsbornas pekfingrar framträtt som i ett andra framkallningsbad och tecknat en ny bild. Relationen mellan den gamla bilden och den nya är svår att fastställa. Den nya tränger undan den ursprungliga utan att egentligen ersätta den med ett nytt innehåll.
Deras bild är på något sätt beroende av min, men i vilken utsträckning?
Skall man säga att den är en kommentar till min, eller använder den bara min som duk? Det är i vart fall så att deras bild i någon mån uppstår genom utplånandet av min. Vad den innehåller eller föreställer är oklart. Det tycks som om de intresserat sig mest för min mor. I partiet som avbildar hennes huvud är bara det gula skiktet kvar. Pappa är inte alls lika hårt åtgången. Jag har ingen riktigt bra förklaring till att det är så. De flesta sa inte så mycket om bilden. Den enda kommentar som hållit sig kvar i minnet kom från en man jag brukade köpa falafel av.
Han var kort, tjock och ganska mörkhyad. Efter att ha tittat på kortet ganska länge sa han: "Your mother beautiful... Your father black."
970224
Filosofen Kjell Svensson har undersökt autenticitetskravet i mainstreampornografi. I porrfilm ställs aldrig några som helst krav på skådespeleri, rekvisita eller specialeffekter. Det avgörande är att själva knullandet är på riktigt, att skådespelarna faktiskt har sex med varandra. Ska någon skjutas kan det göras med en ärtpistol, men själva ejakulationen ska vara äkta, väl synlig utanför kvinnans kropp.
Svensson ser detta som ett försök att visualisera upphetsningen.
Pornografin syftar inte till att berätta något. Dess syfte är att skapa upphetsning genom att visa upphetsning. Kvinnor har ingen sädesuttömning och får demonstrera sin eggelse genom att stöna.
Den nya trenden i branschen heter "amatörvideo". Den nya pornografiformens försäljningsframgångar kan förklaras med att konsumenten inges en känsla av att det är äkta upphetsning som återges.
De medverkande är inga andra än sig själva. Deras begär är inte ekonomiskt utan exhibitionistiskt. Svensson har sett tillräckligt mycket porrfilm för att känna igen aktörer från "professionella porrfilmer" i det som saluförs som "amatörvideo". Halvöppna munnar, halvslutna ögon, resta lemmar. Allting så kraftigt uppförstorat att man inte längre ser vem det går för.
970225
Följande scen utspelade sig i en stor lågprisaffär i ett svart/latinamerikanskt kvarter i New York. Under kvällsrushen var området framför kassorna ett hav av ringlande köer hopplöst intrasslade i varandra. Över sorlet och kundradions muzak hördes en skrikande man. "I've been here! I've been here!" Brytningen var latinamerikansk. Han bråkade tydligen med någon om vem som stod före vem. Den andra personen hördes inte. Där jag stod kunde man heller inte se dem, men i kön utbytte vi ändå roade blickar. Mannen var tyst ett tag så skrek han "So what?! I'm Puerto Rican and I'm proud of it!" Det samtal vi trott handlat om en köplats visade sig handla om hemortsrätt.
Vad betyder det egentligen att ha varit här? Jag pratade med en
väninna om att vara enda barnet i klassen med invandrade föräldrar. Mer
än jag kände hon att hon fick delta på nåder. "Man skulle vara tacksam
för att få komma hem till dem och äta deras prickigkorvmackor." Hennes
ord rymmer ett mått av förakt. Det är inte nog med att Svenskarna är
ogina, de saknar
dessutom kultur. Den inställningen till värdfolket känner jag igen från
mitt föräldrahem och från de flesta jag träffat som haft anledning att
bo en längre tid i ett främmande land. Delvis kan den förklaras som en
överlevnadsstrategi. Att ta seden dit man kommer är en sak, att låta sig
övertygas om att de nya sederna är bättre än de gamla är något helt
annat. Även den mest välintegrerade behåller en känsla av att veta
bättre än sina värdar. Själv blev jag tidigt på det klara att det
värdesystem som gällde i skolan inte hade någon giltighet hemma. Som
många andra i samma situation utrustades jag alltså med två sinsemellan
förskjutna bilder av tillvaron. Med dessa båda bilder framför mig kunde
jag frammana en stereoskop illusion, en känsla av att ha tillgång till
en fullständigare förståelse av verkligheten. Det skulle aldrig falla
mig att jag inte förstod "det svenska." Tvärtom förstod jag det så
mycket bättre än svenskarna själva eftersom jag kunde betrakta det från
en vidare horisont.
Immigrantens viewmaster inger henne den behagliga föreställningen av att veta. I utbyte får hon överge känslan av att ha varit här. Den som upprättar en tittskåpsrelation till tillvaron kan aldrig känna sig delaktig i ett historiskt sammanhang. Oavsett om vi är turister, invandrare, antropologer eller gästarbetare så reser vi inte för att sätta oss själva på spel. Istället beter vi oss alla som ett slags kolonisatörer. Det som skiljer oss är inte vår vilja att påtvinga de andra våra bilder. Det som skiljer oss är våra olika möjligheter att faktiskt göra det. Därför rymmer min väninnas ord slutligen också en bitter tröstlöshet. "...prickigkorvmackor." Hon har inget sätt att förklara för dem vem hon är, vad hon vet. Hon har inget sätt att slå hål på deras inbilskhet, inget sätt att utplåna deras bilder och hålla fram sina.
Expressen
Denna serie av notiser publicerades över flera dagar. För enkelhetens skull ligger de här samlade på samma sida.