Oivvio Polite spekulerar över 70-talisternas möjligheter att överleva i morgondagens samhälle.
Det var en äldre pojke på gården som ritade en världskarta på marken.
"Här o Sovjet. Och här e USA. Och sen när USA skickar iväg atombomber
till Sovjet då flyger dom över Sverige. Och så skjuter Sovjet ner
bomberna så att dom hamnar på oss i stället."
Först i tonåren släppte övertygelsen att jag skulle dö i ett
kärnvapenkrig. Mina nya katastrofscenarier handlade om samhällets
kollaps. I skolan var det alltid kris och besparing, oavsett
konjunkturen. Vi blev fattigare och fattigare. Givetvis skulle det inte
finnas några pensionspengar till oss; det visste vi långt före 90-talets
mer generationsobundna krismentalitet.
Vi visste också att vi själva skulle klara oss bra. Samhället skulle bli hårdare, klyftorna djupare. Men vi skulle vara på rätt sida.
Nyligen utkom 70-talister: om värderingar förr, nu och i framtiden, i en andra reviderad utgåva. Boken bygger på en enkätundersökning med gymnasister som gick ut mellan 1991 och 1996. Min generation alltså.
Med narcissistisk nyfikenhet kastar jag mig in i texten. Trots att halva boken utgörs av tabeller, diagram och annan vetenskaplig parafernalia är det en rolig text. En text som är rolig just genom att vara spekulativ.
Författarna Andersson, Fürth och Holmberg, två framtidsforskare och en statistiker, hittar en hel del spännande i den akademiska kaffesumpen.
Deras första grundantagande gäller samhällsformers succession. Det agrara samhället ersattes en gång av ett industriellt som nu håller på att ge vika för ett postindustriellt kunskaps och informationssamhälle (K-samhälle). Varje skifte ger nya grundförutsättningar och på sikt en ny mentalitet. Gamla skiljelinjer blir ointressanta, nya uppstår.
Det andra antagandet är att dagens är ungdomar är morgondagens beslutsfattare. Våra uppfattningar är de som formar morgondagens samhälle.
Med undantag för två variabler, kön och religositet, stämmer jag bra in på författarnas bild av vinnaren: uppvuxen i akademikerhem, själv välutbildad, kosmopolitisk inställning, mot censur och för fria aborter, har en stark känsla av valfrihet och självbestämmande, vill inte arbeta i hierarkiska organisationer osv. osv.
Klart att man blir smickrad av att koras till det nya herrefolket. Ändå har jag svårt att stämma in i lovsången.
I det nya samhället rör vi oss enligt uppgift bort från hierarkiska organisationer och kollektiva lösningar, mot eget ansvar och individualism. Näringslivet kräver högutbildad arbetskraft, vilket omöjliggör de lättmanipulerade människomassor industrialismen fostrade.
Bort från stöveltramp och stora stygga staten alltså.
Vad som händer med de lågutbildade som näringslivet ratar förblir oklart. Enligt författarna måste "Sverige ... avsätta betydande resurser för att underlätta deras omorientering till ett liv i det postindustriella samhället". Vilket låter som exakt den sorts kollektiva lösning som K-samhället förpassar till historien.
Författarnas enda riskscenario handlar också om dessa killar utan utbildningsplaner. Vi får veta att de är högerorienterande, har stark knytning till lokalsamhället, inte vill flytta utomlands och (som om vi inte redan förstod hur underutvecklade de är) att de tycker illa om invandrare. Dessa är morgondagens extremister. De utgör det tänkbara problemet i K-samhället.
Men om den samhälleliga arenan verkligen förändras som utlovat så måste underlaget för auktoritära rörelser vara marginellt. Det styrande skiktet och större delen av befolkningen har dragit någon annanstans.
Vilka är då de skuggsidor framtidsforskarna inte kan se i sin egen utopi? Vilka extrema ideologier finns i förlängningen av allt för långt gången individualism och självorganisation? Den i dag perifera och amorfa "rörelse" som går under namnet survivalism kan kanske ge oss en fingervisning.
På sina håll har survivalismen en koppling till extremhögern, på andra ställen är den opolitisk. En del survivalister ger uttryck för obehaglig våldsromantik, andra lägger tonvikten vid att kunna överleva i skog och mark.
Vad de delar är lägesanalys och framtidsscenario. De ser omkring sig ett samhälle statt i förfall. I en snar framtid har välfärdsstaten kollapsat, polisen kan inte längre upprätthålla ordningen, kaos utbryter. För survivalisten kan det inte finnas några kollektiva lösningar på problemen. Det är just kollektivets kraft hon misstror.
Inget parti, ingen stark ledare kommer att rädda oss denna gång.
I stället gäller det för var och en att klara sig själv.
"Det personliga ansvaret för det egna livet tycks ju också vara en typisk 70-talistvärdering som mycket väl kan slå ut i ökad 'självdisciplin' även om 'samhällsdisciplinen avtar." Beskrivningen av 70-talisten träffar exakt survivalistens självförståelse och världsbild.
Survivalisten som 70-talisten är optimistisk om möjligheterna att påverka
sin individuella framtid, men intresserar sig inte för att påverka samhällsutvecklingen. Ingen av dem känner lojalitet gentemot organisationer eller grupper, men båda värnar om den egna familjens välbefinnande.
Det kvantitativa material som framtidsforskarna tagit fram kan extrapoleras i riktning mot ett oändligt antal framtider. Den de själva väljer är lika entydigt positiv som en gång industrialismens framstegsprofetior. Från en annan horisont kan man avtäcka en något mörkare aspekt.
Framtidens extremist är en person som växte upp med bilder av atombombssvampar på näthinnan. Samhället skulle gå under. Men hon skulle klara sig.
+++
Åke E. Andersson, Thomas Fürth, Ingvar Holmberg
70-talister: Om värderingar
förr, nu och i framtiden
Natur och Kultur
Läs mer om Survivalism i Anna-Lena Lodenius, Stieg Larsson
Extremhögern, Tiden.
Expressen