Spelas eller överspelas?

Oivvio Polite diskuterar teater med publikraggaren Dilsa Demirbag.

Riksteaterns hus i Hallunda, en vit koloss, ser ut som en grundstött Finlandsfärja. Det årliga statsbidraget ligger på 214 miljoner, en bra bit över bidraget till hårt kritiserade Dramaten. Institutionen är landets största anställare av teaterfolk. Den konstnärliga staben uppgår till dryga hundratalet personer. Teknikerna, verkstadsarbetarna och administratörerna är dubbelt så många. Så gör man också 1 500 föreställningar om året, från Ystad till Kiruna. Det skall vara en kraftkarl till att vända en sådan skuta. Eller en amason.

Dilsa Demirbag vet inte om hon finns kvar på Riksteatern om fem år. Gör hon det lär hon ha satt sitt märke på verksamheten.

Hon är energisk, närapå offensiv. Under de två timmar vi pratar är det mest jag som hamnar i försvarspositioner.

Hennes huvudsakliga arbetsuppgift är publikraggning, men samtalet glider snabbt över till kulturpolitik.

• Den kulturpolitiska debatten i Sverige håller sig på en skrämmande låg nivå. Till och från får institutionerna sparkrav, vilket väcker ramaskri bland en massa kulturarbetare rädda om sina lönekuvert. Men vid lönekuverten slutar också den kulturpolitiska debatten.

• Alla som arbetar med kultur måste våga tänka längre än så, måste varje dag ställa sig frågan om det de gör har ett berättigande. Teatern är inte mer oförgänglig än operetten eller verseposet. Vi som arbetar med teater måste våga fråga om teatern är överspelad som konstform. Jag tror inte att den är det, men om vi inte ständigt omprövar oss själva kommer vi definitivt att bli överspelade.

• Riksteatern brukar berömma sig av att vara "hela Sveriges teater".

• I själva verket når vi liknande publik som Dramaten, fast runt om i landet. Publiken är mycket homogen vad avser klasstillhörighet, ålder och etnicitet.

• Det är i stort sett samma grupp som bestämmer hur kulturstödet ska utformas. Med modifikation för könstillhörigheten: gubbarna går inte på teater.

• Riksteatern har förutsättningar för så mycket mer, förutsättningar som de andra stora teaterinstitutionerna inte har. Det är därför jag vill arbeta här, men vi måste ändå fråga oss varför vårt utbud är ointressant för så många grupper. Det kan inte bara förklaras med teaterovana eller konkurrens från annat. Vi måste fråga oss om det inte är något snett med vårt val av uppsättningar. Jag har själv svårt att intressera mig för de flesta Molire- och Shakespeareuppsättningar som görs, och då är jag ändå väldigt positiv till teatern som form.

• Institutionerna befinner sig alltid ett steg efter verkligheten. Precis som rättsväsendet. Lagstiftarna har hela tiden en ny verklighet att hinna ikapp. Gör de inte det undermineras tilltron till lagen. På kulturinstitutionerna är man inte lika bra på att hålla kontakten med sin tid. Men egentligen är det lika viktigt där.

Demirbag erkänner villigt att hon inte är lika snabb på att hitta lösningar som problem.

• Lösningen på publikproblemen är i varje fall inte att ta in ungdomar som gör föreställningar för ungdomar, eller invandrare som spelar för invandrare, eller ett världskulturhus där man stoppar in allt som inte är relationsdrama i överklassen.

En fråga om det verkligen kan finnas en heterogen kulturpolitik, om det inte alltid blir så att de som sitter på makten sprider ut sin kultur, sina värderingar till resten, avfärdar hon raskt.

• Man kan se det mycket mer pragmatiskt. Ska vi ha en statsfinansierad kultur ska den angå fler än den socioekonomiska grupp som ligger bakom kulturpolitiken. Svårare än så är det inte.

• Ska Riksteatern se ut

som den gör i dag borde den avsäga sig ett antal av de miljoner den får.

Någonstans i samtalet börjar det låta som om hon förespråkar en nyliberal kulturpolitik.

• Nej, absolut inte. Däremot tror jag att institutionerna har en del att lära av den kommersiella kulturen, som i dag bara väcker förakt inom kulturetablissemanget. Det man inte ser är att den kommersiella kulturen bryr sig om att upprätthålla en relation till sin publik och sin samtid. Sen är det klart att kommersiella villkor ger andra problem.

Mot slutet glider vi in i en diskussion om språkinlärning. Det visar sig att hon arbetat ett år som lärare för barn med dåliga svenskkunskaper.

• De flesta av dem kom från familjer utan bildningstradition. Föräldrarna drev dem inte till att behärska det gamla språket. Skolan misslyckades med att lära dem det nya. De barnen hade inget verktyg att se sig själva och sin värld igenom. Deras idéer om samhället var skrämmande oklara.

Någonstans där verkar hon placera också teaterns uppgift. Den ska tillhandahålla medel som hjälper betraktaren att konfrontera sig själv och sin omvärld. Inte att konfrontera den på ett visst sätt utan konfrontera den över huvud taget.

Expressen