Herrmuggen på Berns salonger är helt klädd i grön marmor. En heldagskonferens här med dryga hundratalet deltagare går loss på fyrtio femtio papp, innan man betalt hotell och arvoden till influgna talare.
När SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) tillsammans med Sverige 2000 ordnar konferens är allt solitt, stabilt och slätrakat. Herrmuggen är inte kommunalorange vävtapet och linoleumgolv.
SNS är ett av landets mer väletablerade think tanks med finansiärer inom näringslivet som ABB, Atlas Copco, Volvo och Bonnierföretagen.
När nedmontering av välfärdsstaten var som mest intensiv hejade SNS-ekonomerna ivrigt på. Forskningsprojekten man initierar utförs dock i regel av oberoende forskare. Styrningen i kunskapsproduktionen sker främst genom valet av forskare.
Bundsförvanten Sverige 2000 har en liknande medlemskonstellation men med ett större inslag statliga institutioner. Syftet sägs vara att "bättre tillvarata den mångkulturella kompetensen i landet", vilket också var temat för konferensen.
Programmet var späckat. Två nya SNS-studier presenterades. Ett par Lundaforskare har kommit fram till att svenska företag diskriminerar invandrare i rekryteringen. Om diskrimineringen är rationell eller inte blir aldrig riktigt klart. Ekonomhistorikerna Pieter Bevelander, Benny Carlson och Mauricio Rojas från samma institution ger i en studie om invandrare i storstäder klarare besked på den punkten.
Diskrimineringen är en del av vad de kallar ett monolitmönster, ett sökande efter enhet och friktionsfria strukturer.
Den är kortsiktigt lönsam men långsiktigt olönsam. Homogena företag är inte lika kreativa som heterogena.
På ett oklart sätt hänger monolitmönstret i svenskt näringsliv ihop med den svenska traditionen av social ingenjörskonst, marknadsregleringar and you know who.
I USA, menar man, får endast förnuftet och marknaden råda. Därför har högutbildade iranier där lägre arbetslöshet än infödda amerikaner.
Representanter från Pressbyrån, Telia, Stockholm Energi och reklambyrån HLR upprepar alla budskapet om heterogenitetens kreativitet. Det slår en hur lätt värnande om etnisk mångfald kan inlemmas i näringslivsjargongen. HLR:s VD boostar sin nya Tensta-avdelning som en "oerhört kreativ, oerhört dynamisk miljö." Johan Hiller, VD för Sverige 2000, beskriver de etniskt medvetna företagen som "ett gäng lite aggressiva företag".
Något cyniskt kan man avfärda detta som retorisk fernissa över en ren profithunger. Men det är att göra det enkelt för sig.
När Alan Christie från Levi Strauss (de gör jeans) lägger ut texten om sitt "diversity management program" tycker jag först att det bara är mer managementklyschor och overheader med regnbågar på, men efter ett tag märker jag att det låter rätt mycket som psykoanalytikern Julia Kristeva.
Mångfalden eller skillnaderna, såväl de yttre som de inre, låter sig aldrig utplånas annat än genom bortträngning. Bara genom att acceptera mångfalden kan man hantera den. Och detta är ett projekt som aldrig kommer till ett slut, fortsätter Ade Ajadi, VD för en brittisk konsultbyrå.
Gränsöverskridande, att konfrontera kaos, att träda ut i det okända och bemästra det, allt detta är faktiskt återkommande teman i den kapitalistiska kulturens självförståelse.
Ovanpå detta staplar alla deltagare argument för mångfaldens lönsamhet.
Bland annat hävdas det att konsumenterna snart kommer att ställa större krav på jämställdhet och mångfald ungefär som man ställt krav på miljömedvetenhet. Givetvis kan dessa projekt aldrig drivas utöver den gräns då de inte längre återvänder i en ekonomi.
Nyligen har ett rättvisemärkningsystem, liknande miljömärkningen, dykt upp i Sverige. Med tanke på hur många verksamheter som bygger på snuskigt billig arbetskraft skulle det vara förvånande om rättvisemärkningen fick brett genomslag.
Men ändå, när exempelvis Ulf
Enander på HLR säger att han hellre anställer en inflyttad än en infödd stockholmare för att de förra har mer "framåtanda" så bullshittar han inte. Han tror på det. Och om han kan få fler av sina likar att upptäcka att multietnisk rekrytering ligger i linje med deras grundläggande trosföreställningar, så betyder det att fler invandrare kan få jobb.
Sedan låter det förstås lite klumpigt när Telias representant berömmer sina invandrade säljare för att de har "basarkulturen i blodet", eller när Pressbyråns VD säger att invandrarpersonal möter invandrarkunder bättre för att de har den rätta kulturella kompetensen. Sånt får man ta.
Det verkligt höga priset man kan tänkas få betala för näringslivets integrationsprogram är det som Johan Hiller försiktigt kallar för "en mångfald politiska och fackliga exempel på nytänkande i syfte att öppna arbetsmarknaden".
På ren svenska heter det slopad anställningstrygghet, skitlön för skitjobb, m m, m m.
Expressen