Att skämta är det sista man lär sig när man givit sig i kast med ett nytt språk. Skämtaren vrider på språket på ett sätt som kräver fulländning. Ofta förutsätter han att han och hans åhörare delar referensramar, i många fall även värden.
När ett skämt går hem bekräftas och förstärks gemenskapen. När det inte går hem skruvar åhörarna på sig. Det blir tydligt att det inte finns någon gemenskap.
På en mansdominerad arbetsplats kan ett sexistiskt skämt tala om för en nyanställd kvinna att hon får räkna med att befinna sig i gemenskapens periferi, att hennes tillträde inte förändrar den lokala kulturens utseende. Kvinnan kan acceptera denna ställning, eller gå till motangrepp, tala om att hon inte tänker ta något skitsnack. Det sistnämnda är farligt. Hon riskerar att framstå som "överkänslig" och blir då än mer marginaliserad. Men hon kan också vinna majoritetens samtycke och på så sätt förändra gemenskapen.
I dessa sällsynta fall förvandlas skämtet från en strategi som bevarar hegemonin till en stridszon, en arena där vi förhandlar om själva gemenskapens former.
Vid sidan av skämtet finns ett batteri av försåtliga manövrar för bevarandet av hegemonin. Några av dessa kunde man få prov på i gårdagens DN. Kajsa Ekholm Friedman, biträdande antropologiprofessor i Lund, har pratat på ett rasistmöte tillsammans med Sten Andersson (m). I lördags ångrade hon det. I går försvarade hon det på DN Debatt. Det riktigt obehagliga i hennes text är det implicita sätt på vilket hon konstruerar normaliteten.
Den publik hon talade för var "medelålders damer och herrar som oroade sig över vad som håller på att hända med deras samhälle". Antirasistiska kampanjer, menar hon, "undviker att ta upp vad folk oroar sig över". Andragenerationens invandrare är inte svenskar, varken i "sina egna eller våra ögon".
Det där sista gjorde mig illa till mods. Trots att jag är född och uppvuxen här blir jag av Ekholm Friedman utdefinierad ur gemenskapen. Utifrån en sådan världsbild räknas inte min oro eftersom jag inte hör till gruppen "folk".
Med Ekholm Friedmans statiska kultursyn är mångkultur inget annat än många etniciteter på samma landplätt. Något egentligt möte kan det aldrig bli tal om. Mångkultur har alltid uppstått till följd av tvång: kolonialismen, slaveriet och nu invandringen. Gör vi inget åt invandringen har vi snart ett Bosnien här.
Jag blir så matt. Den värld jag lever i är så långt bort från Ekholm Friedmans. Det enda jag kan göra är att hålla fram fakta. 72 procent av andragenerationsinvandrarna har en svensk förälder och en invandrad. Dessa barn är knappast frukten av en statlig förtryckarpolitik. Det enda som hindrar oss från att ta del i "det svenska" är Kajsas binära världsbild.
Expressen