Det finns en litet elak historia om restaurang Prinsen som härhör från den tid då franska vinproducenter bojkottades för att fransmännen envisades med att provspränga atombomber på någon atoll som jag glömt vad den heter. Prinsen gick i bräschen för bojkotten och hällde (inför presskameror) ut bordeauxerna i rännstenen. Kunderna fick kolka i sig rioja istället och klagade inte över det. Fint och ansvarstagande och allting.
Det generande i historien är att man inte var tillräckligt konsekvent. Calvadoserna till exempel hällde man inte ut, inte någon annanstans än i gästerna glas. Rött som rött, men calva det gör man inte i Spanien.
En slutsats som man skulle kunna dra av den lilla historien är att uppsendeväckande arrangemang i krögares regi är just uppsendeväckande och inget annat.
Å andra sidan: träffar man rätt så spelar det ingen större roll vad man hade för uppsåt. Igår träffades drygt tusen Stockholmare för att fira Prinsens hundraårsdag. För att få plats med alla som ville komma flyttade man ut kalaset på gatan. Det var på det hela taget en rätt sympatisk tillställning. En massa öl. En massa kulturkändisar varav ganska många stod på scen (Stina Ekblad, Kim Anderzon, Hellacopters mfl.) och gjorde bra ifrån sig ackompanjerade av småprat och krasch, krasch på plastmuggar.
Många fick en cigarr på inträdesbiljetten. Det gav en viss klass åt tillställningen. Liksom att personalen på Götrich (exklusiv herrkonfektion) bevakade det hela från skyltfönstret, bekvämt tillbakalutade.
Det som möjligtvis kan ändras till nästa år är inramningen, mindre gälla konferencierer och slopad entréavgift så slipper man kravallstaketen. Jo visst, jag förutsätter att evenemanget återkommer. Tillsammans med Nytorgsfestivalen är det en värdig inledning av Stockholmssommarens alla tilldragelser.
Prinsens pris till "ung lovande poet" delades också ut, för åttonde året i rad. Marie Silkeberg fick 25 papp.
Expressen