Dramatiska institutets avgångselever visade upp sina slutproduktioner häromkvällen. Det samlade intrycket är att årets kull är mer intresserad av att faktiskt berätta något än att göra välputsade filmer som ser vuxna ut.
Kristina Humle har skrivit och regisserat Kärlek och hela alltihopa, om Alice, en journalist som ska skriva om passion och själv förlorar och vinner sin kärlek under resans gång.
Hennes kille är smart och söt och spelar in fem olika telefonsvararmeddelanden innan ett blir lagom laidback. Sedan strular han med hennes bästa vän och allt går sönder.
Kärleken tycks begravd under sociala definitioner av lycka, men till slut hittar hon den.
Allt är pinsamt och jobbigt, ibland för att man känner igen sig och ibland för att dialogen är dålig. Det är en modig film.
Geir Hansteen Jörgensen står för manus och regi i Närkontakt. Pappan är ufo-spanare, mamman är borta och dottern är fjorton. Förtvivlat försöker hon få sin kufiga ufo-pappa att se henne. Till slut kör hon iväg med sitt möblemang på pickupen. Det där att åka bil utan att kunna köra känner jag igen från mina mardrömmar.
Det är den första händelsen som öppnar filmen mot en stillsam och väldigt sympatisk fantastik. Jag hoppas verkligen att TV köper in filmen så att fler får se den.
Sympatiskt är kanske det ord som bäst sammanfattar intrycken från kvällen.
Inga incestdramer, inga tänder sönderfrätta av anorexiakräks, inga sönderskurna ögon. Det är överlag snällt.
Vilket för tio år sedan säkert skulle uppfattats som en mycket nedlåtande sammanfattning.
Men jag tror att den här generationen filmskapare vill ha det så. Jag har det gärna så.
Människor som är sentimentala (i en ursprunglig bemärkelse, dvs att vara uppmärksam på sitt känsloliv) är mycket mer intressanta än folk som går runt och utsätter världen för sin "absolut kalla blick".
Talet om att det i Sverige skulle råda brist på bra manus framstår som obegripligt efter den här uppvisningen.
P.S. Compact Impact, en trailerpastisch av Geir Hartley Andreassen, var roligast.
Expressen