Oivvio Polite recenserar Office 97 som kulturskapelse.
Den här texten är skriven i ordbehandlingsprogrammet Word 97. Det gör den inte speciell på något sätt, tvärtom. Är något skrivet i en dator är den bästa gissningen att det är skrivet i Word.
Under åttiotalet förekom en del rätt ytliga diskussioner om datoriseringens inflytande på skrivandet. Många skribenter koketterade med sin teknofobi (riktiga intellektuella kan inte ens byta en glödlampa) och några mekanogubbar sjöng teknologins lov.
Sedan har ordbehandlarna naturaliserats och det har kommit mycket coolare program att prata om. Och IT. Samtidigt som diskussionen förflyttats till nya fantastiska faror har allt fler yrken blivit datoriserade, alltfler människor framlever sina dagar framför skärmar där markörer blinkar, säljstatistikstaplar skjuter upp och skärmsläckare roterar psykedeliska mönster.
Få har ägnat sig åt att utlägga denna erfarenhets alla meningsskikt. En erfarenhet vars betingelser sätts av en nästintill ensam aktör: Microsoft.
Jag vet inte om det är något att förfäras över, men det är anmärkningsvärt. Som om det bara fanns ett bokförlag i världen.
Douglas Coupland har skrivit en dokumentärroman om några anställda på Microsoft. "Microserf" kom på svenska i höstas under titeln Microslavar. Om den inte vore så vänligt inställd till huvudpersonerna hade den kunnat heta "Microdroids", en hackerterm med en komplicerad historia.
Microsoft och Bill Gates har alltid varit hatade och föraktade i hackerkretsar. Inte utan skäl.
Gates framgångssaga började med att han lyckades sälja ett operativsystem till IBM:s persondatorsatsning 1980. Operativsystemet, som var en urvattnad CP/M-klon med lite Unixpolityr, som Tim Peterson hafsat ihop på sex veckor och sedan ångrat resten av sitt liv. Resultat blev QDOS, som Microsoft köpte och krängde som MS-DOS, historiens mest spridda operativsystem, "a billion dollar lottery win for Bill Gates".
Det som värderas högt inom hackerkulturen är teknisk kompetens, ett passionerat intresse för datorer och ett totalt ointresse för pengar. Gates lever inte upp till en enda punkt.
Det finns hur många elaka Gateshistorier som helst. Grundteman är Gates girighet och Microsofts inkompetens.
"Hur många Microsoftingenjörer behövs för att byta en glödlampa. Inga, Bill Gates omdefinierar Mörker som ny branschstandard."
"Hur många Microsoftchefer behövs för att byta en glödlampa. Åtta: en som byter lampan och sju som ser till att Microsoft får två dollar för varje glödlampa som byts i hela världen."
Hackertermen "droid'" (kortform för android) beskriver en auktoritetstroende person, en paragrafryttare utan förmåga att anpassa sitt beteende till vad situationen kräver. En MicroDroid är helt enkelt en Mirosoftanställd. De hörs på ordet att de inte är bra programmerare.
Människorna i Couplands bok är inga droids. Den stora tröga organisationen Microsoft fungerar som en stabil utgångspunkt för Couplands berättelse om ett antal människor som bryter upp och söker lyckan, äventyret och sig själva.
Det mest framträdande med företagskulturen inom Microsoft, som Coupland framställer den, är likriktningen.
Alla har köpt sina kläder på The Gap (jättekedja som gör samma sorts kläder som Boomerang) och ser ut att vara 31,2 år. De arbetar jämt och köper kanoter för att inbilla sig att de har ett liv efter arbetstid. Över allt vakar den allseende Mr Bill.
Framför allt är boken, som Couplands tidigare, en hisoria om medelklassens identitetssökande, men det är också en berättelse om hur Microsoft formar sina anställda.
Vad jag är mer nyfiken på är hur Microsoft formar sina kunder. Den här texten påbörjar den undersökningen. Det är en angelägen undersökning.
Inte för att ascii-koderna för WINDOWS-95 kan summeras till 666 utan för att jag inte är ensam om att sitta tio timmar om dagen framför Microsoftprogram.
Microsoft har ända sen starten fortsatt att pumpa ut ordbehandlingsprogram, kalkylprogram och andra oglamorösa produkter eftersom det är dessa som drar in kulorna. I mars släpptes den svenska versionen av programsviten Office 97 (ung. Kontor 97) som innehåller allt det den genomsnittlige kontoristen kan tänkas behöva. Tack vare Office 97 kan datorförsäljare vara försäkrade om att ännu 1997 få kränga
20 000-kronors datorer till människor som bara behöver simulera en skrivmaskin.
Första månaden var jag lite entusiastisk, som man är med nya program. De gamla söndertittade gränssnitten ersätts med något nytt, som fascinerar just för att det känns nytt.
Det fanns också ett databasprogram som jag gav mig i kast med för att upprätta den slutgiltiga ordningen över lösa lappar och telefonnummer.
Sedan blev jag äcklad. Som kulturskapelse betraktat är Office 97 så fullständigt intetsägande att det äcklar mig. Estetiskt är det motsvarigheten till en diskborste. Ingen har tänkt. Ingen har vågat.
Vilket märks tydligast i den enda ansatsen till ett mer eget uttryck. Clippit är ett animerat gem som dyker upp i ett hörn av skärmen för att ge tips och svara på frågor. Det ligger helt i linje med en trend att utnyttja artificiell intelligens för att göra datorer enklare att umgås med.
Redan på 70-talet skrev psykiatern Joseph Weintraub Eliza, ett program som simulerade en terapeut. Man skriver in en rad "Du tycker inte om mig." och Eliza svarar "Varför tror du att jag inte tycker om dig?" Ganska snart framträder ett mönster, man förstår att Eliza bara kastar tillbaka de satser man ger henne. (Vilket kanske inte skiljer sig så mycket från vad många terapeuter håller på med.) Ändå är det otroligt lätt att föreställa sig ett medvetande bakom goddag-yxskaft-svaren. Det är faktiskt svårt att inte göra rappakaljan meningsfull.
Man skulle kunna föreställa sig att ett program som Eliza och dess mer sofistikerade efterföljare skulle äckla människor för att det upplöser gränsen mellan det tänkande och det icke tänkande. (Ungefär som transvestiter oroar sig för att de mekar med gränsen mellan män och kvinnor.)
Men anden i maskinen väcker i stället bara sympati. Ingen verkar oroa sig för Terminatorscenariot. Tamagotchi säljer som smör och alla tycker att de är jättegulliga.
Och jag kan sätta en peng på att Norns - små djur som bor i din dator - kommer att bli populärare än kåldockor.
Men det behövs inte avancerade program för att väcka nallebjörnsempatin. Det lilla gratisprogrammet Jared, där en gul smileliknande gubbe sjunger falskt på portugisiska, väcker de varma känslor som ingen kan känna inför Microsofts Clippit, en figur där det inte finns något för känslan att gripa tag i, som ett talsvarsystem, som en android. Lika intagande som en plastpåse. Den är helt enkelt feg.
De som gjort den har inte vågat någonting. Som bilderna av himmelriket i Vakttornet. Man måste vara gjord av plast för att uppskatta dem.
Denna identitetslöshet är något som gäller inte bara Microsofts produkter utan även själva varumärket.
Ett problem man är medveten om och försöker åtgärda i sin marknadsföring. Windows 95 lanserades med hjälp av Stoneslåten Start me up. De ville rocka till sig. Ett typiskt Microsoft- drag. De vet inte ens hur man köper trovärdighet. Hade de köpt en Kraftwerklåt hade de visat lite självdistans. Men Stones, hur feg kan man bli? I försöken att vara människor avslöjar de sin tomma blick.
Vad för slags människa blir man då framför dessa program? Jag vet inte, en T-1000 kanske.
Expressen