Förra torsdagskvällen var jag ute med en vän. Vi kom att prata en del om hur man som vuxen hanterar övergrepp från barndomen. Och från övergrepp i den privata historien kom vi över till sådana som återfinns i kollektivets historia. Mer specifikt: hur hanterar svarta amerikaner som kollektiv slaveriet? Och hur skulle de kunna hantera det?
Under de senaste decennierna har den så kallade afrocentrismen satt sitt märke på svart amerikansk kunskapsproduktion, populär såväl som akademisk.
En av den akademiska afrocentrismens förgrundsgestalter är M K Asante, vars ambition bland annat är att upprätta en "afrocentrisk kunskapsteori". Som en gång negrituderörelsens ansatser till en afrikansk estetik står han upp till knäna i eurocentriska föreställningar om Afrika. Ju hårdare han anstränger sig för att undfly en eurocentrisk diskurs, desto tydligare blir det att han upprepar den.
Bara det faktum att afrocentristernas intresse är så fokuserat till Egypten avslöjar dem.
I stället för att intressera sig för Afrikas historia i egen rätt har de föresatt sig att bevisa att den grekiska kulturen är ett plagiat av den egyptiska.
På så sätt skriver de in Afrika, och i förlängningen sig själva, i Europas grandiosa historia.
För att förstå i hur pass stor utsträckning detta projekt är betingat av en tradition av amerikansk rasism krävs kanske att man inte är amerikan, att man kan se det utifrån. Det enorma intresset för de gamla egypternas hudfärg är helt obegripligt om man inte ser det mot bakgrund av det rassystem som är alla amerikaners livsluft.
En större utmaning för det svarta Amerika skulle vara att uthärda följande tanke: slaveriet skar oåterkalleligen av oss från vårt "afrikanska ursprung".
För oss kan det inte längre vara tal om något sådant som ett ursprung, om man inte förskjuter ordets mening till kopia, en skuggbild som undandrar sig varje närmare undersökning.
Dagen efter fanns i SvD (18/7) en understreckare av Birgitta Kurtén Lindberg om Mary Lefkowitz bok Not out of Africa. Lefkowitz är professor i klassiska språk. Hennes bok är en kritisk uppgörelse med försöken att påvisa grekernas intellektuella skuld söderut. Den främste antagonisten är Martin Bernal, ursprungligen sinolog, som för några år sedan utkom med Black Athena, den mest ambitiösa ansatsen att återupprätta grekernas förståelse av sig själva som arvtagare av en egyptisk kultur.
Lefkowitz, liksom Bernal, gör en stor sak av att framställa sig som en obekväm sanningssägare, motarbetad av hätska fiender beväpnade med politiska motiv snarare än kunskap.
Men kanske är det ändå framför allt tonen i den debatt som omger Bernal och Lefkowitz som antyder att det som står på spel inte är en inomakademisk angelägenhet, att historieskrivningens arena aldrig kan skiljas från maktens.
För ett drygt år sedan iscensatte Lefkowitz förläggare en debatt mellan henne och Bernal. Tonen där var visserligen infekterad, men det handlade ändå inte så mycket om huruvida Angela Bassett eller Sophia Loren är mest lik Kleopatra. Mer handlade det om hur olika grekiska textfragment skall tolkas, vilket värde som skall tillskrivas grekisk historieskrivning, och andra frågor där faktaunderlaget är så mångtydigt att ingen med trovärdigheten i behåll kan leverera en tolkning som ogiltigförklarar alla andra.
Kanske är det också detta som är förtjänsten med Bernals arbete: inte att bevisa att egyptierna var svarta och att grekerna stod under deras inflytande, utan framför allt att osäkra den västerländska kulturens ursprung.
Om det finns något av värde att bevara efter att ha lyssnat till den afrocentriska retoriken är det insikten att även Europas ursprung förlorar sig, inte i ett enhetligt Egypten, utan i det oåterkalleligen okända.
Vill man ändå fortsätta gruffet om vem som hade vilken hudfärg kan man påpeka att Bernal, tvärtemot Kurtén Lindbergs påståenden, inte är svart.
Expressen