Oivvio Polite gör ett opportunt angrepp på den flashiga inopportunismen.
En gång för länge sedan e-postade jag Flashback News Agencys listserver för att bli prenumerant på deras nyhetsbrev. Tillbaka kom ett datorgenererat felmeddelande vars innehåll jag inte minns något av. Förmodligen läste jag det inte så ingående. Men jag minns att jag tänkte ungefär så här: Kanske är det här inte alls ett äkta felmeddelande. Kanske har redaktörerna granskat mig, funnit mig ovärdig och skickat detta falska felmeddelande för att avvärja mig.
Tanken är rätt långsökt och självupptagen, men inte helt befängd när det gäller en publikation som utger sig för att vara underground.
Nyligen utkom det fjärde numret av den tryckta tidningen Flashback, och du som missat publikationen på Internet kan skaffa den hos din välsorterade tidningshandlare och ägna en eftermiddag åt att fundera över vad du fått i din hand.
Numret innehåller bland annat en lång text om RAF, en text om ockultisten Aleister Crowley, en guide till inomhusodling av marijuana, ett försvarstal för pittbullterriern och eh... en biografi över Andy Warhol, som numret för övrigt är tillägnat.
Tjugofem sidor ägnas åt över 450 kortrecensioner av böcker, tidskrifter, bootlegs och annat. Redaktören Jan Axelsson rekommenderar en hel del som jag blir nyfiken på, men framför allt förundras jag över att han rekommenderar så inbördes motstridiga texter. Förklaringen är att Axelsson recenserar "en nazistisk produkt i ett nazistiskt perspektiv, en anarkistisk i ett anarkistiskt perspektiv osv."
Många skulle på kunskapsteoretiska grunder förkasta möjligheten av en så radikal relativism, men Axelsson gör ett strongt försök. Ahmed Ramis Judisk häxprocess i Sverige och en antirevisionistisk text av Stéphane Bruchfeld får båda fyra stjärnor.
I en ledare förklarar Axelsson kortfattat sin publicistiska ambition. Dels handlar det om att erbjuda insyn i skandinaviska undergroundgrupper, dels om att leverera alternativa versioner av ämnen som behandlas alltför ensidigt av andra medier, inte för att finna en sanning någonstans mittemellan utan för att stimulera läsaren till egna ställningstaganden.
Resultatet är en produkt som öppnar en del frågor om journalistik, frågor som Axelsson i konsekvensens namn varken ställer eller besvarar. Han vill inte leverera några färdigtuggade åsikter (en föga originell ambition) utan bara förse läsaren med "informationen".
Ibland lyckas man verkligen. En intervju med en dansk Bandidosmedlem är det mest givande jag läst om ett ämne där många journalister håller ett tonläge som gör det omöjligt att överhuvudtaget höra någonting. Och tidskriften som helhet lyckas, om än bara för ett ögonblick, att osäkra förnuftet; lite som pressgrannen En ding ding värld.
Mer problematisk är den långtgående konsekvensneutraliteten. I förra numret publicerades bild, namn och adress till alla män dömda för våldtäkt i Stockholm under 1990/91. Om Axelssons namn funnits med på listan, eller om han på något liknande sätt ställt sina publicistiska principer före sin personliga säkerhet, hade jag kunnat respektera detta tilltag. Som det står nu är det lika hedervärt som att fråga Mona Sahlins barn om mamma brukar köpa leksaker på kontokortet.
Genom att tillgripa konsekvensneutralitet försöker Axelsson, som andra journalister, vifta bort en besvärlig diskussion om journalistikens ansvar och samtidigt se lite hårdkokt ut.
Denna radikalitet kommer alltid till ett slut, oftast långt före det att journalistens personliga säkerhet satts på spel.
Så långt Flashback som mediamakare. Som tecken i tiden är den intressantare, men också gåtfullare. Axelsson, vars sajt bevakas av CNN och som suttit i de flesta svenska TV-soffor, har i en Expressenintervju hävdat att han inte tillhör etablissemanget. Hans nyhetsbrev går ut till närmare 40 000 läsare i veckan och hans sajt är en av de tio mest välbesökta i Sverige. I mina öron låter det väldigt väletablerat.
Gräver man långt ner i anrika hackerklubben Lysators sajt hittar man uXus hemsida och filer som förlöjligar Flashbacks anspråk på att tillhöra eller veta något om "the underground".
Om de har rätt eller fel spelar ingen större roll. Intressantare är att både uXu och Flashback fäster så stor vikt vid att inte tillhöra etablissemanget. Det är tidstypiskt. I dag, när staten är mer desarmerad än någonsin, är det paradoxalt nog mycket viktigt att vara en underdog.
Ingen opinionsbildare skulle i dag säga sig företräda etablissemanget. Det skulle vara att beröva sig själv argumentationsrätten. Vill man säga något måste man påstå sig göra det i opposition.
Flashback griper också varje tillfälle att framstå som inopportun. En PO- och en JK-anmälan mot Flashback slås upp över ett uppslag. Ett par av de publicerade artiklarna har refuserats eller strukits ned på annat håll. Flashback låter förstå att de var för kontroversiella. Som läsare förstår jag att de helt enkelt är tråkiga och/eller illa skrivna. Vi får veta att polisen läser Flashbacks nyhetsbrev. Tja, de läser väl Expressen också. Det gör inte mig till en cool desperado.
Givetvis har det alltid funnits människor som velat definiera sig i opposition mot majoritetssamhället. Det nya är att så många vill göra det. Om man i dag kan tala om en mainstreamkultur så är det en som uppfattar sig själv som en motkultur; en minoritet som står upp mot det korrupta pampväldet, den frireligiösa moraldiktaturen, den malande känslokalla byråkratin och de förljugna medierna.
Som representant för detta etablissemang på dekis säger jag det Flashback förutbestämmer mig till att säga: Tidskriften Flashback får en överstruken geting.
Läs den inte själv, utan lita till min hypnotiska röst. Du är nöjd med ditt liv. Efter en lång dag på ditt tillfredsställande jobb vill du inte ha omskakande information utan bara det färdiglagade åsiktspaket vi serverar dig.
länkar:
Flashback
http://www. flashback.se/
uXu (Underground eXperts United)
(kolla fil 350 "The decline
of the swedish under-ground")
http://www. lysator.liu.se/chief/uxu/alluxu. htm
Expressen