Jag ska allt lära dig...

Oivvio Polite besöker ett märkvärdigt tankelaboratorium som med viss aggressivitet gör mångfald av enfald.

"I'll teach you differences", säger någon i King Lear. Wittgenstein lär ha funderat över att sätta citatet som motto för Filosofiska undersökningar. Det blev inget med det men andra har gjort mycket av saken.

Allmänt tas det som intäkt för Wittgensteins vilja att undergräva tilltron till totaliserande teorier och i stället visa på sakernas skiftande mångfald. Språket har inte ett funktionssätt. Det finns ingen underliggande logisk eller psykologisk djupstruktur som ger mening åt utrop, gester och slipade resonemang.

Sedan finns det en mindre gemytlig aspekt av Shakespearecitatet som sällan kommer fram hos Wittgensteinkommentatorerna. "I'll teach you differences." Det är greven av Kent, kungens illa lönade välgörare som säger det till Oswald, den svekfulla Gonerils förvaltare. I Hagbergs översättning blir det så här:

Se så, min vän, res dig nu upp och packa dig

din väg. Jag skall lära dig, hvad åtskillnad är, jag. Bort,

bort! Vill du nu än en gång se, hur lång en slyngel är, när

han ligger raklång, så dröj kvar. Packa dig annars bort;

marsch! Tag ditt förnuft till fånga! Se så!

(Han kör ut honom)

Det Kent har att lära Oswald är inte språkets mångfald utan nävens entydiga språk. Det är välkänt att denna pedagogiska metod inte var främmande för folkskoleläraren Wittgenstein.

Men citatet knyter också ihop brutala drag hos filosofen Wittgenstein. I likhet med Kent är han inte intresserad av att argumentera någon till rätta. Hans texter erbjuder i stället läsaren en annan utsiktspunkt. Läsaren sätts, som eleverna i Wittgensteins exempel om inlärning, i en take it or leave it-situation. Problemen skall inte lösas utan upplösas, inte genom att man resonerar med dem utan genom att man systematiskt tappar intresset för dem. Med bryska ironier pluggar Wittgenstein igen käften på den filosofiska traditionen. Han var en brottsutredare, men inte en tillbakalutad Sherlockanalytiker, utan en slugger. Bam, bam, bam. Arendezvous with death.

Dialogseminariet är sedan tio år ett samarbete mellan en lång rad institutioner där Dramaten, KTH och Arbetslivscentrum är några av de viktigare.

Genom åren har jag sett en av seminariets föreställningar och läst ett par nummer av tidskriften Dialoger. Wittgenstein har alltid varit med på minst ett hörn. Mest har det handlat om tyst kunskap och Wittgensteins prioritering av kroppens kunnande framför huvudets.

För en tid sedan ordnade man med Mitthögskolan i Östersund ett seminarium om Joseph Conrads Negern på Narcissus. Dialogmotorn Bo Göranzon höll ett anförande som fick mig att fatta att man påverkats också av den Wittgenstein som gick på hårdföre kulturkritikern Karl Kraus föreläsningar i sekelskiftets Wien.

• Kulturen måste mycket mer aggressivt ge sig in i samhällets förlopp. Vi kan inte stå med mössan i hand och bocka och buga längre.

Göranzon dundrar från podiet. Han har ett tonfall som man i dag associerar med en VD snarare än med en intellektuell.

När vi senare träffas säger han:

• Om jag sa att man måste bli mer aggressiv i en verksamhet som försvarar de humanistiska ämnena, så var det framför allt en reaktion på några aktuella situationer där kulturutövare låtit sig manipuleras av ekonomer.

Det tycks alltså handla om något mer pragmatiskt än jag först trodde. Men sedan dyker det upp:

• Om vi skulle motivera vad vi håller på med så är det något väldigt anspråksfullt faktiskt. Vi utövar kulturkritik i en tradition från Karl Kraus, och i någon mån Dennis Potter.

Så följer en lång redogörelse för dialogseminariets framväxt. Göranzon började som matematiker men svängde helt om vid 30 års ålder för att studera vad människor gör med teknologi i stället för hur man konstruerar den. Någon gång då, vid mitten av 70-talet, träffade han Alf Sjöberg och de ordnade ett symposium på KTH där arbetslivsforskningens frågor betraktades genom exemplen regi och skådespeleri.

Ett decennium senare hade persondatorerna kommit ut på marknaden och annonser av typen "genom den här disketten kan du vinna tre års erfarenhet på 24 timmar" florerade. Det var en sorts halvlögn som det enligt Göranzon är kulturkritikerns uppgift att slå ned på. Det var också en av de saker som provocerade honom, fysikern Pehr Sällström och dramaturgen Magnus Florin till att ordna en ambitiöst upplagd årslång seminarieserie om dialoger.

Sedan har man fortsatt. Många personer har tillkommit och drivit ganska disparata spår.

Med KTH, där Göranzon innehar professuren i yrkeskunnande och teknologi, driver man en forskarutbildning. Tolv doktorander, ingenjörer, ekonomer och humanister, skriver avhandlingar i så skilda ämnen som journalistisk kultur och oljeborrning.

Ett Wittgensteincitat Göranzon ofta återkommer till återfinns i Särskilda anmärkningar:

"Människor av i dag tror att vetenskapsmän finns till för att undervisa dem, och att diktare, musiker etc finns till för att glädja dem. Att dessa skulle ha något att lära dem faller dem inte in."

Att konsten måste vara en källa till kunskap för att ha något berättigande är många beredda att skriva under på, men vad betyder det egentligen?

En konstnär som i dag säger sig vilja "undersöka" något är lika förutsägbar som en popmusiker som påstår sig "göra sin egen grej".

Tyvärr är de flesta av de "undersökningar" som intar en vetenskaplig pose inte intresserade av att utfråga verkligheten. Att förse konsten med en sådan pseudovetenskaplig utstyrsel båtar föga och någon annan betydelse av "undersökning" än vetenskapens känner vi nästan inte i dag.

Nästan samtidigt som detta citat, skriver Wittgenstein om Shakespeare:

"Shakespeare, kunde man säga, visar de mänskliga lidelsernas dans. Därför måste han vara objektiv, annars skulle han ju inte visa de mänskliga lidelsernas dans - utan så att säga tala om dem. Men han visar oss dem i dans, inte naturalistiskt."

Ungefär där hamnar också Göranzon.

• Ta exempelvis samspelet mellan Prospero och Caliban i Stormen. Det uttryck som Shakespeare ger där är omöjligt att reducera till någon enkel psykologi.

Wittgensteins sista år ägnades mycket åt Shakespeare. Han höll på att driva filosofin mot ett gestaltande projekt. Det är ett arbete vi har fortsatt genom att försöka blåsa nytt liv i den filosofiska dialogen, en genre som är sorgligt misskänd.

• Dialogen hos Platon exempelvis, brukar ofta uppfattas som en retorisk figur, vilket är helt åt fanders. Då missar man den polyfoni som verkligen finns i texterna. Nu i helgen ordnade vi för övrigt ett seminarium om grottliknelsen hos Platon och det är delvis att betrakta som ett saneringsarbete, att återvinna Platon från en samtid som trivialiserat honom.

Andra evenemang som står för dörren är ett seminarium med Erland Josephson om vad skådespelarens yrkeskunnande är och hur det kan fungera som modell för andra yrken.

• Vad har de för uppfattning om regissörer som gör stora teoretiska utläggningar kontra sådana som bara ger en hint? Hur ett bra ledarskap ser ut är faktiskt den viktigaste frågan för samhället i dag. Vi kommer att ha ett seminarium om kvartetten, orkestern som leder sig själv, som på sätt och vis är en extrem utopi.

• Bland ledare i dag har vi för många politruker. Folk som inte vågar göra saker för att de censurerar sig själva. Det är en oro som smittar av sig på medarbetarna och rädda människor kan aldrig bli kreativa.

• För en del av de frågor vi sysslar med finns det också större intresse från industriföretag än från folk inom kulturen i vid mening.

Industriföretag är säkert intresserade av att pytsa in pengar, men bara så länge den vunna kunskapen kan fås att återvända i en ekonomi.

Är inte det en vansklig utgångspunkt för denna forskning, undrar jag?

• Någon kanske kommer till oss från ett företag där en grupp bara har två-tre års erfarenhet av ett arbete som kräver säg tio år att bemästra, och så står gruppen inför uppgifter som kräver mästerskap. Då är deras fråga: kan man hitta metoder eller grepp att snabba på processen för att överföra de här erfarenhetskunskaperna? Det är egentligen samma fråga som den om man kan snabba på en organisk eller kreativ process. Och svaret de är beredda att ta är: det går inte att snabba på.

Man vill faktiskt genuint få en insikt om det här. Företagen vi arbetar med finansierar heller inte vår forskning, utan erbjuder oss möjligheten att göra fältstudier.

Dialogseminariets metoder är faktiskt mer uppseendeväckande än resultaten. Seminariet skulle kunna stå modell för en ny sorts universitet där forskaren övergivit ett totaliserande perpektiv för att i stället acceptera sin lott som en teoriernas mekare. Frågan placerar Dialogseminarierna i en aktuell debatt om universitetens organisation, men Göranzon tycker att den saknar vikt.

• Men varken Uppsala eller ett nytt universitet som Södertörn kommer på tio år klara av att arrangera ett Dialogseminarium. Det här är ett laboratorium. Det kan de inte vara.

Expressen