Oivvio Polite gillar Carmilla Floyds hållning till människorna i Los Angeles slum.
Vad vet man i Sverige om svarta och latinos i USA? Jo man vet att de är arbetslösa, hemlösa och lever på socialbidrag i farliga getton där deras ungar hänger i gäng, säljer droger och skjuter ihjäl varandra. Det är vad alla vet.
Vi agerar inte på den kunskapen. Det finns ingen som helst återkoppling i informationsprocessen. Det är som att titta på program om strandande valar. Det finns inte ens en bössa att lägga pengar i för att stoppa eländet. Man kan oja sig lite, peta sig i naveln och vara glad över att man inte är en val.
En grupp amerikaner som det skulle vara intressant och relevant att veta något om är de politiska journalisterna i Washington, som tillhör samma välbetalda elitskikt som stadens politiker och lobbyister. De har gått i samma skolor, sätter sina barn i samma dagis, går på samma fester, och icke att förvåna tycker de ofta samma saker samtidigt.
Jag vill se dokumentärer om människor som har ett inflytande över mitt liv, men folk som gör dokumentärer intresserar sig oftare för gatubarn i Bogota, zigenare och alkoholiserade eskimåer.
I nio fall av tio fyller dessa program, filmer och böcker endast en terapeutisk funktion.
Det är misärporr, och det borde vara straffbart att framställa. Bilderna av det amerikanska innerstadsgettots svarta och latinamerikanska ungdomar tillhör den äckligaste sortens. De rider inte bara på illusionen av medlidande, utan också på kittlingen av fara och laglöshet.
När DN:s radiotips rekommenderade dokumentären Down Krazy Chicanas skrev man att "De mexikansk-amerikanska gängmedlemmarna lever i sin egen parallella verklighet - styrda av komplicerade regler, osynliga gränser och hemliga språk". Ungefär som valar.
Jag missade Carmilla Floyds dokumentär, men när jag en vecka senare fick hennes nyutkomna bok Respekt. Ett reportage från gängens & våldets Los Angeles var jag inställd på att läsa en lunta misärporr. Det visade sig att Carmilla Floyd har skrivit en helt annan bok.
Den handlar inte om valar utan om människor, och deras regler är garanterat inte mer komplicerade än maktrelationerna på DN:s kultur- eller nöjesredaktion.
Under tre år har hon levt av och till i Los Angeles, umgåtts med Joey Pallares, Gladys Cortez, Cindy Gurski och en handfull andra människor som bor i de delar av Los Angeles som i Sverige var okända före Rodney King. Det är den amerikanska bakgården. Få stannar där frivilligt. Från en svensk horisont framstår det som ett helvete i flippertempo. Och det är det säkert också, men den som lever i det tillräckligt länge upptäcker normaliteten även i den tillvaron. Det gör Floyd, och hon tar sig utrymmet att beskriva det. Hon skriver så långt och citerar så utförligt att läsaren får inblick i hur livet hänger ihop för människorna i East L A. Hon håller faktiskt på så länge att det blir långtråkigt, och det kanske är det enda sättet att skriva den här boken på. Om och om och om igen gör tonåringar samma misstag som sina äldre syskon och föräldrar.
Floyd lägger sig inte i speciellt mycket, men när hon gör det är det så bra att jag vill ge henne en puss på munnen.
Det finns så många fallgropar för den som skriver om det här ämnet, och Floyd undviker de flesta. Hon upprepar inte slappjournalistikens exotiserande eller den samtida antropologins nervösa ängslan att inte tillräckligt respektera informanternas självförståelse.
Hon skriver heller inte om informanter. Hon skriver som man kan skriva om vänner; man tycker om dem och ibland tycker man att de är idioter.
Hennes bok visar faktiskt hur det goda reportaget är överlägset antropologin, där hela livet ska tryckas in i ett teoretiskt ramverk.
Socialvetenskaperna har frågat sig om vi kan förstå främmande kulturer. Svaren blir ofta svartvita, antingen är förståelse omöjlig eller så är den självklar. Reportaget behöver inte bakbinda sig med de svaren, utan kan skriva livet, med den grundläggande mellanmänskliga förståelsen och obegripligheten. Det är en fråga om rätt hållning snarare än om rätt teori. Floyd har rätt hållning. Hon tillåter sig att vara Carmilla.
Problemet med Respekt är egentligen bara receptionen. Meningarna i DN:s lilla radiotips är saxade ur boken. På tre hundra sidor väljer man ut de trettio ord som är mest exotiserande.
Carmilla Floyd
Respekt. Ett reportage från gängens & Våldets Los Angeles
Bokförlaget DN
Expressen