Urinvånarna.

Oivvio Polite ser centrum skuldmedvetet betrakta periferin.

PÅ BAKSIDAN av en tysk utgåva med soulklassiker fanns en text som började "Sie nennen es Soul." Av någon anledning har den meningen för mig kommit att bli sammanfattningen av den vite mannens förståelse av den svarte mannens kultur:

"De kallar det soul det där som de har som vi inte har, som är innerlighet och oförfalskad kontakt med självet, världen och sexualiteten, och som vi aldrig kan få därför att vi pottränades för tidigt."

När det svarta Amerika i dag skriver sin historia brukar det låta ungefär likadant:

"Allting togs ifrån oss, till och med vårt språk, men i musiken lyckades vi bevara vår genuina afrikanitet. För att inte väcka slavägarens misstänksamhet fick vi maskera vår kultur som kristen hymn. Genom århundradena har vår kulturs yttre former förändrats, men dess svarta kärna har förblivit densamma."

DEN BRITTISKE sociologen Ellis Cashmore har i en ny bok The Black Culture Industry, problematiserat denna historieskrivning.

Han försöker visa att den svarta amerikanska musiken i stor utsträckning utvecklats som ett svar på efterfrågan från en vit publik, en publik som velat konsumera den soul den själv saknat.

Men denna soul, denna autenticitet, finns enligt Cashmore inte förutan den industri som årligen tjänar mångmiljardbelopp på att befordra den.

Särskilt övertygande är hans förklaring av rapmusikens utveckling. Musiken berättar om våldsamma, kvinnohatande svarta män som inte tvekar att ödelägga sina egna eller andras liv i ett gräl över ett par jympaskor. Detta borde vara den vita amerikanens värsta mardröm, men det är uppenbarligen en mardröm som hon är villig att betala för. NWAs, Tupac Shakurs och Notorius B.I.G.s miljonupplagor har inte sålts i det svarta gettot utan i den vita förorten.

CASHMORE KALLAR fenomenet "guiltsplotation", att exploatera vitas skuldmedvetande, och beskriver det med följande fabel:

"Tänk er att vita, då och då, tar på sig vattentäta överdragskläder och vågar sig in i gettot. Där konfronteras de av svarta som ännu vredgas över de vitas historiska förbrytelser. De svarta utför en symbolisk hämd genom att urinera på de välskyddade vita. De vita hukar sig under strålarna och observerar omsorgsfullt urinets tryck, båge och till och med dess lukt. Åter hemkomna till sina egna trygga kvarter, tar de av sig galonen, duschar och diskuterar upplevelsen. 'Nästa gång vi åker dit måste vi hitta den där Ice Cube, jag har hört att hans piss är särskilt kraftfullt' "

I dag skulle Forums förlag givit ut vad de själva kallar "färgstark berättelse om det stundtals grymma livet i en invandrartät Stockholmsförort". Efter att det framkommit att den påstådde författaren inte är ensam upphovsman har boken stoppats.

Om det nu är Goran Marjanovic, 23 år, från Fittja, eller Jonas Hållén, 34 år, från Södermalm som skrivit I skuggan av verkligheten är inte intressant. Boken är ett falsarium av ett mycket mer fundamentalt slag.

Hududpersonen Jovan är ett hopkok på förnumstig Staffan Hildebrand-psykologi och brutala Scorsesesnubbar som kräver RESPEKT. Bokens titel, som anspelar på Jovans känsla av främlingskap, beskriver också (antagligen oavsiktligt) förortens plats i medialandskapet.

FRÅN MEDIEHUSEN (vare sig det är Forum på Gamla Brogatan, SVT på Gärdet eller Expressen på Gjörwellsgatan) utgör betongförorten oftast en perifer plats som bara kan beskrivas på ett sätt som stämmer med medieproducenternas förståelse.

Några av de berättelser som spinns i förorten tillhör förstås dem som tänker på sig själva som alienerade gettoinnevånare. Men att just deras berättelser förses med auktoritetens äkthetsstämpel och sprids genom majoritetskulturens kanaler, det säger mer om centret än om periferin.

I denna bildproduktion är Forums havererade försök varken det första eller det sista. Om och om igen kommer det att upprepas och varje gång kommer man att påstå att det är de andras egna och oförfalskade röster som vi får höra. Och så trycker majoritetskulturen än en gång i sig själv och alla andra en "färgstark berättelse om det stundtals grymma livet i en invandrartät Stockholmsförort".

För övrigt har jag skrivit den här artikeln själv och det skall jag ha fett me respekt för. Annars pissar jag på dig.

Expressen