Så har det framkommit att halva befolkningen tycker att det finns brott som bör leda till dödsstraff. Och det verkar vara något man skall varabestört över. Enda tidigare gallupen om dödsstraff jag sett omfattade bara min högstadieklass. Trots det lilla urvalet var utfallet faktiskt ungefär detsamma. Därför är jag inte så förvånad över Sifos resultat.
Det hade varit intressant att höra vilka brottslingar de svenska dödsstraffsförespråkarna anser skall straffas med döden. Om min hög- stadieklass var representativ även på den punkten omfattar listan våldtäktsmän, knarklangare och framför allt pedofiler. Mördare tog vi nog aldrig ställning till.
Då som nu är jag motståndare till dödsstraffet. Men trots att jag hunnit bli tio år äldre har jag inte blivit bättre på att leverera argument i frågan; snarare sämre.
Ett ofta framfört argument är att dödsstraff inte har någon preventiv effekt (annat än på den avrättade förstås), men det har ju å andra sidan inte fängelse heller.
Amerikanska dödsstraffmotståndare påpekar att straffet är väldigt dyrt för samhället, att det oftast utdöms mot dem som inte har råd att anlita kompetent juridiskt försvar och att det oftare utdöms om offret är en vit person.
Att den som haft ihjäl en viting löper större risk att hamna i stolen än den som haft ihjäl en svarting är förstås ett olyckligt förhållade, men vad säger det om själva kärnfrågan?
Är det etiskt acceptabelt att staten bringar brottslingar om livet? Det är en fråga som snabbt för oss till rättskipningens grundproblem.
Vad vill vi uppnå med bestraffning?
Den franske filosofen och historikern Michel Foucault menade att straffens art och syfte har förändrats med maktens utseende. Den enväldige monarkens maktutövning syftade till att försäkra monarkens position. Den som stämplade mot kungen fick en krona på huvudet eller blev av med huvudet, beroende på sin duglighet.
Med framväxten av det moderna samhället tog makten på sig uppgiften att administrera och vårda samhällskroppen. Så växte ett nytt straffsystem fram. Straffet var inte längre en vedergällning, utan ett sätt att omvandla brottslingen till en produktiv medborgare, till en frisk cell i samhällskroppen. Parallellt med detta sker en allmän disciplinering av massan (där skolplikt, allmän sjukvård och stämpeluret är andra viktiga redskap) som är nödvändig för ett modernt kapitalistiskt samhälle.
Dödsstraffet blev i det samhället till en anomali, inte för att det kränkte den enskildes grundläggande rätt till sitt eget liv, utan för att det gick stick i stäv med maktens huvudsakliga projekt: att vårda och administrera livet, att så effektivt som möjligt förvalta det kapital som mänskligheten utgör.
I dag står vi i en rörigare historisk situation. Försöken att göra brottslingar till duktiga samhällskuggar har fallit illa ut, och betraktas nu som en flummig vänsteridé.
Högern yrkar på hårdare straff men inte som vedergällning utan som ett sätt att stävja brottsligheten, vilket alla vet är nonsens.
När samhället levererar en så oklar uppfattning om straffets syfte faller det sig lika naturligt att säga ja till dödsstraffet som att säga nej.
Expressen